Mare Kandre – om musiken, litteraturen och lite annat

Det får vara slutfestat nu.

Det är en konstig tid vi lever i, kidsen menar att konservatismen är den nya punken (lol) och i Danmark pågår en utrensning av landets alla minkar. Jag har en vän som påstår att nihilisterna har haft rätt hela tiden, må så vara, själv vill jag påstå att veganerna har haft rätt hela tiden.

Uppsala har tyvärr blivit Mordor på heltid och därför finns det i princip enbart tre saker att göra om kvällarna och helgerna: sitta hemma och lyssna på musik, sitta hemma och läsa samt sitta hemma och se senaste säsongen av Dips. Det är fritt fram att förkovra sig i valfritt intresse utan att folk börjar undra, en träffar ju ändå ingen. Själv skriver jag uppsats, ingen biggie såklart, men ändå rätt stort för en fuck up som jag. Jag befinner mig därför i någon sorts dimma, jag läser, lyssnar på och drömmer om Mare Kandre. Hela hösten har allt kretsat kring Kandre, det andra i livet är sekundärt eftersom jag är fullt upptagen med att vara febrig i Kandreland.

Mycket i livet handlar om trösklar, framförallt ekonomiska och sociala trösklar. Att jag vågar skriva om musik har jag främst Sara-Märta Höglund att tacka för och vore det inte för Kandre hade jag nog aldrig brytt mig om att läsa. Jag gick sista året på gymnasiet när jag kom över debuten I ett annat land, det var första gången som jag upplevde att litteraturen talade till mig, direkt till mig. Det är ju fånigt såklart, på gränsen till koko, men uppenbarligen ändå vad som krävdes för att jag skulle intressera mig för läsning. Att läsa Kandre a.k.a ”den första litterära punkaren”, kändes inte lika läskigt som all annan litteratur jag hade kommit i kontakt med tidigare.

Punkikonen Kandre har i många sammanhang kallats för ett underbarn, en multikonstnär som förutom musiker och författare också var en enormt begåvad bildkonstnär. Ungefär lika länge som jag har läst Mare Kandre har jag också lyssnat på musik signerat Kandre, framförallt bandet The Global Infantilists, som i samband med släppet av andra plattan valde att skrota ”The” och istället gå under namnet Global Infantilists.

Kandres två andra band Kramp och Ruhr har jag dock bekantat mig med ordentligt först denna hösten. Efter att i omgångar under flera års tid ha dammsugit hela internet efter musiken, fick jag till slut tag i boken Punkserier med tillhörande bilaga, en cd-skiva med demos. Fantastisk känsla givetvis, att hålla musikguld i sin lilla hand, men också starten på ett ofrivilligt projekt jag inte hade räknat med, att jaga efter en cd-spelare. I framtiden, när vi blickar tillbaka på det omvälvande året 2020, kommer jag främst minnas det som året jag köpte en bärbar cd-spelare.

Kramp är en kategori för sig, det bästa jag har hört på väldigt länge, svensk urpunk. Jag hade offrat samtliga extremiteter för att få sitta med i den där repan 1979, se på när demolåtarna spelades in. ”Vi är bäst, bästa bandet i Stockholm. Även om vi inte är där. Så ofta.” säger medlemmarna och det stämmer ju, de bästa banden är sällan baserade i Stockholm.

I våras gjorde jag gällande att jag inte ser något egentligt värde i att likna musik vid annan musik, men om jag nu ändå för ovanlighetens skull ska ägna mig åt det vill jag hävda att det är svårt att lyssna på musik signerat Kandre utan att tänka på Kate Bush. Och det är svårt att lyssna på Billie Lindahls musik utan att tänka på Kandre. Det är något som går igenom dem tre emellan, en stämning i texterna, estetiken och klangen i rösterna.

Ett konkret exempel på hur Kandres konstnärliga arv gör sig påmint än idag är Frida Hyvönens hyllade platta Kvinnor och barn. I romanen Quinnan och Dr Dreuf  bläddrar huvudkaraktären vid ett tillfälle i en lunta och slår upp ett kapitel vid namn ”Kvinnor och barn”. Kanske är det en aning vågat att påstå att Kandres roman och Hyvönens platta kan tolkas som två till varandra korresponderande verk, men jag vill nog ändå sticka ut hakan och göra just det. Och jag är högst medveten om att det kan vara en slump alltihop, en hemskt vacker slump i så fall.

Jag har alltid tänkt att Kandres konstnärskap främst tilltalar geeks och freaks. Det har jag inga egentliga belägg för, mer än en empirisk studie som bygger på mig själv som sjuttonåring, när mina intressen var följande: integraler, naturalismen, fallet Catrine da Costa, musik och radiohumor. Men ja, kanske måste en vara lite av ett freak ändå, för att vara helt besatt av klippet nedan, det bästa som någonsin existerat i videoväg.

Att Kandre spenderade sina första år i livet i Hälsingland tror jag präglade författarskapet mycket mer än det har talats om. Det är något visst med den delen av landet, industrierna. Det gör något med en människa som växer upp i det landskapet, åtminstone inbillar jag mig det. Det sitter i marken och luften; en sort vemodig medvetenheten om den egna existensen, det förgängliga och betydelselösa människolivet.

Det är tungt och klibbigt att läsa Kandre. Det är litteratur som utforskar ensamheten, blottlägger den innersta kärnan i den mänskliga existensen, den själsliga och biologiska existensen. Kandre skrev om att vara kvinna, att blöda och ansvara för en kropp. Att vilja vara ett streck men behöva förlika sig med att en bär på kroppsdelar som buktar ut. Språket är rått och naket och det vackra vilar inte sällan just i det smutsiga mörker som skildras i verken.

Kandre var stor och fick alla andra att framstå som bleka i jämförelse. På samma sätt som vi idag är ett gäng som förundras över att vi har vandrat på denna jord under samma tid som Kandre, kan vi redan nu skryta med att det är en ära att få leva under samma tid som någon som Sara Parkman.

Läs Mare Kandre och lyssna på musiken, (The) Global Infantilists musik finns att hitta på internet. Inspelningar (Punkserier) med Kramp och Ruhr finns att låna på våra folkbibliotek, det gäller att passa på nu antar jag, innan dårarna i regeringen har lyckats avveckla kulturen helt och hållet.

Vänligen.