Chicagojazzen – Vägra i sten

Multiinstrumentalisten Erik Karlsson, eller Chicagojazzen som han kallar sig när han gör musik, kommer den 18 december med sitt nionde album Vägra i sten, som släpps via det nystartade Umeå Rock’n’rollförening.

Skivan är, enligt Karlsson själv, en motsats till en sinnesutvidgande drog- och naturromantisk psykedelisk rock. Istället handlar den här skivan handlar ett tillstånd av att stiga upp snortidigt på morgonen, dricka enorma mängder kaffe och att kånka runt plåtbitar på autopilot i industrin. Tiden blir en seg brunsås som långsamt rinner förbi. Och det slår mig att Vägra i sten är precis som en brunsås rinner förbi, på det allra bästa av sätt. En seg brunsås som står för något annat: något som blir en motsats till dagens individsamhälle där alla ska ha en unique selling point, något bortom poke bowl till lunch levererad av ett cykelbud i gigekonomin.

Varje spår på skivan får ta sin tid. De är alla instrumentala, de känns alla känns väl genomtänkta. Sist in först ut” är ett exceptionellt intro, både titel- och musikmässigt, för man dras med och dras in i den direkt. Socialrealismen är ständigt närvarande: ”Ensam mot 80.000 invånare” går snyggt över i den snabbare ”Ni kan inte köpa mig för lite smörgåstårta”, som är en utmärkt titel förövrigt. Dessutom har Karlsson på skivan som vanligt tagit hjälp av en rad fina musiker, bland annat Ingrid Arvidsson på saxofon, Ola Norlander (Tre Stående) på orgel och Anna Levander (Dolce) på piano. Alla får ta sin egen plats, vilket stärker låtarna ytterligare.

Det må vara mindre lekfullt än Chicagojazzens tidigare album, mindre experimentellt. Men det betyder inte att det på något sätt blivit tillrättalagt och snyggt, ointressant. Snarare känns det som som att Chicagojazzen har hittat hem. Hittat hem till det filmiska soundtracket, till en protest mot utvecklingen av dagens samhälle och mot staden som koncept. Den visar istället en människa i periferin, både bildligt och bokstavligt talat.

Vägra i sten är 11 instrumentala spår som för tankarna till Mattias Bärjeds klassiska Upp till kamp! Det blir ett, utan att romantisera, imponerande soundtrack till livet självt.

[Umeå Rocknrollförening, 18 december}

8