40 postpunkpärlor du inte får missa

Wire på Debaser Slussen 2011. Foto: Adrian Pehrson/ Rockfoto

HYMNs Hans Wåhlberg har gjort en djupdykning i postpunkens universum, försökt reda ut begreppet och samlat det allra bästa från genren i en spellista – guld för såväl nya som inbitna postpunkare.

Postpunk är egentligen ett väldigt sladdrigt begrepp. Redan den temporala bestämningen i begreppet är problematiskt. Det skulle innebära att all musik som släppts efter punken kan betraktas som postpunk. Men den mest vedertagna definitionen är väl att det var en utveckling av punken och att banden/musikerna hade rötter i punk-vågens uppsjö av grupper som började spela på ren inspiration.

Den beskrivningen håller dock inte sträck helt heller så jag skulle vilja tillägga begreppet D.I.Y. (Do It Yourself) som blev närmast en religion inom punken och postpunkens banbrytande kretsar. Hade man inga instrument så skrapade man ihop dem på alla upptänkliga sätt, hade man inget skivkontrakt så startade man ett skivbolag, distributionen kunde ske genom dörrknackning hos skivbutiker, och så vidare.

Till det vill jag också lägga ambitionen att göra något utanför det som för tiden var mainstream. Det är förvisso också lite svajigt eftersom storheter som U2Simple Minds och Echo and the Bunnymen närmast blev mainstream ganska raskt. Det äger dock sin riktighet såtillvida att banden utvecklades åt många olika håll och synthesizers introducerades dessutom av många. Ett instrument som de flesta punkbanden betraktade som tabubelagt.

En del band var snarast postpunk samtida med punken vilket också adderar till problematiken med benämningen. Men det dominerande mönstret var ändå att punkband eller musiker med rötter i punkband tog ett steg ut till en mer mångdimensionell stil än de raka och explosiva tvåminutersutbrott som punklåten brukade representera.

Här har jag i alla fall försökt samla det bästa av det som jag relaterar till som postpunk. Det är nästan uteslutande 80-tal och jag har också försökt undvika de allra mest kända akterna. Som de ovan nämnda giganterna som jag för övrigt såg live 1981-82 på Underground i Stockholm.

Bakom dem fanns en fantastisk flora av grupper och artister som alla berikat och inspirerat den efterkommande generationen. Vissa lever än medan många bröt upp redan innan 80-talet hann ta slut. Vissa blev mycket kortlivade.

The Fall spelar på Strand 2012. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Listan som delas nedan är sorterad i lite godtyckliga sektioner men jag ville få en viss struktur och undvika en ranking som hade varit närmast omöjlig att få rättvisande. Den gör också tydligt att jag har ett ganska generöst förhållande till begreppet postpunk. Men de flesta är överens om att strömningen gick i olika fåror som gav off-springs som goth, industrial, neo- psykedelia och experimentell synth. Begreppet postpunk övergavs till viss del till förmån för indie eller alternative rock kring decennieskiftet till 90-tal.

Det drar alltså även på listan åt lite olika håll, men det är också så jag vill tolka begreppet, som olika utskott från ett gemensamt träd. Ibland tänker jag att trädet är Joy Division. De finns inte med på listan men går ändå som en röd tråd genom den.

Jag har med den här listan velat dela med mig av den musik som än idag ligger närmast mitt hjärta. Många känner nog igen flera av listans låtar men andra kanske är nya bekantskaper.

För många yngre kan nog det mesta vara nytt och, hoppas jag, spännande. Mina korta presentationer som följer kan då vara bra som introduktion. Eller som repetition för dem som tillhör min generation och börjar tappa minnet.

Postpunk helt enkelt

Wire ”The 15th”

Wire tillhör postpunkens allra uthålligaste och är i hög grad aktiva ännu. Släppte ifjol hela två album. Det ena, Mind Hive, fick mycket god kritik och det andra, 10:20, var ett hopplock av outgivet material som sträckte sig långt tillbaka i tiden. Långt måste man gå för att hitta till rötterna 1977 då de släppte debutalbumet Pink Flag. Sedan dess har de utvecklat sitt punkiga sound till något eget och uppfunnit sig själva flera gånger. Denna låt finns på albumet 154 (1979) som tillhör deras allra bästa.

