Ett av nittiotalets mest omtalade släpp – My Bloody Valentines ’Loveless’ 30 år

I år är det 30 år sedan Dublin-gruppen My Bloody Valentine släppte Loveless. Då bosatta i London, blev bandets andra album ett av årtiondets mest omtalade släppen av ett indieband på grund av omständigheterna kring inspelningen och vad som hände därefter. Krister Bladh ser tillbaka på första gången han hörde Loveless och hävdar att det inte skett något lika innovativt inom gitarr-baserad musik sedan 1991.

För 30 år sedan, i februari, släppte My Bloody Valentine EP:n Tremolo. Om man då hade vetat när deras andra album Loveless skulle bli klart hade den antagligen marknadsförts som en singel, eftersom första spåret ”To Here Knows When” sedermera blev ett av de centrala spåren på albumet. Det finns massor att läsa om Loveless, som kom ut i November 1991, både på Wikipedia och mindre pålitliga källor som kryllar av rykten och anekdoter kring gitarristen, låtskrivaren och sångaren Kevin Shields egenheter.

Den här artikeln handlar inte som det – det skrevs tillräckligt om den saken för tio år sedan då Loveless fyllde 20 år. Strax efter det återgavs skivan i remastrat skick (faktiskt med två olika mastringar i en dubbel-CD) och hamnade på topplistorna igen. 2013 släpptes också sent omsider, det som skulle ha blivit uppföljaren till Loveless Jag skulle snarare vilja berätta om min relation till skivan, som det banbrytande stycke konst det av många betraktas som.

I min mening har det knappast inträffat fler nya innovationer inom gitarrmusiken sedan Kevin Shields (i princip på egen hand) spelade in Loveless under åren 1989-1991. Under den tiden uppstod även grungen i USA, industrirocken och black metal. Tillsammans med shoegaze (den genre som My Bloody Valentine räknas till och även ses som upphovsmakare till) är dessa de sista verkligt nyskapande genrer som uppstått i gitarr-baserad pop och rock. I princip allt därefter (och framför allt britpopen) karaktäriseras delvis av ett slags nostalgiskt återvinnande av gamla idéer — från Franz Ferdinand till The Hives. Idag är allt redan gjort av någon någonstans i musikhistorien och de innovationer som sker har sällen akustiska eller elektriska instrument som gitarr som utgångspunkt.

Loveless var något nytt – definitivt inspirerad av den gryende dansmusikscenens mekaniska rytmer och drog-inducerade eufori. Trots att albumet ofta ses som ett definierande verk inom shoegaze kan man snarare hävda att det blev slutet på eller höjdpunkten av genrens utveckling. My Bloody Valentine hade egentligen redan släppt genrens tongivande verk Isn’t Anything några år tidigare och var så långsamma med att följa upp albumet att i princip alla andra så kallade shoegaze-grupper kom före. Tre skivor som blev lika viktiga för genren som Isn’t Anything var Rides första album Nowhere som kom ut 1990, Lushs singelsamling Gala från samma år, ja till och med Slowdive hann med att få ut sitt debut album Just For a Day innan My Bloody Valentines uppföljare kom ut.

Det som var speciellt för dessa band, vilka nästan alla befann sig i London (en intressant video om scenen finns att se på Youtube), var att de var intresserade av introducera oljud på gränsen till brus i en låtskrivartradition som letar sig hela vägen tillbaka till 60-talets pop. Man kan jämföra produktionen med t.ex. Brian Wilsons (Beach Boys) mycket tydliga och komplexa vision för Pet Sounds. Just den kombinationen hade skotska bandet The Jesus & Mary Chain gjort redan 1985 på debutalbumet Psychocandy. Det var också detta som först drog mig till genren och fick mig att vilja upptäcka band som My Bloody Valentine.

