Med två EP:s i bagaget och ett nära inpå konstant turnerande är det äntligen dags för Linn Koch-Emmery att släppa sin första fullängdare våren 2021. Singeln “Hologram Love” med tillhörande video är ett smakprov som lovar mycket.
Linn Koch-Emmery har sedan första singeln släpptes 2016 spelats flitigt på radio och blivit omskriven som ett framtidsnamn i så väl svensk som internationell media. För några veckor släpptes “Hologram Love”, ett kraftpaket som är lika delar i samma fåra som Linn Koch-Emmerys tidigare produktion som det är en ny inriktning. HYMN fick sig ett snack med 27-åringen mitt under några intensiva inspelningsveckor inför debutalbumet.
Hur är det med dig med allt som pågår, pandemi, albumskapande och singelsläpp?
– I släpp-processer är man ju alltid minst ett halvår i förväg så det mesta med albumet är klart. Nästa singel kommer i januari, det är en av mina favoriter från skivan. Den handlar om att vilja begrava sig själv.
Hur kom låten ”Hologram Love” till?
– Den är skriven hemma hos mig. Sen inspelad i Gröndal-studion utanför Stockholm, den fick lite olika kostymer, en vända i Norrbotten bland annat, innan den landade där den är nu.
Musikvideon är inspirerad av Per Wahlöö-novellen ”Det växer inga rosor på Odenplan”, hur kom den idén till?
– Det är en novell jag hittade hemma i bokhyllan som tonåring. Den påminner lite om Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande fast nedkokad till 24 timmar och från en killes perspektiv på 60-talet. Var det en bra pitch?
Finns det några andra litterära inspirationskällor i arbetet med albumet?
– Inte sådär rakt av vad jag kommer på nu, men allt funkar väl sömlöst på något sätt så kanske omedvetet. Jag har alltid gillat språk och att läsa. Text är ju väldigt mycket som musik, rytm och timing. För varje år som går blir jag mer och mer ödmjuk inför hur fruktansvärt svårt det är att skriva text.
Är ”Hologram Love” en fingervisning på hur albumet kommer att se ut eller skiljer den sig på något sätt från det övriga soundet?
– Både ja och nej, men den är nog en fingervisning. Jag var lite trött på att gitarr-indiegenren ofta låter så samma samma. Som att den fastnade på 90-talet och allt efter det varit ett försök att efterlikna det som var då. Det är ju som att sträva efter att vara bäst i världen på att måla exakt som Picasso.
Du släppte första singeln 2016 och har hunnit släppa flera singlar och två EP:s sedan dess, hur kommer det sig att det dröjt tills nu till första fullängdaren?
– Jag turnerade i princip hela 2019 på mina två EP:s, arbetet med albumet har gått fortlöpande, men det har helt enkelt behövt ta den tid det tar.
Jag hörde dig första gången när ”Forever Sounds” spelades från P3 i bilen 2017, jag reagerade direkt på att ditt sound kändes väldigt självklart och färdigt redan på andra singeln. Har det känts så även för dig eller har det varit mer av en process att hitta rätt sound?
”Hade jag varit bättre på att sjunga eller spela hade jag nog kunnat laborera mer”
– Jag vet ju inte hur det är för andra men jag har alltid haft mitt sätt att skriva. Hade jag varit bättre på att sjunga eller spela hade jag nog kunnat laborera mer men jag är för lat och ointresserad av att bli riktigt bra på ett instrument. Rent krasst vill jag bara vara tillräckligt bra för att kunna skriva det jag vill. Soundmässigt tycker jag det är skönt att röra sig lite, man ändras ju. Ibland tänker jag att folk tror att jag är betydligt mer nostalgisk än vad jag egentligen är.
Vad är dina drömmar, förhoppningar och mål inför 2021?
– Jag hoppas att folk ska lyssna på skivan och att vi kan ses ute på spelningar och festivaler snart.
