Mörkrets furste är tillbaka.
Alla outsiders, misfits, punkare och annat löst folks favoritpoet träder åter in i rampljuset.
Albumet som fått namnet Idiot Prayer är inspelat på legendariska Alexandras Palace i London, vilket knappast är en tillfällighet. Alexandras har huserat konserter sen 1873 och agerat skydd för flyktingar under krigstider. Det drivs idag genom välgörenhet och har under åren hotats av nedläggningar samt brunnit två gånger.
Inget Nick Cave-fan kommer att bli besviken, det 22 låtar långa livealbumet innehåller allt vemod och mörker man kan önska sig. Det är dock inte en livespelning i den bemärkelsen som man sett Nick Cave and The Bad Seeds uppträda med de senaste åren, då vi har vant oss vid liveshower i det livfulla formatet. Detta är något annat.
Från början var det tänkt att endast vara ett liveevent som kunde ses digitalt av betalande publik, där Nick i ett stort tomt rum med endast en flygel som sällskap skulle uppträda ensam för sina fans.
Nu blir det också en film som kommer att visas på biografer under hösten. Filmen kommer således att utgöra den sista delen av en trilogi som startade med 20 000 Days on Earth (2014). Den gestaltar 24h i Nick Caves liv under inspelningen av albumet Push the Sky Away och följdes upp av One More Time with Feeling (2016). Den skulle handla om inspelningen av Skeleton Tree, men kom mest att handla om Nicks mående efter att hans son tragiskt nog föll ner från en klippa när han var hög på LSD, och dog.
Det är en imponerande bredd av låtar som radas upp och sträcker sig över hela Caves katalog. En del låtar får ett helt nytt avskalat arrangemang som exempelvis ”Papa Wont Leave You”, Henry där textförfattandet som är grunden i Nicks storhet verkligen får komma fram. Det blir som att han bekräftar myten om sig själv, genom att omsorgsfullt välja varje ord eller frasering, så att allt får en betydelse.
Andra låtar som sticker ut är ”Higgs Boson Blues” där Nick väser fram första textraden ”can’t remember anything at all” och som med sina sju minuter gärna skulle få vara sju till. Den alltid så fantastiska ”Girl in Amber” som här framförs avskalat vilket verkligen tar den till en ny nivå, man saknar inte ens körerna från originalversionen.
Nick Cave gör det han är bäst på, framför alla låtar med en närvaro och skörhet som inte lämnar någon oberörd. Skivan gör sig bäst om man lyssnar på den som man gjorde förr i tiden, från början till slut, för att helt kunna omsluta sig i Nicks drömska värld. Man kan inte undgå att bli berörd och även om det är sorg som känns mest närvarande finns det också något hoppfullt i hans sätt att uttrycka sig.
Skivan är något att hålla i handen för alla Nick Cave-fans i väntan på den uppskjutna Ghosteen-turnén som Nick själv säger kommer bli ”fucking mind-blowing”.
[Bad Seed/AWAL, 20 november]
