Albumdebuterande Kassandra vågar tänja på gränserna

Press

Stockholmsfödda Kassandra släpper idag sitt debutalbum Fantasma Tragica, som senare i år följs upp med skivan Fantasma Erotica. HYMNs Daniel Andersson tog sig ett snack med denna spännande och mångfacetterade artist.

Berätta om dig själv och din musik?

– Jag är en grubblande, skapande person. Speciellt så inom musiken. Den står så nära mitt renaste uttryck att när jag väljer att förmedla en berättelse eller känsla av en berättelse via den, har jag insett att det tar en väldig tid för mig att nå en känsla av mognad, där det jag hör helt går i linje med det jag känner och vill förmedla. Men det är också skönt på något vis.

– Om poängen med det hela är att förmedla en känsla så kanske det inte spelar någon roll ifall den förmedlades igår eller imorgon. Känslor är ju ständigt återkommande för alla människor, så den aktuella känslan kommer väl alltid finnas i någon människa, för musiken att förankra sig i. 

Har musiken alltid haft en viktig roll?

– Ja, en alldeles för viktig roll. Den har varit som ett fängelse eller som en destruktiv relation eller som ett skört barn för mig. När jag var väldigt liten var jag nästan enbart intresserad av visuella uttryck, gick målarskolor och ville försköna allt i min omgivning. Men sen började folk säga att jag verkligen – ”verkligen” – kunde sjunga och att jag borde göra något av det, och den bekräftelsen blev som någon slags ledsaga på vad jag skulle bli när jag blev stor.

”Jag hittade först min röst i bluesen och via gospelsångerskor , vilket kan låta approprierande och när du lyssnar på min musik är det inte blues du hör”

– Jag hittade först min röst i bluesen och via gospelsångerskor, vilket kan låta approprierande och när du lyssnar på min musik är det inte blues du hör. Men det var något med att utgå ifrån improvisation och att det inte handlade om att se så jävla snygg ut när du sjunger, utan att sjunga ur din känsla, som jag kom hem i. Så jag drog till London där vi jammade i vardagsrum och folk spelade för att det var kul och för att de var höga. Inte för att ”runka” fram ett riff eller en hook.

– Under de åren hade jag ett skramligt jazz- och soulinfluerat band och spelade live i varenda pub (nästan). Min princip var att vi aldrig skulle repa – jag kände mig så himla fri. Men sedan kom insikten om hur viktigt det är att ha inspelat material som reflekterar en som artist. För att få gigs på den typ av artist man kände sig som blev det viktigare och viktigare att ha inspelat material som helt återspeglade det man ville satsa på.

– Efter tre år flyttade jag hem och stängde in mig i studion. Men att fånga känslan i studion var så oerhört svårt och kändes så himla statiskt för mig, såsom jag var van att skapa. Jag upplevde rätt snabbt att min inställning skar sig med många av de up-and-coming producenter jag körde sessions med och jag prioriterades lätt bort i deras fokus själva kämpa sig fram i popvärlden. 

– Den nu – oerhört sorgligt – bortgångna sångcoachen Zanna Hultén föreslog en dag för mig att jag bara borde börja prodda själv – för mig den sista anhalten i ett statiskt musikskapande – men det är också tack vare de orden från henne som jag bestämde mig för att producera allt själv och så småningom mötte min huvudsakliga producent och medskapare Martin Eriksson. Äntligen hade jag kunnat visa exakt vad jag ville eftersträva, i inspelad form.

– Idag är Martin min musikaliska parhäst. Jag kan beskriva ett ljud eller ett fenomen på det mest (objektivt) oklara vis och han kontrar med ”jag tror jag fattar exakt, är det nåt sånt här?” Jag lyssnar, säger ”ja fast mer som om du sitter inne i ditt eget hjärta och skriker fast att ljudet inte hörs genom kroppens öppningar utan genom huden” Han: ”Aaaaah, såhär menar du! Det är ju asfett” Jag: ”ja exakt! Tänk om man skulle göra såhär me det ljudet, då kanske det låter ännu mer som ett spöke?'” och så fortsätter vi tills alla element klaffar med stjärnorna och en låt är klar. Jag är tacksam varje dag för vårt samarbete.

Nämn två av dina främsta inspirationskällor.

Aretha Franklin och Britney Spears.

Hörs dessa influenser på ditt debutalbum Fantasma Tragica?

– Jag vet inte… Arkitekten Gert Wingård sa en gång att han alltid utgår någonstans ifrån, men sen kanske inte resultatet alls är relaterbart med den första utgångspunkten. Jag kände igen mig mycket i hur jag jobbar konstnärligt i det han sa. Det är som att en impuls kickar igång och i musiken är det väl just känslan som kickar igång en idé kring en melodi eller ett ljud och jag tror att det är i den där känslan som jag känner igen Aretha Franklin, mer än i hur jag och den inspelade musiken ljudar.

– Britney Spears är jag tvungen att nämna då hon var min första ikon och jag antagligen därav skriver melodier på det där viset. Hur lite jag än försöker så blir låtarna alltid typ 3.30 minuter och då ryms två verser, två bryggor, ett stick, och tre till fyra refränger. Det är väl det som gör att jag hamnar inom pop. Jag växte upp på 90-talet och med CD-skivor som man lyssnade igenom från låt nr 1 och det blev inte coolare än Brittan och Absolute Dance för mig.

