Pale Waves – Who Am I?

Det heter att ens musiksmak stagnerar någonstans strax efter de trettio. Att man därefter slutar bry sig om ny musik och – i bästa fall – visar visst intresse för ens redan etablerade husgudars nya alster. I en undersökning från 2018 kallas det här fenomenet för att bli ”musikaliskt paralyserad”, och går nog att applicera även på litteratur och tv-serier.

Vad har då det här med Pale Waves att göra? Jo, för ett par–tre år sedan trodde jag mig ha blivit musikaliskt paralyserad i förtid. Jag hade inte upptäckt ett nytt band på flera år och började så smått förlika mig med att det hippaste min skivsamling hade att erbjuda var typ Veronica Maggio. Knappt tjugofem år fyllda hade jag blivit den där gubben som hävdar att ”det var bättre förr”, på ”min tid”.

Det var såklart dumt tänkt av mig. En dag blev jag nämligen tipsad om ett band som hette Pale Waves. Enligt min informant lät de som ”en blandning mellan The Cure och Taylor Swift” och hade ”sjukt snygg merch”. Det räckte för att jag skulle ge dem en chans. Och tur är väl det. Under några febriga månader lyssnade jag på Pale Waves med samma intensitet som jag tog mig an musik under mina mest formativa år. Deras debutalbum My Mind Makes Noises (2018) är således en av mitt livs viktigaste skivor. Den fick mig att tro på att även musik skapad på den här sidan 10-talet kan vara någonting för mig.

Pale Waves blev murbräckan som fick dammen att brista: plötsligt fanns ett helt universum av ny, spännande musik. När de så följer upp debuten är förväntningarna således på nivå de brukar vara för konstnärer som en gång förändrade ens liv i grunden – det vill säga skyhöga.

Trots det gör mig Who Am I? inte besviken. Mycket är sig likt, receptet är snarare utvecklat och förfinat än förändrat. Skivan hämtar mer från 90-talets alternativrock än Taylor Swift och The Cure, och valfri låt hade passat som fisken i vattnet på soundtracket till 10 Things I Hate About You (1999) eller Freaky Friday (2003). Detta sagt i positiv bemärkelse.

Pale Waves största styrka har ju alltid varit Heather Baron-Gracies särskilda sinne för melodier: varenda stavelse, varje ton och giatrrslinga lirar så perfekt med ackorden. Här räddar det en del lite för platta comming of age-texter. Ska man sjunga om misogyni, heteronormativitet och samtidens köphets och osunda kroppsideal så får det göras med mer finess än ”The world is cruel, it teaches you that you need all this things but I just needed you”.

Det är synd, för den stundtals banala lyriken är en plump i ett annars välproducerat och nästintill fläckfritt protokoll. Who Am I? är kanske inte den fullträff som debuten var, men hade den kommit, låt säg, 1997 hade Pale Waves kunnat bli världens största band.

[Dirty Hit, 12 februari]

6