Busta Rhymes – Extinction Level Event 2: The Wrath of God

Jag älskar långa, experimentella introlåtar. De kan sätta en grund för hur en skiva kommer låta. De kan också sänka en skiva helt om det är fyllt av trams.

Busta Rhymes senaste skiva Extinction Level Event 2: The Wrath of God startar med ett av de intressantaste intron jag hört på mycket länge. Över sju minuter långt.

Det börjar med en domedagsröst som berättar att mänskligheten inte lärt sig något av sin historia. Adhan (det islamska böneutropet) skymtar i bakgrund till ljud som påminner om jordens undergång. Det ger känsla av hopp. Och det är nog vad som är meningen med skivan som har många religiösa undertoner.

Rappandet börjar över ett tung hiphop-beat som under låten övergår till ett pianokomp med stråkar. Religiös hiphop fortsätter och på introt har Busta Rhymes besök av Rakim från hiphopgruppen Eric B and Rakim som var stora på 1980-och 90-talet. Rakim har kallats ”The God of Hiphop” för sina religiösa och eftertänksamma texter.

Busta Rhymes har under många år gett ledtrådar till sin tro och sympati för The Five Percent Movement, som är en utväxt ur Nation of Islam. En radikal och för den icke troende en rasistisk och svårbegriplig tro att den svarta mannen är gud. Den vite mannen är djävulen. Den svarta mannen är solen, kvinnan är månen och barnen är stjärnor. Kvinnan är mannen underordnad. Tron är väldigt utbredd inom hiphopen med följare som många i Wu-Tang Clan, Brand Nubian m.fl.

Busta Rhymes brukar ha ganska grötiga låtar där han halvskriker fram sina verser och det är inte ovanligt att han rappar oerhört snabbt och använder annorlunda rytmer. De kommande låtarna är inte ett undantag.

Men den sjätte låten blir ett skönt inslag. Det är ett tal av Nation of Islams ledare Louis Farrakhan över en hiphopsampling. Efter nästa tre minuters tal kommer Busta in och rappar snabbt och aggressivt om människans fria vals konsekvenser, Donald Trump, protester och marscher. Det är skivans höjdare!

Gästerna är många på denna långa skiva. Cirka 80 minuter lång med 22 låtar med besök av Rick Ross, Rakim, Q Tip, Pete Rock, Mariah Carey, Kendrick Lamar, Mary J Brige och spökröst av Ol’ Dirty Bastard från Wu-Tang Clan som gick bort 2004. Den enda gästartist jag skulle välja bort är Chris Rock som men sin störiga röst kommenterar ett par spår. Hans vulgära skrikiga röst gör skivan mer skada än tvärtom.

Som helhet är skivan för lång för att få bra grepp om. Det gör den splittrad och svår att lyssna på. Låtar som ”Boomp!”, ”Don’t Go”, ”Oh No” och ”The Don and the Boss” känns väldigt överflödiga.

Skivan som öppnade så bra och spännande med det sju minuter långa introt och med den tidiga videon ”Master Fard Muhammed” (med Rick Ross) drunknar i ett överflöd av låtar. Många låtar är bra, som när Busta rappar till sköna toner av Mariah Carey i ”Where I Belong”. De har gjort duett förut och jag hoppas de kommer göra flera, för de är ett bra par. Det är sensuellt, skönt och groovy.

Jag är dock beredd att ge skivan ett betyg 6 för de många bra inslagen och låtarna. Hade den kortats ner och fokuserat mer på det religiösa hade jag gett den högre betyg. Nu är det lite för mycket, men det är ändå bra. Ibland mycket bra. Ibland väldigt dåligt.

[The Conglomerate Entertainment Inc. / EMPIRE, 30 oktober]

6