The Dream Syndicate ”That ́s What You Always Say”

Amerikanskt nu bland alla britter. Det här LA-baserade gänget tillhörde den Los Angeles-scen/genre som brukar benämnas ”Paisley Underground” under 1980-talet. De är fortfarande aktiva och släppte ifjol ett mycket starkt album, The Universe Inside. Nog har de blivit lite mer flummigt laid-back med tiden men de håller hög klass ännu. Allra bäst då det begav sig tycker jag var albumet The Days Of Wine And Roses (1982) från vilken jag hämtat listlåten. Det var en av de plattor som gick varmast på min skivtallrik det året och den låter lika bra idag.

The Mighty Lemon Drops ”Out of Hand”

Den här låten, släppt 1987, låter nästan mer som Echo and the Bunnymen än de gör själva. Just detta har kanske (för)följt bandet genom åren och att lite föraktfullt kallas ”copycats” är något de fått leva med. Men de var ju nästan lika bra som förebilderna och då tycker jag det får passera.

Red Lorry Yellow Lorry ”Heaven”

Sägs har varit inspirerade av Joy Division. Själv tycker jag de har en självständig stil men faller förstås in i mallen för 80-talets mörkare goth/postpunk. Den här låten har ett enormt skönt driv som kompar Mark Sweeneys röst. Finns på albumet Blow från 1989 som jag rankar som deras bästa. På det föregående Talk About The Weather (1985) låter de mer som Sisters of Mercy än Joy Division tycker jag. Men bra det med.

The Dance Society ”Somewhere”

Band från Barnsley som var starkt på väg uppåt i början av 1980-talet. Den här singeln låg 1a på brittiska indie-listan 1983 och de följde upp med en succéartad turné och krönte det hela med ett skivkontrakt med Arista. Det blev lite svårt att toppa efter det.

The Beautiful Losers ”Late Night Show”

På tal om Joy Division. Här finns ju tydliga influenser hos dessa ”losers” från London som inte heller fick några större framgångar och blev tämligen kortlivade. Vilket var synd för de hade en tyngd och ett driv som vi hade velat höra mer av. Trion hade Philip King som ledande kraft. Han dök senare upp i The Jesus and Mary Chain och en tid i Lush. Producerade deras plattor gjorde Adrian Borland som också var medlem i The Sound.

The Sound ”Unwritten Law”

Jag var väldigt förtjust i den här gruppen i början av 80-talet. Tycker inte de har åldrats med grace så att säga. Lite tröga, lite torra och malande. Men denna låt tillhör deras bästa och spelades flitigt hemma på kammaren då, 1981-82, typ. Någon större kommersiell succé gjorde de däremot aldrig. Sångaren Adrian Borland tog för övrigt livet av sig 1999 efter en längre tids depression.

Modern English ”Gathering Dust”

Inte lika tunga som flera andra band som kom ur samma mylla. Mer bitterljuvt romantiska och melodiska. Blev aldrig riktigt, riktigt stora. Förbisedda och underskattade. Men deras plattor snurrade flitigt i min lilla lägenhet i början av 80-talet. Den här låten är från 1981 och lite tuffare än senare material. Påminner en del om gamla Hawkwind som gjorde mycket egensinnig rock på tidiga 70-talet.

Pale Saints ”Sight of You”

Pale Saints är rena juniorerna i det här sammanhanget. Bildades 1987 och kom att tillhöra de band som så att säga förde in shoegaze-etiketten i postpunk-familjen. Gravt underskattade och släppte bara tre album av vilka det första, The Comforts of Madness (1990), skattas som det bästa. Från den hämtar jag också ”Sight of You”. De tillhörde den innovativa labeln 4AD som vi får anledning att återkomma till. De släppte också förra året just den här låten som video, men originalversionen från 1989 som låg på EPn Barging into the Presence of God. Bättre sent än aldrig.

Manchester/Factory Records

The Fall ”L.A.”

Postpunk? Pja, Manchester-band som alltid fick stå i skuggan av Joy Division. Lite skitigare, punkigare, men också ofta underskattade, nästan hånade. ”It could be worse, you could be singer in The Fall”, säger Joy Divisions manager till Ian Curtis när han ska trösta honom efter ett av Ians epilepsi-anfall (åtminstone i filmen ”Control”). Nåväl, Mark E. Smith är värd bättre än så. Det var kring honom bandet kretsade medan ett trettiotal olika bandmedlemmar passerat revy under de 30 år som de höll igång, med över 50 album som arv till eftervärlden. De (läs Mark) har också inspirerat många genom uppkäftigheten och ”What the f*k do I care”-attityden.

