Det är kanske inte alla som vet att man med ett bibliotekskort kan streama film gratis genom cineasterna.se?
Det är inte alla kommuners bibliotek som är anslutna, men sedan 2017 då Vaggeryds bibliotek var först ut finns idag tjänsten i ca 190 kommuner med en potentiell publik på drygt 1,8 miljoner låntagare.
Förutom att det är ett eldorado för cineaster i allmänhet så finns det gott om godbitar för den som också är musiknörd. Gratis är ju gott som bekant och här finns det chans att frossa.
Manchester
För den som är såld på 80-talets brittiska postpunk-våg och i synnerhet det som kom ur Manchesters nedslitna men märkvärdigt kreativa miljö kan njuta av den underhållande 24 Hour Party People (2002). Det är en odyssé genom Tony Wilsons och hans skivbolagsskapelse Factory Records historia. Steve Coogan i rollen som Wilson är rent njutningsfull och här återfinns förstås också Joy Division, A Certain Ratio, Vini Reilly, Howard Devoto, Happy Mondays med flera. En del av de ”riktiga” rockartisterna dyker dessutom upp i olika biroller, vilket kan bli en liten extra knorr. Hitta Devoto, typ. Filmen gör avstamp i den legendariska konserten med Sex Pistols i Lesser Free Trade Hall den 4 juni 1976. Sedan är det bara att åka med.
För den som inte fått nog av Joy Division finns också Anton Corbijns fina, dramatiserande, närmast ömsinta men samtidigt melankoliska porträtt av gruppen och framför allt av Ian Curtis i filmen Control (2007).
Ett litet skutt framåt i tiden kan sedan göras till Oasis och The Stone Roses. Filmen The Stone Roses: Made of Stone (2013) fokuserar på gruppens återuppståndelse 2012 då de började spela igen efter 16 års vila. Här finns också arkivmaterial som aldrig tidigare visats. Som efterrätt kan rekommenderas Oasis – Supersonic (2016) med unika klipp från karriärstarten 1991 och framåt.
Golden Oldies
För ännu äldre generationer finns också en del att välja på. The Beatles kanske känns som ett uttömt ämne men The Beatles – Eight Days A Week (2016) ger en resa genom de första åren 1962-66 då bandet fortfarande turnerade. Sedan är det bara att gå vidare med It Was Fifty Years Ago Today! The Beatles: Sgt. Pepper & Beyond (2017) som handlar om tillkomsten av det klassiska albumet Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band som blev en rockhistorisk milstolpe och platsar i varje seriös sammanställning av världens bästa album.
Inflytelserika blev också The Band, som kompband till Bob Dylan förstås, men också i kraft av sig själva. I den färska rullen Once Were Brothers: Robbie Robertson and The Band (2020), med Martin Scorsese och Ron Howard som exekutiva producenter, får vi följa framför allt gitarristen Robbie Robertson genom åren.
Bob Dylan och Levon Helm, trummis och sångare i The Band, dyker för övrigt upp också i Mavis! (2015). Mavis Staples var bärande i The Staple Singers och hennes betydelse för soul-musiken är närmast underskattad. Filmen är den första som gjorts om henne och sånggruppen som lade ned verksamheten 1994. Mavis är dock vid liv, 81 år gammal.
En mer tragisk historia är den kritikerrosade svenska dokumentären I Called Him Morgan (2017) som handlar om jazz-trumpetaren Lee Morgan som sköts till döds av sin sambo Helen mitt under en spelning på en klubb i New York i februari 1972. Dokumentär, thriller och ömsint porträtt av New York och dess jazz-scen på en och samma gång.
Illa slutade det som bekant också för Kurt Cobain. Dokumentären Soaked in bleach (2015) berättar om händelserna bakom hans alltför tidiga död så som de upplevdes av privatdetektiven Tom Grant, anlitad av Courtney Love bara några dagar Kurt hittades död i hemmet i Seattle.
Aktiva ikoner
Lika illa som för Kurt hade det också kunnat gå för Iggy Pop. Otroligt nog är han både vid liv och synnerligen aktiv. Den som känner till hur han i början av sin karriär for omkring på scen som en självmordspilot och vilka enorma drogproblem han brottades med förstår kanske min förundran över hans nutida vitalitet och produktivitet. Som en nattfjäril dras till ljuslågan tycktes han dras till faran, vilket väl är tanken bakom filmtiteln Gimme Danger (2016). En dokumentär av Jim Jarmusch om Iggy (Jim Osterberg), ”The Godfather of Punk”, och hans första band The Stooges.
I samma New York-krets som Iggy rörde sig i början av 1970-talet också ”The Godmother of Punk” Patti Smith. I filmen Patti Smith Dream of Life (2008) guidar hon själv genom elva år av sin karriär i en film som vann pris för Bästa Foto vid Sundance Film Festival 2008 och även blev nominerad till Grand Jury Prize.
En artist som har viss koppling till såväl Kurt Cobain som Patti Smith är PJ Harvey. Cobain lär ha rankat hennes debut-album Dry som en av sina absoluta favoritplattor. Patti har PJ ofta jämförts med, men själv hävdat att hon aldrig hört talas om innan journalister börjat likna dem vid varandra. I dokumentären A Dog Called Money (2019) får vi följa med Polly Jean till Afghanistan, Kosovo och Washington DC och i processen bakom skapandet av albumet The Hope Six Demolition Project i en källare under Somerset House. Spännande och snyggt filmad av irländaren Seamus Murphy.
