Den 17 februari 2021 gick den kanske främsta av alla jamaicanska DJs och toastande artister bort. U-Roy, eller Ewart Beckford (21 September 1942 – 17 February 2021) som han hette egentligen, tjänade som förebild för mängder av kommande kollegor på Jamaica men också för hip-hopens rappare och DJs världen över. För detta förtjänar han en runa.
Som DJ hade han toastat (pratsjungit) sedan 1961, inledningsvis vid Dickie Wongs sound system. Kulturen med sound systems fick fäste redan på 1950-talet och i Kingstons shanty-towns fyllde de en enormt viktig roll, snarast livsviktig för de flesta. En ägare av ett sound system såg till att hålla sig med en bra DJ som kunde få publiken på fötter och stanna kvar och inte ge sig iväg till en konkurrent.
Men det var under 60-talet musikerna gjorde skivor för försäljning. DJs använde dem som bakgrund till sina kommentarer och rimmande tillrop. Vid skiftet till 70-tal var tiden dock mogen för DJs att gå in i inspelningsstudion. Det var också då som roots-stilen fick sitt genombrott och texterna fick allt mer politiskt innehåll. Roots-stilen och DJ-toasting förstärkte varandra kan man säga. Det blev också under den eran som rastafarianismen slog igenom och blev accepterad på Jamaica. Tidigare var det tabu att visa sina dreadlocks. Big Youth var först med att blotta sina lockar medan U-Roy bidrog genom sin ”Joyful Locks” 1975, en version av Linval Thompsons ”Don ́t Cut Off Your Dreadlocks”.
DJs blev de nya stjärnorna under 70-talets början och U-Roy bildade skola och betraktas allmänt som grundaren av den moderna DJ-stilen. Han fångades upp av Duke Reid som producerade en räcka hits med U-Roy toastande över gamla rocksteady-riddims som fanns i Reids skåp. Vid sin sida hade U-Roy också en viss King Tubby som var ljudtekniker och skapade musiken, dub-plates, att toasta till. Han hade sitt eget sound system, Tubby ́s Home Town HiFi, sedan 1968, med U-Roy som främsta DJ. Han jobbade också för Duke Reid som cutter (bäst översatt kanske som musikredigerare) och hade tillgång till Reids Treasure Isle ́s master-tapes. Från dessa hämtade han riddims speciellt utvalda för att passa U-Roys toastande. De två första (1970), ”Wake the Town” och ”Rule the Nation”, blev stora hits och trendsättande för efterföljarna. Tätt på följde Dennis Alcapone och strax efter I-Roy, Big Youth och Dillinger bland andra.
Genombrottet för DJ-toastandet sammanföll med en revival för sound systems. Det kom ständigt fler och de blev ännu populärare än de varit på 1960-talet. Folk flockades till dem för att höra nya skivor med den nya stilen. Det blev folkets musik, DJs var lokalt förankrade och deras publik var sufferahs från ghettot. Att skivorna kunde sälja internationellt var inget som föresvävade dem just då. Det skulle dock U-Roy komma att göra. I synnerhet blev albumet Dread in a Babylon en storsäljare 1975, inte minst i UK.
Den här roots and culture-eran varade i stort sett hela 1970-talet men dog ut efter Bob Marleys död 1981. Den hade förmodligen tynat bort ändå, enligt reggae-författaren Lloyd Bradley:
”Teenage kids who ́d grown up with it but had seen conditions around them decline were asking the very pertinent question, ́Ten years of roots and culture and what ́s it done for me? ́” (Lloyd Bradley, Reggae – The Story of Jamaican Music).
Möjligen var det ett tecken i skyn redan när Lee ”Scratch” Perry 1979, efter att frun Pauline lämnat honom och tagit barnen med sig, flippade ut mer än vanligt och brände ned sin egen studio, The Black Ark, till grunden.
Sound system-kulturen levde dock vidare och U-Roy startade 1978 sitt eget system, Stur Gav, som blev en skola för en ny generation toastande DJs.
U-Roys tidiga inspelningar kännetecknas mest av tillrop som ”Chicka Bow Wow Wow” eller kanske bara ett ”Huuh!” ända från maggropen. Men han skulle snart ta mer plats och bli uttolkare av den frustration som den fattigaste befolkningen (the sufferahs) kände.
År 2007 fick han ett kvitto på sin storhet och betydelse på Jamaica då han förärades the Order of Distinction in 2007.
Den 17 februari 2021 avled han på ett sjukhus i Kingston, 78 år gammal, med diabetes, högt blodtryck och problem med njurarna.
Som arv lämnar han efter sig en lång rad med reggae-klassiker:
”Wear You To The Ball”, ”You ́ll Never Get Away”, ”Wake The Town Rule The Nation”, ”Chalice In The Palace”, ”Runaway Girl”, ”Chicka Bow Wow Wow”, ”This Sound Rule The Nation”, ”Wake The Town And Tell The People”, ”Natty Rebel”, ”Small Axe”, ”Rivers of Babylon”, ”I ́m A Rasta Man”, ”Peace And Love In The Ghetto”, ”Babylon Burning” bland många andra.
Nu har han förhoppningsvis en plats vid sidan av sin Jah och kanske underhåller med ett ”Chicka Bow Wow Wow”?