Fat White Family släppte 2014 singeln ”I am Mark E. Smith” vilket markerar en sorts hyllning med komplexa undertoner. Vid Glastonbury-festivalen 2015 blev det nästan slagsmål dem emellan, medan Mark vid en konsert (Beacons Festival Yorkshire 2014) gick upp på scenen tillsammans med dem vid framförandet av låten ”I am Mark E. Smith”. Det fick han inte vara så länge till dock. Han dog 2018, endast 60 år gammal. Det kan tilläggas att The Fall aldrig hade kontrakt med Factory Records. Men från Manchester var de.

Section 25 ”Hit”

Titeln ljuger kan man väl säga. Några större hits har inte Section 25 producerat. Däremot kan de skryta med att 1980 ha fått sin debutsingel producerad av Ian Curtis, sångaren i Joy Divisionsom också lär ha upptäckt Blackpool-bandet och knöt dem till Factory Records. Den här är från 1981 och släpar sig fram lite suggestivt och svårmodigt, så som brukligt var för dem innan de blev mer dansorienterade.

A Certain Ratio ”Do The Du (Casse)

Factory Records Tony Wilson tog de här killarna under sina vingar, klädde upp i scout-kläder, smörjde in dem med brun-utan-sol och försökte lansera deras märkliga, då avantgardistiska neo-funk. Det gick sådär. Men A Certain Ratio har fallit lite oförtjänt i glömska. De är värda bättre och gjorde avtryck som manade till efterföljd.

THE NAMES ”Nightshift”

Belgiskt band som bildades 1977 som The Passengers. De bytte namn och skivbolag och gav 1981 ut den här glittrande juvelen på Factory Records samarbets-label Crepscule. För övrigt en label som Annik Honoré, som hade en affär med Ian Curtis i Joy Division, var medgrundare av. Producerade gjorde Martin Hannett, geniet bakom Joy Divisions sound. Många liknade dem också vid Joy Division men de hör i så fall något jag inte uppfattar.

Royal Family and the Poor ”Art On 45”

Lite kultstämpel nästan på den här gruppen som var från Liverpool men hade kontrakt med Factory Records som också släppte den här singeln 1981 (finns en utgåva från 1982 också om jag inte minns fel). Lutar lite åt samma neo-funk som A Certain Ratio men mer rakt på och lite tuffare. Bandet formerade sig kring mångsidige Mike Keane och höll på en bit in på 2000- talet med att göra musik i sin egen stil. Det var Factorys Tony Wilson som kom på deras namn. Han har en connection till med bandet då han lär ha varit väldigt inspirerad av avantgardistiska och frihetligt marxistiska situationisterna. Några av bandmedlemmarna var medlemmar i Liverpools situationist-grupp, så här fanns gott om länkar i kretsen kring Factory.

Manicured Noise ”Faith”

Manchester-band bildat 1978 men aldrig infångade av Factory Records. Sångaren Steven Walsh spelade innan dess i punkbandet Flowers of Romance som också innehöll Sid Vicious. Ett för tiden ganska udda inslag i instrumentbesättningen var saxofon och klarinett som hanterades av Peter Bannister. Det här var en singel som släpptes 1980 och finns med på retrospektiva albumet Northern Stories 78-80 som har samlat hela deras material på en och samma platta. Vilket avslöjar att de gjorde ungefär samma låt om och om igen. Detta är bästa ”versionen” tycker jag.

Goth/Dark/Cold

Bauhaus ”All We Ever Wanted Was Everything”

Mörka, arty och egenartade och brukar kallas ”Fathers of Goth Rock”. Sångaren Peter Murphy sätter tonen och har i sin tur kallats ”Godfather of Goth”. Brukade plåga mina vänner med att spela deras bisarra ”Fishcakes”. Under åren 1978-83 nådde de kultstatus som överförts till en ny generation goth/darkwave-fans. Låten jag valt är mer lågmäld än normalt men accelererar bitvis och det är en njutning att hänga med i Peter Murphys åkningar genom sitt register. Han har hållit igång en solokarriär efter bandets uppbrott som är mindre spännande. Gitarristen Daniel Ashs solokarriär innehåller mer intressant material enligt min smak, även om han inte är i närheten av Murphy som sångare.

