På pizzeria med Laser & bas i skymningens tid

Foto: Maja Björsne

Det är en vanlig tisdag. Ute är det mörkt. På pizzeria Helena sitter två vanliga människor. De har vanliga namn: Carl Johan ”Calle” Lundgren och Ola Johansson. De har ett band ihop, det är ett ganska vanligt band. Laser & bas, heter det.

– Det är i allra högsta grad en vanlig tisdag, försäkrar Calle. Jag är pappaledig, mina dagar går på rutin. Det skulle vara en väldigt tråkig film, filmen om mitt liv. Jag vet inte hur man skulle pitcha den filmidén, faktiskt.

Ola har också haft en vanlig dag. Han kommer direkt från att ha undervisat sina kulturskoleelever i gitarr. Just idag har de spelat ”Let It Go”, dunderhiten från Disneyfilmen ”Frozen”. Det är Ola som har valt. Han och Calle är nyligen hemkomna från Stockholm och en efterlängtad spelning på Slaktkyrkan. Enligt rådande rekommendationer skedde framträdandet för sittande publik.

Ola: – Det gick väldigt bra! Det var spännande, det var premiär för så många, även för publiken. Det var så länge sedan folk var ute på konsert, alla var glada att bara kunna komma ut. Man får sittdansa lite.

Calle: – Folk är så glada att komma ut att de gillar vad skit som helst.

Han skämtar, förstås. Laser & bas är inte ”vad skit som helst”. Ur askan in i elden, brukar man säga, och så kan man verkligen säga om Laser & bas. Askan: Vit päls, ett den svenska popens kultband. Elden: Laser & bas, kulten reinkarnerad och klubbifierad. Det har gått fem år sedan första plattan och skapelseberättelsen är numera känd: Vit päls lägger ner. Calle Lundgren vill fortsätta göra musik. Ola hjälper till. Resten är historia, eller åtminstone historier – det är berättelsen som står i fokus när Laser & bas gör musik. Det måste bli rätt. Senaste låten ”Vanliga människor” är inget undantag. Calle berättar om en lång skrivprocess:

– Det finns kanske 32 verser som inte kom med. Den har säkert haft en massa olika refränger eller melodier. Vi är inte blygsamma för att göra ett rejält Alexanderhugg mitt i en produktionsfas, det är lite det som har varit vår resa. Vi försöker att inte ha några heliga kor.

Idén till ”Vanliga människor” föddes på Kanarieöarna. Calle var på charter. Runt om kring honom: vanliga människor. Han kunde inte identifiera sig med dem. Ändå kände han att han var precis som dem. ”Vanliga människor” är inte charter-shaming eller en känsla av att vara förmer, tvärt om vill den signalera gemenskap. En dansant, lite synthigare och mer cynisk version av ”We Shall Overcome”. Typ.

C: – Det är något slags ömhet och kärlek till alla människor. Vi är bara människor. Vi är här en tid. Även om man är Elvis är man bortglömd om hundra år. Livet är helt meningslöst men det är inte särskilt tråkigt för det. Man behöver inte blanda ihop de sakerna. Hur man ser ut eller vad man gör, det spelar liksom ingen roll. That’s it. Jag tycker det finns något fint i det.

”Livet är helt meningslöst men det är inte särskilt tråkigt för det.”

Ola nickar i tyst bifall. Det är Calle som brukar stå för berättandet. Ola ansvarar för produktion och materialkunskap. Arbetsfördelningen är tydlig. En gång i veckan träffas de i replokalen. Däremellan pågår vad som mest kan liknas vid ett maratonlopp i brainstorming, där filer laddas upp och ner på en molntjänst i rasande takt. Idéer bollas fram och tillbaka. Calle testar olika verser och melodier; Ola kan lägga om en bas i all oändlighet. Låtar får nya vändningar och personligheter med hjälp otaliga idéer, infall och instrument, akustiska såväl som digitala. Till skillnad från Vit päls är Laser & bas inte klassisk gitarrbaserad indiepop.

O: – Utan synthar blir det svårt.

Foto: Maja Björsne

Blir du någonsin frustrerad över att Calle inte riktigt är på materialtåget?

C: – Du gillar ju inte hur jag hanterar sladdarna.

O: – Jag är väldigt neurotisk kring hur man viker en sladd, ibland får du en utskällning, men du vet ju att det bara är mina hjärnspöken, du ska inte lyssna på dem. Den där trummaskinen, med den tvekade du inte att läsa manualen utan och innan.

C: – Du har nog läst den för mig fler gånger än vad jag har läst den.

O: – Det är väl bra att man har olika sätt. Tänk om jag skulle stå längst fram på scen, då skulle alla gå sin väg. Det är tur att man är olika.

