Pop-musiken som politiskt verktyg är inget nytt fenomen. Dess mobiliserande och entusiasmerande kraft fick framför allt ett uppsving under vänstervågen i slutet av 1960- talet och hela 1970-talet då, inte minst i Sverige, den politiska texten ingick i progg-musikens repertoar.
Idag är det inte riktigt lika gångbart med öppet politiska texter även om samhällskritik ofta syns i många rap-artisters textrader exempelvis. Uppfattningen att musik äger förmåga att ”förändra världen” lever dock kvar på många sätt. Mer än på de flesta håll gäller detta i den ryskspråkiga delen av världen.
År 2017 ordnade Åbo stadsorkester en serie konserter under namnet Change 2017, med exempel på musik som de ansåg hade förmåga att förändra världen till det bättre. I den rysktalande världen finns en pop-låt som handlar explicit om förändring och som behållit sitt politiska symbolvärde alltsedan den skrevs i slutet av 1980-talet. Jag tänker förstås på ”Peremen” (”Förändring”) som den ofta får heta förkortat. Originaltiteln är ”Khotju peremen” (”Jag vill ha förändring”) och låten skrevs av Viktor Tsoi som var ledare av det sovjetiska bandet Kino.
Första gången den framfördes inför publik lär ha varit vid den fjärde Leningrad Rock Club Festival på Nevskij Kulturcentrum i maj 1986. Den blev genast en stor hit bland ungdomar runt om i Sovjetunionen och den tolkades av alla som en protestsång mot makten. Textraderna talade ju sitt tydliga språk:
”Peremen! Trebujut nasji serdtsa – Peremen! Trebujut nasji glaza – V nasjem smeche i v nasjich slezach, i v pulsatsii ven – Peremen! My zjdjom peremen!”
På svenska: ”Förändring! Det kräver våra hjärtan – Förändring! Det kräver våra ögon – I vårt skratt och våra tårar, i blodets puls – Förändring! Vi väntar på förändring!”
Låten blev ett sorts ledmotiv för proteströrelsen mot Lukasjenko i Minsk redan 2011 men i kanske ännu högre grad förra året då den spelades överallt i demonstrationstågen. Originalversionen såväl som tolkningar av demonstranter som med sina instrument – bland annat säckpipor – gav ny musikalisk dräkt åt låten. Alla visste direkt hur texten gick, en text som uttryckte allt det som fanns inombords och väntade på att få komma ut.
Youtube-klipp från demonstrationståg i Minsk 2020 med låten
I Ukraina spelades den frekvent vid Euromajdan i Kiev 2013-2014 och i just Kiev – där jag bor till och från numera – har jag hört den vid flera demonstrationstillfällen, bland annat under småföretagarnas protestmöten mot regeringens politik.
I Ryssland är Viktor Tsoi en legendar och ”Peremen” har varit en ständig ledsagare vid allehanda protestvågor, från Sovjetunionens sista skälvande år till dagens demonstrationer mot Putin. Anna-Lena Laurén skrev nyligen i DN (14feb-21) om hur låten också skänker mod till de som ockuperar mark för att förhindra att deras byar förvandlas till avstjälpningsplatser för osorterade sopor från Moskva.
Det märkliga är att Viktor Tsoi själv, innan han dog i en bilolycka 1990, bestämt hävdade att han inte alls hade skrivit låten som en politisk protestsång. Istället ska den ha handlat om en inre förändring hos varje människa, en djupare insikt som handlade om att släppa fram hennes inre kreativitet, en sorts tankens frigörelse.
Trots detta har den kommit att få en given plats vid protester av alla de slag i östra Europa. Även i sammanhang som kan tyckas mindre uppenbara.
Till och med Mikhail Gorbatjov har långt efter Sovjetunionens fall hävdat att han refererat till Tsois låt när han 1985 diskuterat med ledningen i Kommunistpartiet om nödvändigheten av att förändra Sovjetunionen. Det som han senare, när han kommit till makten 1986, skulle ge benämningarna ”Perestrojka” och ”Glasnost”. Låten ”Peremen” var troligen inte ens komponerad 1985 och ännu mindre framförd i något sammanhang, så även Gorbatjov har tolkat låtens politiska laddning och använt den i efterhand – medvetet eller omedvetet felaktigt – som symbol för sin egen politiska gärning.
Den är tillräckligt tolkningsbar för att användas av alla möjliga politiska riktningar. I Ryssland används den av såväl anti-Putin-aktivister som av Putins anhängare. Den spelades också på Krim vid firandet av ettårsdagen av den ryska annekteringen av halvön.
Det visar kraften som musik kan bära på när en och samma låt får symbolvärde för diametralt olika politiska rörelser. Det kan förstås hävdas att det är lyriken som äger den politiska laddningen. Men jag tror inte texten hade fått samma spridning och symbolvärde utan att tonsättas och bli en bra och medryckande poplåt. För det är ju ”Peremen”, alldeles oavsett dess politiska symbolvärde.
