”Det är ett ganska fint sätt att finnas till på” – Bells Fell Silent om att hitta tillbaka till sin kreativitet

Sommar 2017. Gustav Sigala Haggren har drabbats av utmattningssyndrom, hans band har lagt  ner – han som skrivit låtar och släppt skivor hela sitt vuxna liv har tappat lusten, tystnat. Han ska bli pappa, och han vet inte om han ska fortsätta med musiken. En dag ber han sin fru att sätta sig i köket.  Han har skrivit åtta nya låtar på en vecka och nu vill han visa dem. 

Höst 2020. Gustav Sigala Haggren och Niklas Hegfalk tar emot i sin lokal intill Möllevångstorget i  Malmö. Bells Fell Silents självbetitlade debutalbum släpps 4 december. Releasespelningen på  Plan B är inställd, istället gör duon en streamad konsert från Niklas torp i Småland. 

– Det var där vi spelade in grunderna till det som är skivan, berättar Niklas. Första skisserna  skapade vi där, det var ganska länge sen nu. Det känns fint någonstans att startpunkten för  plattan blev torpet – och sen slutpunkten, releasefesten, blev också i torpet. Det blev en snygg cirkel på något sätt.

Gustav vänder sig mot Niklas när han pratar om inspelningen av ”Not Ours To Keep”, albumets nedtonade sista låt, som var tänkt att bara spelas in med piano och sång.

– Då gick du igång och sprang runt i det här torpet och bara hittade gamla grejer. Spelade in fjädrar och olika slags skrot. 

Niklas ler åt minnet. 

– Jag hämtade någon sån jättegammal – från säkert 40-talet eller något sånt – en gammal våg,  fiskevåg. Då använde vi den för att skapa en massa ljud. – Det var ett sånt läge där det blev en inramning, säger Gustav.

”Jag började släppa skivor när jag var tjugo, och jag behövde omvärdera”

– Den låten har lite sådär barndomsblick, och då var det något som gifte sig väldigt fint när Niklas blev lite barnaktig i sitt upptäckande. Saker som var okända för dig, men som du ändå fick att låta. Och det känns som att nu har den låten en poäng. Jag vet att ingen annan kommer läsa in det, men på något sätt så landade den för mig.

Gustav har genom åren gjort flera turnévändor i Europa och Nordamerika med sina band Case  Conrad, Gustav and the Seasick Sailors, Shooting John och Haggren Gravlund. Till slut kom han till en punkt där det inte kändes naturligt att fortsätta framåt.

– Jag kanske alltid haft ungdomens blick, på att skapa musik. Och plötsligt var jag inte så ung  längre, som när jag hade börjat. Jag började släppa skivor när jag var tjugo, och jag behövde omvärdera – varför ska jag hålla på med det här? Istället för att göra något annat. Det var ett sviktande självförtroende.

– Arbetet med albumet blev ett sätt att läka, menar Gustav, som handlade om att hitta sitt självvärde – och hitta ut ur utmattningssyndromets kompakta mörker.

– Alla som varit med om det vet att då blir det bara svart, tar slut. Och jag har lite svårt att komma ihåg var det ena började och det andra slutade. Bara att där tog det stopp. Där funkade ingenting  längre.

Det var sommaren 2017 och Gustav hade inget band, men han fick en förfrågan att spela på en  festival ute på landet hos en tysk bandbokare som nyss flyttat till Sverige. En liten hippiefestival med vänner och bekanta, en typ av spelning som Gustav visste att han normalt hade älskat att  göra. Det var den vetskapen som fick honom att till slut tacka ja, berättar han.

”Det är ju det med utmattning, att man känner att man inte kan något”

– Men jag hade igen plan musikaliskt, vad jag ville göra – så då satte jag mig och började jobba. Den känslan var väldigt viktig, ”jag kan göra det här, det går”. Det är ju det med utmattning, att man känner att man inte kan något.

Det var då låtarna kom. 

– Jag minns när jag spelade upp det, jag satte min fru i köket och ställde mig med en gitarr och  bara, ”nu ska du lyssna här, nu tänker jag spela igenom åtta låtar”. Hon tyckte att det var fint. Det var nog länge sen jag pratade om skapande och musik överhuvudtaget med henne. Det var en sådan vändpunkt där jag kände att ”nej men jag tar den här platsen nu”. Jag bestämmer mig för att jag faktiskt är en sån som spelar musik.

Spelningen gick bra. Gustav stod på scen själv, men åkte dit med Niklas. 

– Då hängde Niklas med, bara för att dricka öl typ, och hänga i publiken. Men där föddes ändå något. Jag behövde någon som… trodde på det här.

Efter tre års arbete är det bara ett par dagar kvar tills duons första album släpps. Även om releasespelningen görs utan publik i rummet, och de inbokade Tysklandsspelningarna sedan länge ställts in, menar Niklas att deras projekt ger en stark känsla av mening.

– Jag är extremt tacksam för att ha möjligheten att spela och kunna vara i ett band och vara i det här sammanhanget – både vad gäller bara att repa en tisdag eller sticka till torpet en helg och spela in eller sitta och prata här nu. Det är så fantastiskt att få lov att finnas till i en sån kontext, en  skaparkontext. För mig hade nog livet många gånger varit jävligt torftigt om inte det fanns. Det är ett ganska fint sätt att finnas till på.

Bells Fell Silent streamar sin releasekonsert kl 20 på fredag 4 december, via Stargazers youtube.