Texasfödde Israel Nash debuterade 2009 och har hyllats för sin moderna tolkning av folk, americana m.m. Utöver skivsläpp har han även en gedigen bakgrund av att turnera här i Sverige. Nya albumet Topaz är inspelat i en Quonsetbarack (en slags lättmonterad plåthytt) i närheten av hans hus i Texas Hill Country och erbjuder en mer personlig sida av Nash. Dels för att han spelat in det mesta av musiken själv men även genom tiden han fått under förra året att bearbeta sina låtar.
Resultatet som albumet bjuder på är en varierad och spännande blandning. Nash hämtar inspiration ur 70-talets folkrock och soulscen med en prägel av den amerikanska södern som får genrerna att smälta ihop. Även om Nash både i röst och till stor del musikmässigt påminner väldigt mycket om Neil Young så är han lika mycket rotad i Dan Penns countrysoul och Muscle Shoals.
Albumet öppnar med ”Dividing Lines” som är ett nästan fem minuter långt crescendo av psykedelisk gitarr, körsång och soulblås och leder associationerna lite till Pink Floyd. Den följs upp av ”Closer” som är mer alternativ country och byter ut soulblåset mot steelguitarr. Det är fascinerande hur väl låtarna flyter in i varandra med tanke på den bredd av genrer som albumet består av.
Men den mest fascinerande aspekten som Nash visar upp är hur väl han lyckas orientera sig i olika genrer och även till viss grad imitera soundet av kända företrädare inom dessa genrer. ”Canyonheart” låter exempelvis som om den är direkt plockad ur Neil Youngs låtkatalog och föregås av den souldoftande ”Stay” som med en nästan skrämmande träffsäkerhet fångar soundet av soulgrupper såsom Harold Melvin & The Blue Notes men behåller fortfarande americana-känslan som binder ihop hela albumet.
På ett sätt kan albumet sägas sakna något originellt då det lutar sig så mycket på associationer till äldre musik men Nash lyckas blåsa nytt liv i musiken och får den att kännas ny. Det är inte tal om att Topaz är något mossigt retroalbum utan istället känns det som att Nash flyttar in folkrocken, countryn och soulen i ett nutida sammanhang. Likt hur Black Pumas väckte liv i Muscle Shoals-soulen på sin debutskiva. Kanske därför ingen slump att Pumasmedlemmen Adrian Quesada medverkat i att producera Topaz.
Genremässigt är albumet lite av en mixed bag men även om inte varje genre som berörs faller en i smaken finns det stor anledning att lyssna igenom albumet. Framförallt så är varje låt väldigt välskriven både i text och musik, ingen känns överflödig eller för långt ifrån de andra stilmässigt. Förmodligen ett av årets starkaste album och därtill kanske årets bästa skiva att spela i bilen!
[Loose Records, 12 mars]