”Fantasma betyder spöke på de latinska språken”

Vad betyder titeln? 

– Fantasma betyder spöke på de latinska språken. Jag tycker det är ett fantastiskt ord, för det innehåller så många lager. Speciellt då det låter som något fantastiskt vilket ju anspelar på positivitet och lycka, och jag tror att det jag kommit fram till genom arbetet med det här albumet, är att gasten är något man lärt sig ska vara läskig eller farlig. En ond känsla ska vara farlig. Men gasten finns ju bara och jag tror att det man är rädd för är att den ser mer än du gör och vet hela sanningen och det är ju en form av lycka eller trygghet. Den gör liksom inget annat.

– Tragica anspelar på A-delen av det här dubbelalbumet som handlar om gasten som just upptäckts som blivit kvar i periferin av en relation som avslutats. En avslutad relation dör ju inte, den lämnar ett stort minnesbibliotek efter sig och kanske har den förändrat dig eller fått dig att se klarare på saker och ting. Antagligen har den tagit dig lite närmare sanningen. Den som finns men som du inte kan se hela av, någonsin. 

– Uppföljaren, B-delen som kommer senare i år, har jag döpt till Fantasma Erotica. Där har gasten samlat sig något efter turbulensen och börjar navigera ut i livet efter den tragiska händelsen som den blottlades inför. Den följer med berättaren in i framtiden i varenda upplevelse som den är med om i sökandet efter en varaktig tillvaro i lycka, tillsammans med Fantasma.

Har du arbetat länge med skivan?

– Ja, jag tror det var Jimi Hendrix som spelade in ett album på typ åtta timmar, men jag vet att Solange tog sju eller åtta år på sig för sin debut, för att hitta sig själv och sin röst. Jag kanske är lite mer som henne? Lol. Jag har under dessa år gått igenom ett par skivbolagssamarbeten som inte gynnat det här projektet i första hand, och resor musikaliskt i studion allteftersom jag blivit vassare på att skapa ljudvärldarna. Så, man kan se det som att det både är yttre faktorer och jag själv som stått i vägen för att det skulle gå fortare. Jag har varit tvungen att ta tillbaka det roliga med mitt musikskapande och även ge mig själv en paus från det där fokuset så nu studerar jag faktiskt skulptur och glas på Konstfack. Jag är liksom tillbaka på banan – som hela skapande jag.

Hur känns det att låta en publik höra dina låtar?

– Sinnessjukt spännande. Men också som en stor lättnad. Normalt brukar jag våndas och skämmas, men nu känner jag mer: varsågod och tryck play, hitta ett moln att stirra på eller slut dina ögon 27 minuter.  

Hur kommer det sig att du valde att spela in en video till låten ”Da Capo”? 

– Man kan ju tycka att jag skulle ha spelat in en första video till ”Then I” som är mest singelkompatibel men det handlade inte om att pusha en låt, utan om att introducera Fantasma. ”Da Capo” innehåller samlade rader jag skrivit ner i notiser på mobilen och på blöta kvitton genom åren – rader som, när jag samlade ihop dem, visade sig vara en enda lång dikt som berättar för mig precis hur det var. Där föddes Fantasma.

– Man har ju som en bank med rader som man plockar ifrån när man saknar text till en vers eller när man ska sätta ett tema för en låt och det är denna bank som jag valde att göra till en samlad enhet istället. För att på något sätt få en closure. Det tragikomiska är att jag tyckt att dessa rader varit abstrakta och svåra att tolka tills jag satte ihop dem och alla uppenbarligen handlar om samma sak. Att jag älskar dig men det kommer ta slut. 

– Videon kan man tolka in hur man vill men för mig är ’berättaren’ den som talar ut orden i en stund då den ligger i mörkret och tittar på sin sovande kärlek och bilderna är vad gasten – Fantasma – ser parallellt. Minnesbilder, men de skevar.

Vad har du för målsättningar med musiken i stort? 

– Jag vill spela live. Nu när jag förfinat de elektroniska ljuden i studion så pass mycket, för att uppnå den här specifika känslan, så har jag ju blivit en mer eller mindre elektronisk artist. Det är något jag vill äga mer, att ljuden som spelats in har gjorts det med en sån avvägning och kärlek. Kanske kan det underlätta för gigs att inte ha ett helt band också faktiskt. Även om jag håller interaktionen med andra musiker väldigt högt.

– I stort hoppas jag att kunna vara ett litet bidrag till samtidspopen, en som drar ner tempot lite på fokuset kring- och syftet med var och hur musiken ska landa. Uppmuntra till att lyssna från början till slut, att ta del av dramaturgin i ett album.

Vad händer framöver? 

– Fullt fokus på att färdigställa Fantasma Erotica så att hela berättelsen finns tillgänglig. Jag har längtat efter att dela med mig av musiken. Att jobba med musik i tystnad är inte riktigt kompatibelt med det konstnärliga uttryck som musik är. Sedan hoppas jag att vaccinet kommer tas av alla så att vi t.ex. kan se konserter live igen. Det är ju hela grejen.