Jakob Hellman – Äntligen borta

Det känns lite som ett kamikazeuppdrag att ha en åsikt om denna skapelse. Albumet från 1989 välte såväl topplistorna och försäljningslistorna som kritikerna. Därefter blev det tyst, bortsett från ett par spelningar och fåtalet mindre turnéer. Bland annat en med Niclas Frisk i Ulan Bator, tydligen.

Men nu, ganska precis 32 år senare, är det dags. Jakob Hellman följer upp sitt debutalbum … och stora havet med en ett alster betitlat Äntligen borta. Och det ska alltså både få ett omdöme och en siffra. Fy fan.

Namnet är förstås en rolig vink till Hellmans angreppsätt vad gäller artisteri i det stora hela, eller så refererar han till att komma bort från Sverige, vilket han gjort genom ett giftemål som tids nog tog honom till Mallorca. Kanske medförde flytten lugn och nya perspektiv som hjälpte till att knåpa ihop ett andra album?

Det är de omfångsrika och samtidigt trivsamt naiva texter som går igen, även om en mer mogen ton nu får inneha huvudrollen. Kärlek, hopp och en viss skärva av rädsla inryms, och hans röst är lika bra nu som då. En återkommande figurant är, kanske något förvånande, Gud. På spår åtta kommer vi så långt som kyrkbänkens egen sångbok, då nummer 200 i den svenska psalmboken tolkas, ”I denna ljuva sommartid”. Om han funnit tron på en högre makt är svårt att säga för säkert, men att en viss inspiration hämtats från den kristna tron går inte att komma ifrån. 

Musikaliskt är det välsvarvat, annat vore oförlåtligt. Med sig har han även Mattias Alkberg och Kitok, den sistnämnda har varit tätt knuten till Hellman under en period och var dessutom turnéledare samt gäst på Hellmans turné 2019. Det är igenkännbart och det föregående albumet ligger förstås inte mil från det som hörs. Ballader med stark melodisk textur såsom ”Måste vara lycklig nu” och ”Trettiofem” samsas med nästan chockartat hårda toner i ”När det skymmer”.

Äntligen borta är i de flesta hänseenden en värdig och typisk uppföljare. Tiderna har förändrats men Jakob Hellman tycks bestå.

Det går dock inte att komma ifrån känslan att det hade varit mer imponerande att släppa ett helgjutet album och inget mer, självfallet en löjlig och romantisk syn. En låtskrivare och artist behöver få utlopp för sin musik och det ska vi vara glada för.

Men det är tyvärr omöjligt att stänga ute tonerna av …och stora havet, en lysande popskiva som Äntligen borta inte kan mäta sig med. Hellman hamnar på så vis i en tävling mot sitt yngre jag, oavsett om han vill det eller inte.

En tävling som är omöjlig att vinna.

[Universal/EMI, 8 januari]

7