Jag gick på gymnasiet när jag först hörde My Bloody Valentine. Jag hade läst en hel del om Loveless och det blev därför min ingångspunkt till bandet. Tidigare, på högstadiet, hade jag blivit mer och mer fascinerad av att utforska musiker som tagit gitarrljudet till extremer på olika sätt. Jag hade lyssnat en hel del på metal och industrirock som t.ex. Nine Inch Nails, men kände inte riktigt att det inspirerade mig på samma sätt som när jag hörde Jesus & Mary Chain första gången. Det var inte extrem musik för att det var mörkt eller tungt utan bara envetet idiosynkratiskt på gränsen till dumhet. Det var oväsen mest för oväsendets skull, vilket blev extra tydligt när man hörde akustiska versioner av bröderna Jim och William Reids låtar.

När jag kom hem med Loveless och stoppade CD-skivan i min lilla stereo hemma hos mamma och pappa var det ungefär som att öppna en bok man aldrig har läst. Det är en tom sida innan man börjar och därefter sluts man in i en värld som är obekant samtidigt som det är svårt att ha några förväntningar på innehållet. Loveless lät inte alls som jag trodde att den skulle göra. När jag något år senare köpte Isn’t Anything insåg jag att det snarare var detta sound jag hade läst om och fått beskrivet för mig i relation till My Bloody Valentine. Loveless låter inte särskilt mycket som ett rockalbum. Visserligen är alla främmande ljud ursprungligen skapade på en gitarr, men det har tagits så långt vidare med hjälp av olika inspelningstekniska finesser att det låter som något nytt.

Det var inte ljudet av ett band, som spelat in tillsammans i en studio, utan ett resultat av flera års experimenterande i en mängd olika studior. Det lät varken hårt och energifyllt eller särskilt dissonant. En faktor som jag i efterhand förstår har vägt in är att jag runt den tiden (redan då hade skivan mer än ett decennium på nacken) var van vid att CD-skivor var mastrade med mycket högre volym. Det har dels att göra med att man då Loveless spelades in fortfarande använde analogt band i studion. Denna master skulle sen överföras till digitalt format för att kunna sparas på en CD. Om man är intresserad av det tekniska kan man t.ex. läsa om ”the loudness wars” på Wikipedia. Samtidigt som tekniken för att digitalisera musiken blev bättre under 90-talet började man även spela in på digitalt medium och göra digitala masters redan från början. Det gjorde att volymerna successivt blev högre.

Det var inte förrän några år sedan som en remastrad vinyl-version av Loveless kom ut, men jag har varken hört den eller originalpressen från 1991. Om man är mer intresserad av arbetet med den återutgåvan (som också tog Shields flera år att få till stånd) kan man läsa den här intervjun för Pitchfork. Kort sagt blev jag inte överväldigad första gången jag hörde Loveless. Det tog ett bra tag innan jag började uppskatta mängden av melodier, både i sången (en av låtarna har ett dussin sångspår) och det som jag senare förstod var samplade gitarr- och vokalljud. Genom att sampla t.ex. feedback från sin gitarr kunde Shields sedan ”spela” med detta ljudet på en keyboard – och på så sätt uppfinna vad som lät som helt nya instrument.

Även trummorna var mestadels samplade och ihopklippta, eftersom bandets trummis inte mådde särskilt bra under den period som albumet spelades in. Inte heller fanns det en massa gitarreffekter som jag var van vid från andra shoegaze-grupper. Shields satte sig stenhårt emot användandet av gitarrpedaler och gick så långt att han istället för wahwah-pedal manipulerade sitt gitarrspår genom en serie equalizers för att uppnå liknande effekt. Inte undra på att det tog så lång tid att slutföra och sammanställa alla spåren. Det är fortfarande ingen som vet hur mycket albumet kostade skivbolaget Creation, men ryktet om 250,000 pund (en enorm summa för ett oberoende skivbolag på den tiden) cirkulerar fortfarande, även om Shields ska ha sagt att själva studiotiden egentligen kostade mycket lite, och att bandmedlemmarna även skulle kunna uppehålla sig i flera år på de pengar de fått.