En suggestiv och stämningsfull resa blir det också med Nick Cave i filmen 20,000 Days on Earth (2014). Den filmades under inspelningen och arbetet med albumet Push the Sky Away. Även denna film prisades på Sundance Film Festival (2014). En njutning för öga och öra.
Svenska profiler
Mikael Wiehe och Marianne Lindberg De Geer har gjort ett känslosamt porträtt av progg ikonen Björn Afzelius som gick bort 1999. Tusen Bitar (2014) är filmtiteln liksom också en av hans låttitlar, vars text röjer en känslig själ snarare än vass protestsångare: ”Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker – Och tron är ofta den som ger oss styrka – Ja, man säger mycket men man vet så lite om sig själv – När ångesten och ensamheten kommer”.
En annan, men högst levande, ikon är Lars Winnerbäck. Minst lika komplex som Afzelius. I Winnerbäck – Ett slags liv (2017) får vi veta mer om en annars relativt anonym stjärna.
Lite hemlighetsfullhet utstrålar också José Gonzalez. Mikel Cee Karlsson och Fredrik Egerstrand försöker komma in på livet med sitt porträtt The Extraordinary Ordinary Life of José González (2011).
För en yngre publik finns åtminstone två filmer som kan attrahera. Silvana Imam har gjort en remarkabel resa från Prag via Litauen till Jakobsberg och hip-hop-kollektivet RMH. I filmen Silvana- Väck mig när ni vaknat (2017) får vi veta mer om alla upp- och nedgångar i hennes karriär. Ytterligare en svensk hip-hop-stjärna vi kan komma inpå livet är Yung Lean, eller Jonatan Leandoer Håstad som han heter egentligen. Filmen Yung Lean – In my head (2020) ger en bild av en egenartad, ung artist som redan haft ett antal mörka år med drogproblem.
Som en lite udda fågel i det här sällskapet bör också nämnas Colin Nutleys Black Jack (1990). En spelfilm som utspelar sig i Gävle och till tonerna av dansband. Det är kanske typiskt att det är en engelsman som prickar så rätt när det gäller den svenska folksjälen och vardagslivet i en mellanstor svensk stad. Många har nog sett den men rekommenderas varmt annars.
Österut
Om vi vänder blickarna österut hamnar vi först i Finland och då tänker vi förstås Kaurismäki (?). Helt rätt! Aki Kaurismäkis kult-nördiga story om ett rockband från Sibirien med bisarra frisyrer finns i flera tappningar. I den första, Leningrad Cowboys Go America (1989) beger de sig i och för sig västerut, men här finns också Leningrad Cowboys Meet Moses (1994) och
Total Balalaika Show (1994). Inga filmiska eller musikaliska underverk förvisso men det rycker lite i mungiporna åtminstone.
Leningrad är väl enda kopplingen från Kaurismäkis anti-hjältar till dramatiseringen av Viktor Tsois liv. Den ryske rock-ikonen och hans band Kino är mega-stora i Ryssland och i flera f.d. sovjetrepubliker och har så varit sedan 80-talet då de blev de ungas språkrör och idoler, till de styrandes förtret. Tsoi dog i en bilolycka 1990 men minnet lever kvar framför allt i Ryssland och i St. Petersburg där en hel mur är täckt med avbildningar av honom. I Kirill Serebrennikovs film Leto (2019) finns också Mikhail Naumenko som en av huvudpersonerna. Han ledde bandet Zoopark som föregick Kino och var den som hjälpte Tsoi att komma igång med sin rock-karriär. Nu lär filmen bara vara halvt trogen verkligheten och halvt fantasi, och mer romantisk än politiskt laddad, trots att den utspelar sig under en omstörtande tid i Rysslands/Sovjetunionens historia och att Tsoi själv blev en symbol för ung opposition mot makten. Men musik får vi mycket av.
Utanför Europa
Buena Vista Social Club tog världen med storm som skiv-album just innan millenieskiftet. I filmen Buena Vista Social Club (1999) tar Wim Wenders med sig Ry Cooder till Kuba för att möta musikerna på plattan och ge sig ut på bejublad turné världen över. En bildskön och rytmisk fest man inte får missa.
Rytmiskt blir det också i filmen Fonko (2016). Det är en trio svenska regissörer – Lars Lovén, Lamin Daniel Jadama och Göran Hugo Olsson – som rest runt i Afrika för att dokumentera vad de beskriver som en musikalisk revolution. Legendaren Fela Kuti, som många skulle säga introducerade Afrobeat i övriga världen, är berättare. Den som inte vet vad kuduro eller azonto är för något men tycker det låter spännande bör se den här. Olsson har, som parentes sagt, också gjort England 79 med The Clash som röd tråd i beskrivningen av det gråa England som lite motsägelsefullt gav näring åt punkbanden och deras följare. Den finns tyvärr inte hos cineasterna och inte heller längre på Svt Play (bara en kort remix) men vill nämna den ändå, att hålla utkik efter.
Slutligen landar vi på Jamaica och får möta några av reggae-musikens veteraner i filmen Inna de Yard (2019) som möts för att spela in en platta på gamla dar. Ken Boothe, Kiddus I och Cedric Myton tillhör reggae-pionjärerna och en bra bit över 70 men visar, precis som Buena Vista-farbröderna på Kuba, att de har sina rytmer kvar. Samtidigt får vi minnen från fornstora dagar, säkerligen knappt hälften sanna, men underhållande ändå. Därifrån är steget logiskt till tiden då dessa herrar var unga. Reggae-klassikern The Harder They Come (1972) med Jimmy Cliff i huvudrollen är ett tidsdokument och musikalisk höjdpunkt inte bara för reggae-fans.
Det här lär väl räcka en stund framöver?
