Andres Lokko: 2010–2019 – rockrunor skrivna i realtid

Den 11 november 2016 vaknade jag upp på en soffa i en lägenhet i Malmö. Min bästa vän hade, för första och hittills enda gången under vår vänskap, vaknat innan mig och väckte mig med nyheten om att Leonard Cohen hade gått bort. ”Jaha”, svarade jag nonchalant, eftersom jag varken då eller nu har någon egentligen relation till Leonard Cohen.

Jag kommer att tänka på detta när jag 393 sidor in i Andres Lokkos senaste volym med samlade texter kommer till en dödsruna över Leonard Cohen. Med ens kastas jag tillbaka till den där inrökta lägenheten på Amiralsgatan, av den enkla anledningen att det är mitt starkaste minne av Leonard Cohen. Andra, med betydligt djupare relation till honom, tänker såklart på sina dito.

Andres Lokko 2010–2019 är en snyggt paketerad, 650 sidor tjock tegelstens med samlade krönikor, recensioner och intervjuer från Lokkos senaste decennium som rockjournalist. Där finns också ett transkriberat sommarprat, en och annan dagboksanteckning samt förordet till Robert Gustafssons självbiografi.

Just dödsrunorna spelar en ganska betydande roll i denna samling. De blir fler och fler ju längre in i boken man kommer. Det är egentligen inte så konstigt. Rocken har blivit gammal, alltså riktigt gammal, så där gammal att dess utövare dör inte av överdoser och dåligt leverne utan av ålder. Andres Lokkos nya bok är ett slags monument över det.

Under en treårsperiod gick Lemmy, David Bowie, Prince, Gösta Ekman, Kent, Avicii och Lill-Babs bort. För att bara nämna några. Och genom att nu läsa texter skrivna i realtid blir insikten om deras storhet och popkulturella avtryck större än om Lokko hade satt sig ner och skrivit om 2010-talet i retrospektiv.

För en av Lokkos största styrkor som skribent är just hur han som få andra kan fånga ett nu. Flera av texterna är ögonblicksbilder från just den veckan, dagen eller timmen de skrevs. Åtminstone tolkas de så, vilket ju är gott nog. Det gör också att boken faktiskt går att läsa som en fragmentarisk biografi över Lokkos 10-tal. Fokus är hela tiden på pop- och rocksamtiden, men här och var sipprar avsändaren igenom, både på och mellan raderna. I krönikeform får vi små, små inblickar i en efterlängtad London-flytt, en lika plötslig som oväntad skilsmässa, ett alkoholmissbruk samt en växande rädsla för normaliserandet av rasistiska och nazistiska politiska partier.

I en intervju sa Andres Lokko att rockjournalister bör vara betydligt mer intresserad av rockjournalistik än musik. De bästa rockjournalisterna är de som har hängt mer på bibliotek än i skivaffärer. Något som Andres Lokko bevisligen har gjort, för annars hade han inte skrivit så förbaskat bra.

Och han har såklart rätt. Jag lär mig mycket, mycket mer av att läsa Andres Lokkos samlingsvolymer än att lyssna på en Ulf Lundell-box och fundera över hur virvelljuden har förändrats över tid. Andres Lokko bemästrar det som alla aspirerande rockjournalister siktar mot: att med varje text entusiasmera alla läsare, oavsett vilket band eller vilken artist texten handlar om.

Samma sak med dödsrunorna. Trots att min relation till Leonard Cohen är att jag en gång väcktes av nyheten om hans död så läser jag Lokkos dödsruna över honom med samma intresse och frenesi som om det vore en roman av Karolina Ramqvist.

Men en dag kommer också Andres Lokko gå bort. Jag vet, det är en skrämmande tanke, men liksom rocken blir ju även rockjournalisterna äldre. Jag vill helst tänka på Lokkos bortgång så lite som möjligt, men jag vet redan nu att en potentiell dödsruna över honom skulle vara en av de svåraste texter jag någonsin skulle behöva skriva. Orden skulle, bokstavligt talat, inte att räcka till.

För hur ska man skildra den skickligaste, smartaste och roligaste rockjournalisten det här landet någonsin har haft? Jag vet inte, och förhoppningsvis dröjer det länge innan jag komma behöva ta reda på det. Allt jag vet är att jag då har lärt mig av den bästa.