Ser man intervjuer med Kevin Shields (t.ex. denna intervjun tillsammans med bandkollegan Bilinda Butcher från 1991) är det tydligt hur lite han egentligen brydde sig om musikpressen, oron från skivbolaget och fansens ivriga väntan. Han gjorde precis som han hade lust och är man en perfektionist (som han utan tvivel är) blir man oftast den enda som är kvar i studion och pillar med detaljer långt efter att alla andra tröttnat.

Faktum kvarstår att Creation Records redan hade stora skulder och att situationen blev ohållbar för dem. Snarare än en kvarts miljon har skivbolagsdirektören Alan McGee antytt att skulden var i storleksordningen av en miljon pund. Trots att albumet till slut kom ut och fick goda recensioner (precis som bandets tidigare släpp på Creation) sålde det bara silver och inte guld. Creation fick samma höst större framgångar med Primal Screams lika banbrytande danspop-album Screamadelica. Men inte heller det var nog för att rädda bolaget, som året senare sålde 49% av ägandet till Sony Records.

Screamadelica sålde visserligen platinum i Storbritannien så småningom (dvs. mer än 300,000 exemplar) men det är ändå inte mycket jämfört med anda gitarrband som t.ex. The Stone Roses, vars debutalbum sålt mer än en miljon ex i Storbritannien, eller Oasis debut för den delen (även den på Creation Records, 1994) som mer än fyra miljoner britter har köpt. Och jämför man med den skiva från 1991 som folk kanske minns allra bäst och som släpptes bara dagen efter Screamadelica — NirvanaNevermind — så har den sålts i över 10 miljoner ex i USA (vilket definieras som en nivå över platinum, nämligen ”diamant”).

Så visst var Loveless banbrytande men det tog flera år för omvärlden att upptäcka det. På sätt och vis var skivan mer banbrytande än Screamadelica, som till stor del skapades av producenten och DJ:n Andrew Weatherall genom att radikalt mixa om Primal Screams ursprungliga inspelningar till skivan tillsammans med samplingar från gamla plattor. Han hade redan gjort precis samma sak med My Bloody Valentines låt ”Soon”. ”Soon” var egentligen den första singeln, eller det första allmänheten fick höra från Loveless, när den kom ut på EP:n Glider år 1990. ”Glide guitar” var för övrigt vad Kevin Shields tremolo-tunga spelstil skulle komma att kallas. På Weatheralls remix, som gavs ut senare samma år, blev det ännu tydligare att ”Soon” i mångt och mycket var en danslåt. Jag kan bara föreställa mig hur mycket bättre den lät på en 12” maxi med sina extra djupa vinylspår än i den tunna album-versionen jag hörde på min CD.

CD-utgåvan av Loveless låter säkert jättebra spelad på en stor stereoanläggning med mer ”rent” ljud, där man kan dra upp volymen så att musiken fyller hela rummet. På min lilla stereo blev jag inte alls imponerad av ljudet, som hade alldeles för mycket mellanregister. Egentligen hade alla bandets singlar mellan 1987 och 1991 släppts på 12” vilket måste ha gett dem ett helt annat ljud. Shields ville dock inte att några singlar skulle släppas från Loveless (två låtar hade i och för sig redan kommit ut på EP:s 90-91). I USA släpptes skivan av Sire som gav ut ”When You Sleep” och ”Only Shallow” som promos. Den senare blev bandets enda låt som fick en listposition i USA och man gjorde då en musikvideo tillsammans med Angus Cameron, som även gjort videorna till ”Soon”, ”Swallow” och ”To Here Knows When” (han ska dessutom ligga bakom omslagsfotot på Loveless).

Att låtar från albumet spreds successivt över två års tid säger både något om hur My Bloody Valentine lyckats skapa något som höll sig relevant under lång tid samt att det tog tid för publiken att upptäcka albumet. Att det mellan videon till ”Soon” och ”Only Shallow” gått nästan två är anmärkningsvärt. Kanske kan det liknas vid fansens långa väntan på Mayhems debut-LP, som gavs ut 1994, fyra år efter bandet påbörjat inspelningarna.