The Glove ”Mouth To Mouth”

The Cure och Siouxsie and the Banshees har väl de flesta musikintresserade i min generation (åtminstone) hört talas om? Men The Glove är ett mer okänt sidoprojekt som involverade Robert Smith, sångare i Cure, och Steven Severin, basist i Banshees. Och det hörs ju.

The Boys Next Door ”Shivers”

Fortsätter nästan på samma tema här. Kanske känns rösten igen? Jo, det är Nick Cave och det här bandet levde ett kort liv innan det omformades till Birthday Party. Låten är släppt redan 1979. Mer klassisk rock-ballad kanske men jag vill nog hävda att Cave och hans band hör hemma i postpunk-facket.

Lowlife ”Do We Party?”

… nej, uppenbarligen inte. Men en skön och drömskt svävande goth-pop att gunga med i är det. Skottarna höll bara på ett kort tag vid mitten av 80-talet men hann med att bli kultförklarade. Ett par medlemmar hade förflutet i Cocteau Twins vilket kan skönjas här.

Killing Joke ”Wardance”

Det här är musik att dansa till. Ja, åtminstone enligt sångaren Jaz Coleman. Tunga, mörka och hårda i kanterna men mer dansanta än så här blev de nog inte. Mycket udda fågel som drog nästan åt hårdrock/metal-hållet. Låten är hämtad från debutalbumet Killing Joke släppt 1980. En platta som sticker ut även i detta sammanhang med sin domedagsstämning. De slog aldrig igenom för någon större publik men har varit mer inflytelserika än många vet, inom genrer som industrial och goth bland andra.

Clan of Xymox ”7th Time”

Bildades i holländska Nijmegen och har blivit något av en evighetsmaskin i skuggan av andra storheter inom goth-genren. Gav ut sin senaste platta i oktober 2020 (Spider-EP). Dessutom i nära nog samma stil som på 80-talet. Skulle nog helst kalla det goth-pop. Dansant, mycket synth, och i snabbare takt än vad som var/är vanligt bland genre-kamraterna. På denna låt från 1985 sjunger Anka Wolbert men är inte längre medlem av gruppen som bara har medgrundaren Ronny Moorings kvar bland originalmedlemmarna.

This Mortal Coil ”Kangaroo”

Ingen grupp i den rätta bemärkelsen utan ett musikkollektiv. Idag skulle vi nog kalla det ett projekt, som drevs av skivbolaget 4AD och dess medgrundare Ivo Watts-Russell. Men de gjorde en hel del spännande musik som kanske inte sätter sig helgjutet i Goth-facket utan äger så mycket fler dimensioner än så. En hel del spännande musiker – exempelvis från Cocteau TwinsDead Can DanceModern English och Pixies – blev också involverade under den tid projektet var igång. Båda låtar här på listan är hämtade från det glimrande albumet It’ll End In Tears (1984).

This Mortal Coil ”Not Me”

Deras produktioner innehåller mycket varierad kost och den här låten bjuder på en klart rakare post-punk än det övriga materialet på plattan, som låter mer i stil med ”Kangaroo”.

Elektroniskt/Synth/Dans

Suicide ”Cheree”

Alan Vega och Martin Rev är kultfigurer med sin närmast unika psychabilly-synth. Det är väl snudd på att de inte platsar på denna lista men deras influens för kommande synth-akter är närmast odiskutabel. Den här låten är exempelvis släppt 1977 vilket förefaller osannolikt. Men New York-duon var aktiva i stadens underground-kulturella liv redan flera år tidigare. Repetitiv, hypnotisk, närmast besatt synth (fast Rev började med Farfisa-orgel innan han bytte till synthesizer) med underton av rockabilly blev deras kännemärke och jag tillhörde dem som fastnade direkt. Någon större kommersiell succé blev det inte. Duon drev parallella solokarriärer senare med varierande framgång om det ska mätas kommersiellt. Alan Vega dog 2016 vid 78 års ålder men Martin Rev är still going strong vid 73 års ålder.

