Vad kan man säga? Ett album av Nick Cave är något som alltid fått mig exalterad och full av förväntan. Sedan jag började lyssna på Nick Cave & The Bad Seeds i början av 1990-talet var jag helt förälskad i hans aggressivare och tunga låtar. ”Jack the Ripper” och ”Thirsty Dog” var så bra att jag tror jag slet ut min CD-spelare. Vad Nick Cave alltid lyckats kombinera är att ena stunden spela en fläskig fullbandslåt med högt tempo och skrik, medan att nästa stund sätta sig vid ett ensamt piano och sjunga den mest tragiska ballad du kan tänka dig. Och det slår nästan aldrig fel. Om någonsin, okej jag hade svårt att läsa hans roman And the Ass Saw the Angel.
Kombinationen mellan Cave och den frenetiske och introverta Warren Ellis är en klockren kombination. De känner varandras musikaliska inre och tillsammans skapar de musik som ger mer känslor än man kan beskriva. Det känns religiöst, det är en andlighet som fyller hela mig. Ett djup som man nästan inte vågar se ner i, och även om jag inte gjort något dumt känns det som Nick Cave djupa röst får mig att ångra något. Jag vill bara vara en bättre människa som förtjänar att höra något så vackert.
Carnageär det första album Cave och Warren gör tillsammans som inte är ett, till mesta del, instrumentalt soundtrack. Jag hörde deras soundtrack första gången med albumet The Proposition år 2005 och det var en fantastisk upplevelse, som kompletterades med filmen den skrevs till.
Med Carnage har duon gjort ett album mitt i en global pandemi som ger hopp i mörkret. Nick Cave har sedan hans son Arthur år 2015 gick bort i en olycka, sökt sitt musicerande allt djupare inom sig och vem mer än multiinstrumentalisten Warren Ellis kan sätta dessa känslor i musikalisk verklighet? När det ska vara en glad sång, fullkomligt översköljs man av eufori, men när det är en sång om sorg känner man att bröstet slits i bitar. Jag kan inte komma på många musiker som, efter 37 år på topp, kan fortsätta framåt med att förnya sig. Introspåret ”Hand of God” , följt av ”Old Time” sätter ribban högt. Jag anser att skivan, trots sin lugna approach, håller fullt ut hela skivan igenom till avslutande ”Balcony Man”. En skiva man gärna kommer återkomma till.
Från att ha varit en vild ung man från Australien som slog igenom med bandet The Birthday Party, till att under tiden med The Bad Seeds och en kort tid i sidoprojektet The Grinderman, till att ha förnyat sig själv genom förlusten av sin son. Nick Cave är fortfarande en ung man: han är bara 63 år gammal men känns som en ikon som funnits för evigt. Hans produktivitet är fantastisk, hans texter talar till ens inre och hans scenperson förtrollar. Nick Cave är en artist som skapat något helt eget, och som fortfarande är i skapande rullning.
[Goliath Enterprises Limited, 25 februari]
