Jag såg nyligen Rolling Stones turnéfilm Olé olé olé – A Trip Across Latin America (2017) som finns på Netflix. Jag kom på mig själv med att ömsom sitta och fånflina och ömsom nästan grina. Jag blev lite överrumplad av mina känslor.
Jag älskade Stones när jag var liten på 60-talet men har aldrig varit något stort fan i vuxen ålder och aldrig sett dem live. Men det är något magiskt med ett band som fortfarande håller igång trots att de gjort det i stort sett hela mitt liv, och då är jag ändå på väg mot 60.
I filmen ser vi Keith Richards klarare i knoppen än kanske någonsin (?), en Ron Wood som visar upp en lite mindre känd bildkonstnärlig sida och en Mick Jagger som älgar omkring som om han var 25, och en Charlie Watts, som är… ja, Charlie Watts. Men de här gubbarna var faktiskt 70+ när detta spelades in (2015/16).
De gör egentligen inget märkvärdigt i filmen men deras turné genom Latinamerika är som en lång eriksgata. I Argentina är de gudar och spelningarna liknar mer VM-finaler i fotboll än rockkonserter.
Avslutningen i Havanna är historisk då de blir i princip första kända rockband från väst som spelar där och det är så mycket rörande känslor som väller ur åskådarna.
Det är också anmärkningsvärt hur bra live-band de fortfarande är (eller var för fyra år sedan åtminstone). Jaggers röst håller ovanligt bra för att vara en 70-årings. Annars åldras rösten mer märkbart på en sångare men övning lär ju bromsa förfallet och han har ju hållit igång mellan varven?
Bandet håller högt tempo, är tunga och täta och snubblar inte på noterna. Det låter helt enkelt riktigt j-a bra. Eric Clapton har en gång sagt att ”man är bluesperson bara när man spelar” medan de svarta blues-musikerna i USA ”lever blues”. Rolling Stones har hållit på så länge att de åtminstone börjat snudda vid det senare.
Inspirerad av Kristoffer Nilssons Beatles-lista gör jag här ett försök att ta mig an Rolling Stones. 40 låtar som är klassiker eller egna favoriter från deras nästan 60-åriga karriär.
It’s only rock´n roll, but I like it!!!
Listan Rolling Stones forever (?)
Rolling Stones bildades 1962 av ett gäng från Dartford i England. Sångaren Mick Jagger och gitarristen Keith Richards är de enda som är kvar från originaluppsättningen som också innehöll Brian Jones på gitarr, Ian Stewart på piano, Dick Taylor på bas och Tony Chapman på trummor. Snart anslöt istället Charlie Watts som trummis och Bill Wyman som basist. Långt senare anslöt Mick Taylor på gitarr men som i sin tur ersattes av Ron Wood som fortfarande är med i bandet.
De var långhårigare än Beatles, hade ruffigare attityd och ett sound som var mer troget de svarta rhythm & blues-förebildernas Bo Diddley och Chuck Berry än Beatles var. Stones var under sina första år nästan på ett generande sätt inspirerade av den svarta rhythm & blues som kom från amerikanska södern. De tidiga plattorna innehöll snart sagt uteslutande covers av låtar de plockat upp i Missisippi-deltat med omnejd. Först med albumet Aftermath 1966 hade de fått tillräckligt självförtroende att ge ut en platta med uteslutande eget material.
Det är inte lätt att sammanfatta Rolling Stones historia så jag gör det med hjälp av en lista som tar sin början med första albumet 1964 och går framåt i tiden. Det blir en lista med klassiker och egna favoriter från bandets samtliga studio-album.
Jag har alltså valt bort live-plattor vilket kanske egentligen är lite dumt då de ju är kända för att vara bättre live än i studion. Men det ger en viss ordning i kronologin och historiken.
Den som är sugen att höra dem live kan kolla turnéfilmen på Netflix. Eller när de spelar i Sverige nästa gång vilket väl lär ske när de är 80+ hela gänget (?)