Silicon Teens ”Sun Flight”

En kortlivad grupp (1979-80) som ändå hann med att göra ett par charmigt psykedeliska synth-slingor som låg helt i tiden. Inte alldeles olikt Gary Numan vill jag påstå. Men var möjligen inspirerade av Kraftwerk, åtminstone avseende image. Presenterades med fyra namn som var fiktiva och skickade fram skådespelare att göra intervjuer. Om målet var att förbli okända så lyckades de. Men jag gillar dem fortfarande.

Wasted Youth ”Rebbeca ́s Room”

Hur lät en singel från 1980? Ja, ungefär så här. Den är i vart fall väldigt representativ för perioden och bär på spår av såväl Ultravox som Human League vill jag påstå. Eller kanske ska man säga det omvända. Det var i alla fall sånt man dansade till då och tycker den här håller.

Spår av Industrial/Throbbing Gristle

Psychic TV ”Just Like Arcadia”

Nästan skrämmande speciella. I synnerhet bandets motor Genesis P. Orridge (bara namnet). Av kult-följarna har han också kallats ”Godfather of Industrial Music”. Han var drivande i ännu mer avantgardistiskt utflippade Throbbing Gristle. I sina bästa stunder var Psychic TV som en 80-talsversion av Velvet Underground. Med den här låten kanske ännu mer tillgängliga än så. Annars pendlande mellan nästan olidligt experimentella och genialt egenartade. Originaluppsättningen bestod av nämnde Orridge och Peter Christoferson från Throbbing Gristle samt Alex Fergusson från Alternative TV. Därav bandnamnet. De använde också genom åren en mängd olika pseudonymer vilket inte gjorde dem mer lättillgängliga. Mot slutet av 80-talet drog de åt Acid House och en mer dansant stil.

Genesis P. Orridge lär för övrigt ha varit den siste att prata med Ian Curtis innan denne tog livet av sig. Liksom Ian var han mycket influerad av William Burroughs och ”cut up tapes”. Den 20 mars 2020 dog även Genesis tre år efter att ha fått diagnosen leukemi. Han blev 70 år gammal.

Psychic TV ”Just Drifting”

Experimentella Psychic TV spretade som sagt åt många håll och emellanåt dök det upp en ballad som den här, sorgsen och drömskt vemodig i stil med Nicos och Lou Reeds en gång i tiden.

Chris & Cosey ”Stolen Kisses”

Chris Carter och Cosey Fan Tutti (Christine Newby) har båda ett förflutet i Throbbing Gristle. Vilket är svårt att tro när man hör den här charmiga låten med sång lite lätt ”out of tune”, hämtad från Techno Primitiv (1985). Debutalbumet Heartbeat från 1981 låg betydligt närmare rötterna men de valde snart en mycket lättsammare väg än Mr. P. Orridge. De är också kända under namnen Carter Tutti eller Creative Technology Institute (CTI).

Minimalistiskt

Television Personalities ”Diary Of A Young Man”

Intelligenta, intressanta, drömska, psykedeliska, annorlunda… men bortglömda (?). De har sina rötter i punken och Chelsea, London. De bildades 1977 och sångaren Dan Treacy har hängt med hela vägen, medan andra medlemmar kommit och gått. Treacy är också den som skrivit i princip allt material. En minimalistisk och originell blandning av ren punk och typisk brittisk pop men med inslag av psykedelia i Velvet Undergrounds fotspår. De blev aldrig framgångsrika kommersiellt vilket antagligen provocerade fram den lite syrliga titeln på deras tredje studioalbum They Could Have Been Bigger than the Beatles (1982). Den här låten är däremot från året därpå då de släppte sitt i mitt tycke allra starkaste album And Don ́t The Kids Just Love It. Treacy försöker fortfarande hålla bandet vid liv såvitt jag förstått och den som vill kan följa honom på hans hemsida.

Young Marble Giants ”Choci Loni”

Egensinnig och sant minimalistisk trio som stod för en rad finurliga pop-pärlor i det tysta, så att säga. Deras sound är rent, strippat, lågmält och med inbyggda tystnader på ett sätt som ger dem en nerv och elegans som få eller ingen har lyckats efterlikna. Kunde ha valt andra låtar från kult-albumet Colossal Youth; ”N.I.T.A”, ”Final Day” eller ”Searching For Mr Right”, men får bli den här. Var lite svårplacerade och udda då men nämns ofta numera som föregångare och stilbildare. Trots att få kan nämna ett band med en liknande stil.

