Beachwood Sparks bildades i Los Angeles, Kalifornien i slutet av 1990-talet och namnet är en kombination av två gatunamn; Sparks Street och Beachwood Street. Bandet skapades av basisten Brent Rademaker och gitarristen Christopher Gunst. De släppte debutalbumet Beachwood Sparks i mars 2000 och uppföljaren Once We Were Trees året efter. Båda albumen släpptes av Sub Pop. Några månader senare splittrades bandet, men återuppstod igen i slutet av 2000-talet.
Mathias Krusell och Staffan Mowitz, båda uppväxta i Trollhättan men nu boende i Göteborg, startade en gång i tiden en fansite till Beachwood Sparks och eftersom bandets debutalbum nu släpps för första gången på vinyl av Curation Records ville jag prata lite med dem om Beachwood Sparks och hemsidan. På grund av pandemin träffas vi inte fysiskt utan vi träffas på internet istället.
Hur upptäckte ni Beachwood Sparks?
– Det var i samband med att Sonic släppte sitt första nummer. De publicerade en årsbästalista och det följde med en CD. Albumet Beachwood Sparks var placerat ganska högt upp på listan. Vi var väl 16-17 år då. Jag hade mest lyssnat på indierock och hardcore fram tills dess, minns Staffan.
Mathias fyller i att de lät gladare och svängigare än annan altcountry från den tiden. Altcountry hade en bra period i allmänhet vid millennieskiftet.
Hur fick ni idén att ni skulle ta kontakt med bandet och skapa en hemsida?
– Vi hittade nästan ingen information alls om bandet på internet, minns Mathias. Beachwood Sparks släppte debutalbumet 2000 och uppföljaren Once We Were Trees 2001 och sedan blev det tyst 2003. Under 2004 släpptes tre soloprojekt och vi fattade ingenting. Finns inte Beachwood Sparks längre? Hur hänger detta ihop? Det var så det började, att vi samlade information om bandet som vi sedan publicerade. Då hörde Brent Rademaker av sig och påpekade alla fel vi hade skrivit och så inleddes kontakten som sedan mynnade ut i hemsidan.
”Det var så det började, att vi samlade information om bandet som vi sedan publicerade”
– Vi hade inte räknat med någon respons alls, säger Staffan, så det var stort att Brent kontaktade oss.
När hände detta?
– Det var 2004 vi startade hemsidan.
The Calming Seas, som hemsidan heter, är döpt efter en låt från debutalbumet. Varför döptes hemsidan just efter den låten?
– Vi letade efter ett bra namn och vi ville inte kalla den beachwoodsparks.com eller något annat som hade med bandnamnet att göra eftersom det var en fansite. Vi letade efter något med bandankytning, gick igenom låtarna och då blev det ”The Calming Seas”.
Hur utvecklades och fortsatte arbetet med hemsidan därefter?
– Vi öste på. Vi pluggade och jag satt uppe på nätterna istället för att göra hemtentor, säger Staffan med ett skratt. Jag kontaktade bland annat fotografer för att få tillstånd att publicera bilder.
Mathias minns att de letade upp olika skivor bandmedlemmarna var med på och gjorde en diskografi.
– Vi skrev även nyheter, gjorde några intervjuer och följde olika skivsläpp, men det var lite svårt att sätta gränsen för hur liten anknytningen fick vara till Beachwood Sparks.
”Vi skrev även nyheter, gjorde några intervjuer och följde olika skivsläpp, men det var lite svårt att sätta gränsen för hur liten anknytningen fick vara”
Hur fungerar arbetet med hemsidan idag?
– Jag betalar räkningen en gång om året för att den ska vara kvar, säger Staffan, men annars gör vi inget med den. Senast vi skrev något där är nog fyra år sedan.
Mathias minns att de pratade om hur band och artister började exponera sig på ett annat sätt på sociala medier 2013. Artister och media började dyka upp allt oftare i sådana sammanhang och banden marknadsförde sig mer via sociala medier. Det har ju fortsatt på liknande sätt därefter.
Jag minns att Staffan tipsade mig om Beachwood Sparks en kväll på gamla Café Publik på Andra långgatan i Göteborg, när han spelade skivor där. Jag hade missat dem helt och köpte debutplattan kort därefter. Det kan ha varit tio år sedan och jag kommer ihåg att jag gillade plattan redan efter första lyssningen.
Beachwood Sparks har, såvitt jag vet, aldrig spelat i Sverige men har ni sett dem live utomlands?
– Nej, de har aldrig spelat i Sverige. De har spelat i Spanien och England, men annars mest i Kalifornien. Vi har aldrig sett dem, men däremot flera av bandmedlemmarna i andra band eller tillsammans med andra artister.
Den mästerliga gitarristen Neal Casal, som tragiskt gick bort i fjol, menade att Beachwood Sparks debutplatta är en av de finaste plattor som någonsin spelats in. Ni träffade Neal Casal i Göteborg i samband med att han spelade med The Cardinals och Ryan Adams i Konserthuset i Göteborg 2007 vilket senare mynnade ut i en intervju. Vad minns ni från den kvällen?
– Det var speciellt. Först var vi på spelningen och sedan fick vi vänta på honom backstage. Det var en vardagskväll eller söndagskväll och vi gick ut på stan, men mycket var stängt. Vi hamnade på Dancing Dingo och pratade i flera timmar. Vi hade inte tänkt att göra någon intervju, mest bara kul att säga hej, men han bjöd på fantastiska berättelser om bandet. Han turnerade ju med dem mellan de två första skivorna och hade mycket bakgrundsinformation.
