Denna vecka är det Temavecka: Live på HYMN och en av punkterna innebär att våra skribenter tar oss tillbaka till en konsert som betytt lite extra mycket. Kristoffer Nilsson återvänder till 1988 och en fantastisk spelning med legendariska Ramones.
Det var en solig försommardag, men det blev ändå lite småkyligt när kvällen gjorde entré. Jag åkte buss från Värnhemstorget i Malmö till min kusin i Bjärred för vidare transport till en studentkorridor i Lund. Ramones skulle spela på Kulturmejeriet och jag var helt såld på Ramones. Jag hade precis fyllt 17 år, gick på gymnasiet och hade längtat efter denna kväll i flera månader.
Mejeriet var utsålt sedan länge och Lund glittrade i försommarprakten. Vi satt i köket vid Ulrikedal. De andra drack öl, men jag fick ingen. Jag var inte tillräckligt gammal, och även om jag druckit öl tidigare räckte det argumentet inte ens till en folköl. Det var blivande jurister och andra som satt runt bordet. Underbara låtar från Road to Ruin strömmade ut över köket och vi var peppade när vi promenarede till Kulturmejeriet.
Det var fullt av folk utanför den numera klassiska konsertlokalen, som på den tiden var en relativt ny skapelse, och långt ifrån alla hade biljetter. Det var helt enkelt punkfest i stadsparken.
Konsertkvällen inleddes med Malmöbandet FlegmA som spelade ungefär en halvtimme. Jag hade sett dem i Malmö tidigare, bland annat på S:t Gertrud vid Drottningtorget (och jag tror även att jag såg dem på Vinterpalatset också, men minns inte säkert), men jag minns att Martin Brorsson spelade trummor i FlegmA.
Det var en dunkel belysning i den fullsatta lokalen, det var ganska varmt och Ramones gick på scen. De inledde med ”Durango 95” och det var en lite trevande inledning med bland annat en lite trög ”Psycho Therapy”. Men därefter brakade det loss och jag minns att ”Blitzkrieg Bop” spelades tidigt och fick lokalen att explodera. Det var en magisk stund. Johnny stod framför en vägg av Marshallhögtalare, Joey hade en vit tröja och Dee Dee stod till höger om Joey och räknade till fyra.
Konserten fortsatte med favoritlåtar och andra låtar. Bland dem jag minns tydligast är pärlan ”I Don’t Want You”, ”Commando”, ”I Wanna Live” (bandet turnerade med Halfway to Sanity) och Dee Dee sjöng ”Wart Hog”. Jag minns att jag var lite besviken på ”I Wanna Be Sedated”, ”Rockaway Beach” och ”Sheena is a Punk Rocker”, men när jag sitter och skriver detta denna kväll, drygt 30 år senare, spelar det verkligen ingen roll. Jag värms av en genuin glädje att jag hade förmånen att få uppleva denna fantastiska kväll och fick uppleva dessa enastående låtar som följt mig hand i hand genom hela livet.
Jag tror att jag rökte tio cigaretter (inomhus, det var tillåtet på den tiden!) under konserten som varade ungefär en timme och bjöd på ett trettiotal låtar, 1-2-3-4! Det var första gången jag var på Mejeriet någonsin. Därefter gick turerna från Malmö inte jätteofta, men regelbundet, till Mejeriet för konserter och så har det fortsatt även när jag flyttade från Skåne. Jag försöker hitta någon spelning då och då att åka till och varje gång jag går utmed Stora Södergatan påminns jag om kvällen den 3 juni 1988 då Ramones stod på scenen. Det blir verkligen inte vackrare än så och tiden gör det bara vackrare och vackrare. HEY HO, LET’S GO för alltid!