Efter albumsläppet och turnén blev Kevin Shields alltmer av en eremit och blev dessutom ovän med Alan McGee och Creation (som redan var sura för att bandet kostat dem en massa), samtidigt som han arbetade med en uppföljare. Det måste ha varit otroligt svårt att ens föreställa sig i vilken riktning han skulle ta sitt konstnärsskap efter det. Bandet lyckades få ett nytt skivkontrakt (med Island) och investerade i allt bygga en hemmastudio. Men den tråkiga sanningen är att det kanske inte spelade någon roll egentligen, varken för Shields själv eller för bandets fans. För inget skulle kunna överträffa Loveless i vilket fall som helst. Det sägs att Shields mer eller mindre blev galen under 90-talets andra hälft och bandet splittrades till slut 1997. Loveless blev alltså deras sista album (i den omgången).

Men så där tio år efter att skivan kom ut hade intresset vuxit för shoegaze, inte minst i Sverige, som en del av ännu en nostalgisk våg av gitarrband som tyckte att det ”var bättre förr”. Ett av dem var Radio Dept. från min hemstad Malmö. Jag såg deras första kaotiska spelning och kände att jag delade deras entusiasm för oljud och en vägg av dist. Lite tidigare hade jag börjat lyssna på Sonic Youth, som expanderade min uppfattning av vad som kan betraktas musik. Det fanns även musiker som arbetade med ett mer elektroniskt idiom som intresserade sig för samma gräns mellan musik och brus. Den österrikiska artisten Fennesz hade 2001 släppt sitt hyllade album Endless Summer där han också använde sig av ljudmattor av gitarr. Jag blev så intresserad av dessa ljudideal att jag övertygade mina kompisar att vårt projektarbete på gymnasiet skulle handla om vad som betraktas som ”bra ljud” i musikproduktion. Mina kompisar skrev om RnB och drum’n’bass medan jag skrev om shoegaze och lofi.

En av artisterna jag intervjuade då (som spelade i bandet LKWRM) berättade att han hade fått tinnitus efter att ha sett My Bloody Valentine live under en Europaturné. Även Kevin Shields och Bilinda Butcher ska ha drabbas av tinnitus under inspelningarna för Loveless, vilket säkerligen bidrog till att allt drog ut på tiden. Det var en period som var präglad av extremt höga volymer på konserter (och ravefester), inte minst om man gick och såg grungeband som t.ex. Smashing Pumpkins. PA-system och förstärkare hade fått allt större effekt genom åren och ännu fanns ingen lagstiftning för att begränsa decibelnivåer på klubbar och festivaler.

Idag finns shoegaze kvar som genre efter ännu en revival, men idag känns paradoxen ännu mer markant: att göra musik som är extremt krävande för våra öron trots att lyssnarna blivit vana vid lägre och lägre kvalitet på hårdvaran vi använder. Laptops, bluetooth-högtalare och airpods kan knappast göra musiken rättvisa. När jag äntligen fick se My Bloody Valentine på Roskildefestivalen för några år sedan blev jag också besviken. Volymen var alldeles för låg för att passa bandets sound.

Jag kan bara spekulera i vad jag idag hade tyckt om jag som tonåring upptäckt Loveless på någon streamingplattform (nu verkar den dock inte finnas någonstans i Sverige) i dålig bitrate och med det halvdana ljud som datorhögtalarna erbjuder. Antagligen hade jag blivit ännu mer besviken. Kanske kommer du som läser detta också bli det. Jag kan bara rekommendera att köpa albumet (kanske allra helst på vinyl) och gå hem till någon som har en riktigt stor stereo och dra upp volymen. Alternativt att skaffa ett par bra hörlurar (sådana som täcker hela öronen) och bara lyssna på skivan från början till slut. Det är nämligen så den är menad att höras, eftersom alla spår vävts in i varandra med instrumentala codan mellan låtarna. Sen kan vi höras om 20 år till och stämma av om ni minns upplevelsen eller ej. Jag minns i alla fall första gången jag hörde Loveless för 18 år sedan och 12 år efter att den släpptes. Det kan man kalla ett minnesvärt album.