Ja, visst är det tur att de är olika. Laser & bas är ett utmärkt exempel på ett symbiotiskt samarbete. Olikheterna kompletterar varandra, eller som Calle formulerar det: ett samarbete är att fundera över hur man gör varandra så bra som möjligt. Han och Ola har haft lång tid på sig att göra just det. De har spelat musik ihop sedan de var små. Glädjen är den samma nu som då. Låtarna aningen bättre.

”Tänk om jag skulle stå längst fram på scen, då skulle alla gå sin väg. Det är tur att man är olika.”

O: – Man är ju mer petig nu än när vi gjorde en låt som hette ”Milk Moustache”, när vi var kanske 14 eller 15. Då var man inte lika petig.

Fenomenet skrivkramp existerar inte det universum där Laser & bas verkar. Ola pratar om tvångsmässigt skapande, Calle kallar det en klåda. De har aldrig stått tomhänta. Mappen i molnet är alltid fylld av skisser. Till våren kommer de att utmynna i ett fullängdsalbum. ”Vanliga människor” kommer troligen att finnas med, kanske också sommarens dänga ”Klockan är 15:40, dags att fucka ur”, som nyligen, ett par månader efter att den släpptes, trendade på TikTok. Sedan tidigare finns låten ”Jag gjorde ett meme”. Kan Laser & bas vara världens mest samtida medelåldersduo?

C: – Vi är ju lärare båda två, jag är gymnasielärare. Vi har chans att dricka ur ungdomens källa, både Ola och jag. Jag får mycket tips, jag älskar musiktips. Oftast frågar jag treorna vad de lyssnar på, då kanske de säger ”SMOKE HERB” eller ”SKI MASK SLUMDOG” eller något annat coolt. Soundcloud-rap. När tvåorna sedan frågar vad jag lyssnar på säger jag ”Nä, det är väl mest SKI MASK SLUM PARK” och då tycker de att jag är svincool. Det är ett tips jag kan lära er.

Också Ola får tips.

O: – Den här ”Nyan cat” kom när jag jobbade i Göteborg. Då förstod jag vad ett mem – kallades det mem?

C: – Meme.

O: – Meme. Då förstod jag vad ett meme var! Mycket av de här grejerna får man reda på från ungdomarna.

Den som tror att det rör sig om envägskommunikation har dock fel – det är inte bara Laser & bas som lär av ungdomarna, ungdomarna lär också av Laser & bas. Om ”Jag gjorde ett meme” representerar det samtida med Laser & bas, står resten av låtkatalogen för det tidlösa. Känslor kan aldrig dö och Carl Johan Lundgren gör dem eviga när han skildrar dem som han gör, naket och nära. Har man inte känt hur det känns, känner man snart hur det känns. Vet man vad han pratar om, blir man tröstad och förstådd.

C: – Bra texter handlar bara om att ge tillbaka till någon annan vad de redan hade från början. Om det bara skulle handla om mig skulle det inte bli bra. Det måste ju handla om andra. Samtidigt måste det låta som att man ger något av sig själv som man inte borde dela med sig av, att det är transparent. Då blir det intressant, då kryper folk närmre för att lyssna, varifrån de nu ska krypa. Det måste vara allmängiltigt. Blev det begripligt?

O: – Ja, det handlar om lyssnaren lika mycket som om den som har skrivit.

Foto: Maja Björsne

Att referera till hemstaden Malmö i texterna är ett typiskt tecken på hur Laser & bas ger lyssnaren något konkret att greppa efter och identifiera sig med. När ett gatunamn nämns är det ett stilgrepp snarare än en kärleksförklaring. Laser & bas har inte för avsikt att romantisera.

”Jag har bott i Malmö för länge för att vara patriotisk.”

C: – Jag har bott i Malmö för länge för att vara patriotisk, det blir man bara när man flyttar härifrån. Det var så länge sen jag kände mig som en del av det där. Det känns som att jag är på min egen planet helt plötsligt, mitt i Malmö. När vi började med Vit päls kunde jag verkligen känna att man var del av en scen, att man gjorde något ihop. Nu känner jag mig väldigt frånkopplad från vad alla andra gör.

På Carl Johan Lundgrens egen planet gör han och Ola Johansson musik tillsammans, precis som de gjorde när de var femton. Inga premisser, ingen prestige. På planeten lär de ungdomar om satsdelar och ackordföljder. De tar cykeln, dricker Loka med citronsmak och går till jobbet. De äter mackor: Calle har oftast bara smör på sina (han är vegetarian), Ola föredrar leverpastej och färsk gurka, helst med en öl till. Kort och gott: de är vanliga människor. Det är så de vill ha det. När de får frågan om de aktivt försöker göra något för att känna sig mindre vanliga, svarar Ola bestämt nej. Calle också:

– Nej, verkligen inte. Man får väl försöka vara lyhörd, följa hjärtat, vad det vill och vad det säger, vad man ska göra. Det är inte så mycket annat man kan göra.

Laser & bas spelar live på Plan B i Malmö i kväll 7/11 och i morgon kväll 8/11.