AC/DC – Power Up

30 sekunder in i öppningsspåret ”Realize” känner jag att det här en bra skiva.

Brian Johnson är tillbaka på sång efter han tvingades hoppa av bandet 2014 efter fått diagnos svåra hörselproblem. Tillbaka är också trummisen Phil Rudd och basisten Cliff Williams. Bandet känns magiskt med de tunga riff som Angus Young hamrar fram på sin gitarr och kompet av släktingen Steve Young. Den långlivade kompgitarristen, Angus bror och medgrundaren Malcolm Young dog 2017, och var farbror till Steve som tog över efter honom när hälsan svek honom.

Nu är AC/DC tillbaka med en uppsättning som känns klockren. Brian låter lika taggad och grym som någonsin, och Angus gitarriff som skapat bandet en plats i rockhistorien dundrar genom högtalarna. Rösten, riffen, kompet… allt är igenkännande. Jag har hört det i decennier sedan debuten 1975.

Personligen har jag alltid föredragit Brian Johnson som bandets sångare före hans föregångare Bon Scott då Brian har en elakhet, en heshet och ett jävlar anamma i rösten som jag älskat och älskar med AC/DC. På denna platta levereras ett gung, tryck som för dem tillbaka till storhetens dagar. Det är svårt att bli trött på det. Det är inte nyskapande, men satan vad det svänger.

Varje gång jag köper en cd av AC/DC vet jag att det kommer bli bra, precis som när jag köper en skiva av Motörhead och ZZ Top. Man vet vad man får; det låter nästintill som dess föregångare men ger 100% av vad lyssnaren vill ha.

Tredje spåret ”Shot in the Dark” var singeln som introducerade albumet. Kvällen innan Power Up kom ut spelade jag spåret för min femåriga dotter. Helt plötsligt började hon dansa och hoppa runt! ”Jag vill sitta stilla” sa hon, ”men min kropp vill dansa”. Det är ett mycket bra betyg!

Som helhet är skivan minst lika bra som deras föregångare. Okej, låten ”Through the Mists of Time” kunde möjligtvis gå bort, då det inte låter riktigt som AC/DC – om det inte varit för Brians röst. AC/DC har alltid lyckats skapa klassiker genom enkla, medryckande gitarriff och en sparsmakad bakgrundsljudmatta. Det är tungt, enkelt… men oj så bra. Låten ”Demon Fire” öser igång med en trumrytm som gör att jag tappar allt fokus och omvärlden försvinner. Enligt mig är det albumets absoluta höjdare.

Det är riktigt kul att bandet lyckas med en sådan bra skiva, just när man trodde man hört det sista av AC/DC. Vad är bandet utan Brian Johnson och Angus Young? Guns ’n Roses sångare Axl Rose tog över för att avsluta en pågående turné då Brian tvingades hoppa av, men det kunde inte hålla…

Året är 2020 och gubbarna är mellan 65 och 75 år gamla men skapar musik som drar tankarna tillbaka till 1980-talets AC/DC. De låter som de alltid gjort – på gott och ont: jag tror inte de varit intresserade att nyskapa sig. De har redan skapat sig, och med Power Up upprätthåller de sitt arv.

Jag ger skivan ett högt betyg för den håller rakt igenom och den håller sitt löfte om ett AC/DC som man vill höra – men mest för dynamiken mellan Brian, Angus, Paul, Cliff och Steve skapar musikalisk magi. Vid sin höga ålder och sin erfarenhet skapar de musik som band halva dess ålder inte klarar. AC/DC gör en riktigt bra skiva med Power Up.

[Leipseplein Presse BV, 13 november]

8