Josef K ”It ́s Kinda Funny”

Typiskt sparsamt sound med spretig gitarr och bräcklig sång blev ett sorts kännemärke för skotska independent-labeln Postcard Records, som också hade Orange JuiceAztec Camera och Go-Betweens i sitt stall. Josef K var tidstypiskt arty med sin referens till Kafka och svårmodighet. Den här singeln gick många varv på tallriken 1981.

Polyrock ”Romantic Me”

Egenartade minimalister inspirerade av Philip Glass och med en sångare som låter som en nervig Andy McCluskey (OMD). Men det här var ett amerikanskt gäng bildade redan på 70- talet. De bröt dock upp redan 1982 och hann bara med att ge ut två album. Det här är öppningsspår på debuten Polyrock från 1980.

The Chills ”Pink Frost”

The Chills är ett gravt underskattat band från Nya Zeeland, ovanligt nog. Deras album Kaleidoscope World från 1986 tillhör decenniets bäst gömda skatter. Det var också deras debutalbum som innehöll tidigare utgivna singlar och spår från EPs. Den här låten hämtas förstås från den liksom nästa på listan här. De är fortfarande i hög grad aktiva och gav ut en ny singel 28 januari i år. Från allra första början har bandets omloppsbana kretsat kring ledaren Martin Phillipps som givetvis är stor stjärna på NZ. The Chills är mer okända på våra breddgrader men har ändå tjänat som förebilder för bland andra stockholmarna Peter Bjorn and John.

The Chills ”This Is the Way”

Ännu en låt från Kaleidoscope World. Tidigare släppt på en EP 1985. 

Felt ”My Face Is On Fire”

Oförtjänt okända och har gjort en rad intressanta låtar. Leddes av Lawrence Hayward (bara Lawrence på skivomslag) som ska ha varit närmast besatt av Tom Verlaine och Television. Det kan anas här men tycker ändå att Felt har en egen karaktär som håller långt.

The Monochrome Set ”Love Goes Down The Drain”

Charmigt London-band som hade lite av ett Postcard-sound men gav ut på Rough Trade till att börja med. Liksom debutalbumet Strange Boutique (1980) som den här låten är hämtad ifrån. Lyckades aldrig bli riktigt stora men höll ut mellan 1978-1985 och har sedan dessa återförenats ett par gånger. Senast 2008 och de verkar hålla ut utan att göra några djupare avtryck på samtiden.

The Passions ”I ́m In Love With a German Film Star”

Mycket kortlivat band som dock hann göra en singel som blev en hit, nämligen den här låten. En stor personlig favorit 1981 och jag har plattan kvar i samlingen. Den ger fortfarande sköna känslor och är värd en större spridning. Då ledde den till och med till ett tv-framträdande på Top of the Pops. Det är stort i England.

Feministiskt/Kvinnodominerade band

The Raincoats ”No One ́s Little Girl”

Feministiska och kluriga i stil med The Slits (som trummisen Palmolive hade ett förflutet i). Men inte lika kända. Någon lär ha sagt att ”they are so bad that every time a waiter drops a tray we’d all get up and dance”. Nog blandade de och gav men den här låten är en liten godisbit för mina öron i alla fall. Finns på albumet Moving (1984).

Au Pairs ”Come Again”

Brittiskt band med feministisk profil som med driv och nerv gjorde soundtrack till en revolution som aldrig blev av. Men de bjöd på en av de bästa och svettigaste konserter jag nånsin upplevt, någon gång kring 1981 på Glädjehuset om jag inte minns helt fel. I ett Youtube-klipp (tyvärr borttaget nu tror jag) från början av 1980-talet intervjuas bandet och dess frontande gitarrist och sångerska Lesley Woods av tysk tv. Frågorna avslöjar att detta med kvinnliga rockmusiker var fortfarande lite nytt och nästan exotiskt. En av bandets två manliga medlemmar, gitarristen Paul Foad, fick frågan som löd ungefär: ”Hur känns det att vara med i ett band med tjejer”. Ja, ja, tiden går.