Miley Cyrus – Plastic Hearts

2010-talet var på många sätt föränderlighetens och pånyttfödelsens guldålder. Många är de artister som för varje ny skiva har bytt skepnad, börjat om. Jag har tappat räkningen hur många gånger som, låt säg, Molly Sandén har presenterat sitt ”nya, personliga och sanna jag”.

Kanske är det en bieffekt av vår samtids monstruösa medieflöde, det som vi ibland kallar för brus. När konkurrensen hårdnar måste man inte bara tävla med konkurrenterna, utan också sig själv. Erbjuda något nytt och annorlunda, något som inte bara är en finslipad upprepning av vad man har gjort innan.

Det här är Miley Cyrus fullt medveten om. Det är ju en del av hennes dna. Hon om någon vet hur det är att leva sitt liv genom olika, mer eller mindre fiktiva, karaktärer och narrativ. Från den fabrikstillverkade popstjärnan, via countryprinsessan och den ickebinära djurvännen. För att bara nämna några. Hon har visserligen en av 10-talets bästa poplåtar på sitt samvete, men som artist har hon stundtals varit svår att få grepp om.

Vilket hon också använder sig av och anspelar på. Miley Cyrus vet att hon i de flestas ögon är ”Disney-tjejen som spårade ut”, en oberäknelig galning som är lite för impulsiv för sitt eget bästa. Men det är lätt att bli galen när hela världen är det. Som hon sjunger: ”You dare to call me crazy, have you looked around this place?

Personligen var det först på förra årets ep She is Comming som jag tyckte mig höra Miley Cyrus – förlåt för klyschan – sanna jag. Plastic Hearts är i samma anda. Mer än någonsin känns det som att Miley Cyrus verkligen bottnar i och trivs med musiken. Som om hon har längtat efter att få göra det här albumet. Det är referenstätt, absolut, men utan att någonsin kännas sökt, just för att alla blinkningar och referenser är så självklara. Det är 80-tal, disco, postpunk och new wave-dekadens.

Genom att bjuda in Stevie Nicks, Joan Jett och Billy Joel lånar Miley Cyrus en del av det faktiska 80-talet, det som hon är för ung för att ha upplevt men uppenbarligen kan utan och innan. Det hade kunnat falla platt och upplevas som en smula … poserande. Men, som sagt; Plastic Hearts är en genuin och okonstlad sammanfattning av Miley Cyrus referensbibliotek. Och just därför är resultatet så in i fläsket bra.

Miley Cyrus har alltid haft en förmåga att lura, finta och överraska. Tvärtemot vad många vill tro har hennes ”urspårningar” varit noga regisserade. Kanske så även nu, trots känslan av uppriktighet. Kanske är Miley Cyrus mer än något en skicklig skådespelare som lyckas övertyga att varje ny persona är ”ny, personlig och sann”.

Jag skulle kunna skriva om Miley Cyrus råa urkraft till stämband, de pampiga powerballaderna eller hur väl valda gästartisterna är. Men allt jag vill är att lyssna om och om och om igen. För första gången, kanske någonsin, vill jag skriva klart en recension så snabbt som möjligt så att jag kan återgå till att lyssna på dess subjekt.

[RCA Records, 27 november]

8