Jason Williams i Sleaford Mods: ”Jag är inte arbetarklass längre”

Foto: Alasdair McLellan

Vid det här laget finns det väldigt lite kvar att säga om Sleaford Mods som inte redan pekats ut av press, youtube-kommentarer och upprörda föräldrar. ”De sista riktiga punkarna”, säger en kompis, välmenande om än inte helt rätt.

Det är inte utan orsak såklart – hur annars ska man reagera på en duo där den ena parten trycker på start och paus på en laptop och dricker öl, medan den andra gastar på bred arbetarsociolekt om Englands blodfattiga och tandlösa baksida. Det är en pitch som säljer sig självt. Det är någonting att prata om.

Så vad finns kvar att säga om Sleaford Mods 2021? Väldigt mycket, egentligen. Men då måste man lyfta på Englands kortaste lugg och se vad som döljer sig därunder. Så vi gör ett försök, Jason Williams och jag.

Har folk varit på dig och försökt få en kommentar på det amerikanska presidentvalet?

– Nä, inte på det sättet. Men jag har diskuterat det, jag menar, det är viktigt här i England med. Det säger sig självt att Boris Johnson apat efter Trump, så att han förlorade mot en demokrat, även om Biden nu är neoliberal, har skapat sprickor i högern.

Jag vet inte ifall det är någonting som uppstått på senare tid eller inte, men jag upplever att vi idag ofta förväntar oss att våra musiker och artister ska agera som opinionsbildare och aktivt ta ställning i politiska frågor. Känner du att den förväntningen finns på dig?

– Jag vet rätt bra var mina gränser går – jag är verkligen ingen expert inom politik- och känner inte att någon förväntar sig att jag ska gå utanför dem. Men det är klart, vår musik hänger väl ihop med hur vi ser på världen, och vår syn på världen kommer alltid att vara mer eller mindre bunden till hur den styrs.

Foto: Alasdair McLellan

Ni har gjort musik som Sleaford Mods i mer än tio år. Har diskussionen kring er musik förändrats?

– Folk har väl tröttnat till viss del, vi släpper så förbannat mycket musik och förståeligt nog så vill inte media täcka samma sak hela tiden.

Men folk är inte mer intresserade nu av vart ni står politiskt än tidigare?

– Nä, folk förväntar sig mest solidaritet, du vet, med arbetarklassen och åtminstone ett visst mått av intelligens. Men förutom det så handlar det om att ha något intressant att säga och att inte göra någonting som är skit, så kommer folk fortsätta lyssna.

Tröttnar du inte på att folk som jag – musikjournalister och kritiker – alltid frågar er om politik och arbetarklassfrågor. Finns det något annat tema du upplever missas i din musik? Någonting som man ofta bortser ifrån för narrativet om er som ”arbetarklasskildrare”.

”Jag vet väldigt lite om den nuvarande arbetarklassens upplevelser, jag är frånkopplad från deras värld”

– Hela grejen med att tala för arbetarklassen nöter verkligen ner mig. Jag menar – jag är inte arbetarklass längre. Jag vet väldigt lite om den nuvarande arbetarklassens upplevelser, jag är frånkopplad från deras värld. Men generellt sätt så känner jag nog mest att folk frågar om det man skriver om – i vårt fall politik.

Hur ser din skaparprocess ut? Kommer låtarna nästan ur ingenting, eller tillbringar du vakna nätter med att förfina dem om och om igen?

– Båda, egentligen. Ibland är det impulsivt, men i andra fall kan jag arbeta med en låt i flera månader. Texten och leveransen, hur jag ska sjunga, brukar nog komma rätt direkt i alla fall.

Spare Ribs, er nya skiva, var kom den ifrån? Och varför kom den nu?

– Vi började jobba med demos i januari, men det blev egentligen inte Spare Ribs förrän pandemin bröt ut. Plötsligt så dog mängder av människor av någonting som gick att bota, bara för att hålla igång det ekonomiska systemet.

– Jag började jämföra det med människokroppen – du vet hur vissa opererar bort ett par revben för att få en viss kroppstyp. Människan är revbenen, medan det ekonomiska systemet är kroppen. Det står systemet fritt att operera bort ett par av oss ifall det behövs – de flesta av oss är helt enkelt inte nödvändiga, mer än som konsumenter och arbetare.

Foto: Simon Parfrement

Det påminner mig om någonting jag läste nyligen, om hur människor inte utsätts för våldsam förföljelse av staten på samma sätt som för ett hundratal år på sedan på många platser i västvärlden. Istället har vi blivit överflödiga. Vi avlägsnas mest för att det inte finns någon användning för oss.

– Mycket hänger samman med den moderna arbetssituationen. Förr i tiden, när folk fortfarande arbetade inom industrin här, kunde man även om man hatade sitt arbete åtminstone se tillbaka på det och säga – jaja, jag har tillverkat någonting idag. Men nu, nu jobbar alla med odefinierbara administrativa sysslor, i call centers, man flyttar papper. Ingen tjänar på det, ingen får ut något av det.

Skulle du påstå att du är en cynisk person?

– Ja, men vi lever i en cynism och vi förvandlas till cyniker eftersom vi plötsligt blivit medvetna om allting som sker runtomkring oss. Livet vi lever är så totalt befriat från någon riktig tillfredsställelse, annat än typ kicken efter träning eller när man köpt nya dojor.

Så vad gör du för att hitta någon sorts tillfredsställelse?

– Jag försöker väl vara så motståndskraftig jag kan, och inte sväljas av negativitet. Hålla sig upptagen – med att vara förälder, vuxen – och köpa nya dojor och träna. Och så hittar jag ett lugn i att jag överlevt så länge och samlat på mig någon sorts kunskapsbank.

’Spare Ribs’ släpps på fredag 15/1.