Mathias minns att de frågade om Beachwood Sparks varje gång de träffade ett amerikanskt band. Det var nästan lite maniskt, men efter samtalet med Neal Casal fick de svar på så många frågor att den nyfikenheten la sig lite.
Ni är välkända ansikten i DJ-bås i Göteborgs klubbvärld och under senare år främst på Pustervik. Hur ofta tar ni med er Beachwood Sparks när ni spelar skivor på Pustervik?
Staffan inleder med att konstatera att de ofta får spela skivor när det är precis den typen av artist som har konsert, så då är alltid Beachwood Sparks eller något av de andra banden med anknytning till medlemmarna med. För Mathias del är Beachwood Sparks alltid med.
Brent Rademaker har på senare år varit på turné i Sverige med hans nya band GospelbeacH. Jag har lyckats se dem tre gånger (två gånger på Pustervik och en gång på Folk å Rock i Malmö). Båda gångerna på Pustervik spelade ni skivor, om jag minns rätt, hur kändes det?
– Det var första gången vi träffade honom. Vi har ju haft mycket kontakt genom åren med hemsidan så det var fantastiskt kul att träffa honom.
”Vi har ju haft mycket kontakt genom åren med hemsidan så det var fantastiskt kul att träffa honom”
Mathias nämner att han efter den första konserten berättade för Brent Rademaker att Once We Were Trees är hans favoritalbum med Beachwood Sparks men att han saknar den på vinyl. När GospelbeacH kom tillbaka för den andra spelningen träffades de igen och då hade Brent Rademaker med sig plattan till Mathias som han fick signerad och allt.
Jag minns att Brent Rademaker tackade er för arbetet med hemsidan på minst en av spelningarna. Hur kändes det och hur var det att möta honom i det sammanhanget?
– Det var jättekonstigt, det var helt sjukt. Brent Rademaker spelade Beachwood Sparks-låtar solo inför konserten med GospelbeacH när han mellan någon låt tackade oss. Men det försvann nästan i den otroliga stunden då han stod på scenen och spelade sex eller sju Beachwood Sparks-låtar. Det var fantastiskt.
Mathias och Staffan minns tillbaka till en bilresa då de spelade ”Make It Together” (B-sidan till debutsingeln ”Desert Skies”) i bilstereon. Soundet var så annorlunda mot debutplattan att det var svårt att höra att det var samma band. Mathias berättar även att när han spelade singelversionen av ”Desert Skies” på grammofonen första gången, och var van vid albumversionen som går fortare, trodde han att han hade startat singeln på fel varvtal.
Hur ser ni på att debutalbumet släpps 20 år efter det att plattan släpptes som 20th Anniversary Vinyl Deluxe?
– Haha, det är sjukt att det är 20 år sedan, utbrister Staffan. Hur kan det ha gått 20 år? Det är kul att Brent får släppa den på sitt egna bolag och det är kul att den kommer ut på vinyl.
Mathias är också inne på att det största är att den släpps av Curation Records, att Brent får styra historien. Jubileumsutgåvan innehåller även låtar som tidigare funnits utspridda på utgångna singlar och japanska utgåvor av skivan. Det finns även en låt som inte tidigare släppts, ”Morning Light”. Den är skriven av Josh Schwartz som lämnade bandet strax innan debutplattan släpptes. Han gick tragiskt bort 2017.
Avslutningsvis, om ni tittar i backspegeln och även ser Beachwood Sparks plats på musikkartan idag, har bandet fått den uppmärksamhet man förtjänade och rätt plats i musikhistorien?
Staffan inleder med att konstatera att de har fått en given plats bland musiker och att de var före sin tid. Båda är överens om att Beachwood Sparks musik står sig väldigt bra än idag, vilket kanske inte all musik man lyssnade på för 20 år sedan gör. Mathias reflekterar över att Beachwood Sparks är väldigt stora i en liten krets i Göteborg och att det kan göra att man upplever dem som större än vad de i själva verket är. Båda är överens om att de förtjänar en stor plats i musikhistorien, inte minst tack vare det arv de byggt vidare på från Kaliforniens 1960-talsvärld med band som The Byrds och Buffalo Springfield, via lo-fi-scenen på 1990-talet, till att förvalta det arvet med nutidens GospelbeacH.
Vi avslutar samtalet och jag är fylld av energi efter Staffans och Mathias härliga berättelser. Jag sitter i den stilla kvällen och lyssnar på Beachwood Sparks debutalbum samtidigt som jag klickar runt på hemsidan och fascineras över vilket enormt arbete Mathias och Staffan har skapat i en tid långt innan sociala medier fick större genomslag och artister blev mer lättillgängliga. Det är så mycket engagemang, kunskap och kärlek bakom deras arbete att jag blir lätt rörd i vintermörkret.
Jag hoppas att Staffan betalar räkningen varje år i all framtid så att hemsidan kan finnas kvar. Hemsidan påminner mig om en fin tid för mig då pappersfanzine, som var stort på 1990-talet, övergick till digital form. Jag älskade fanzines, både inom musik och idrott (främst fotboll).
Jag tittar ut genom det mörka fönstret och hör ”Desert Skies”. Jag kan faktiskt inte, just i denna stund, komma på en bättre julklapp till en musikvän än albumet Beachwood Sparks så jag får avsluta med att presentera den som mitt främsta julklappstips i år.