”I’m A King Bee”
En s.k. ”swamp blues” som först spelades av Slim Harpo 1957. Upp ur träskmarkerna i Louisiana steg den här blues-osande macho-förklaringen. Finns på Stones album The Rolling Stones från 1964. Ett praktexempel på bandets referensramar vid den här tiden.
Andra låtar på plattan är ”Route 66” (original [Nat] King Cole Trio 1946), ”I Just Wanna Make Love To You” (först inspelad av Muddy Waters 1954), ”Honest I Do” (först släppt av Jimmy Reed 1957), ”Mona (I Need You Baby)” (Bo Diddley 1957), ”Little by Little” (officiellt skriven av bandet under deras speciella pseudonym Nanker Phelge & Phil Spector men titeln är snodd från Junior Wells och Earl Hooker och rytmerna från Jimmy Reeds ”Shame Shame Shame”), ”Carol” (Chuck Berry 1958), ”Can I Get A Witness” (Marvin Gaye 1963), ”You Can Make It If You Try” (Gene Allison 1957), ”Walking The Dog” (Rufus Thomas 1963). Bandets helt egna låtar inskränker sig till instrumentala ”Now I’ve Got A Witness” (under Nanker Phelge-pseudonymen) samt ”Tell Me” som faktiskt tillskrivs Jagger/Richards.
”Empty Heart”
Från albumet 12×5 som var en utvidgning av EP:n Five by Five. Plattan är också från 1964 och släpptes i USA. Den innehåller även den mestadels covers men lite mer egna låtar varav den här är en av dem.
”Off The Hook”
Bandets andra album i UK blev istället The Rolling Stones No. 2 som släpptes först 1965. Den innehåller flertalet av låtarna från 12×5 men har några extra spår och ”Off The Hook” är ett av dem. Den är lite poppigare, i stil med Beatles, och möjligen passade den då den brittiska marknaden bättre än den amerikanska.
”What A Shame”
The Rolling Stones Now som släpptes 1965 blev ett andra album speciellt för den amerikanska marknaden. Det är lite hopplock från tidigare plattor men också mycket nytt material, dock fortfarande mest covers. Det här är dock ett ganska lyckat försök att göra en egen blues i samma stil som de amerikanska förebilderna.
”(I Can’t Get No) Satisfaction”
1965 släpptes också Out Of Our Heads som i mitt tycke är deras bästa dittills och innehåller flera klassiker, både covers och eget material. De låter tyngre och säkrare på den här plattan. Det är tydligt att de nått en större mognad och fått stort självförtroende. Jag minns att den gick varm i storebror Lars pojkrum och jag gillade vad jag hörde.
”Mercy Mercy” och ”Hitch Hike” är sköna covers men här finns mer eget material än tidigare. Ur det är ”Satisfaction” det givna förstavalet från plattan. En hit och klassiker som fortfarande kittlar och sätter fart på benen och som gjorts i mängder av covers sedan dess. Märkligt nog var inte låten med på den brittiska versionen av albumet.
”The Under Assistant West Coast Promotion Man”
Jag kan inte låta bli att ta med ett par till av mina personliga favoriter från den här plattan. Den här släpptes också som flip-side på den amerikanska ”Satisfaction”-singeln. Har alltid gillat gunget i den här låten men också texten som är en självupplevd historia om George Sherlock från Decca Records som hängde med på bandets turné längs amerikanska västkusten. Texten avslöjar vad de tyckte om honom.
”Play With Fire”
Den tredje låten från Out Of Our Heads och något (för RS då) så ovanligt som en ballad. Har alltid tyckt om melodin och texten som känns lite melankolisk på ett mera drömmande vis än den mer råa blues-lyriken.
”As Tears Go By”
Albumet December’s Children (And Everybody’s) släpptes 1965 endast för den amerikanska marknaden. Här finns ännu en ballad som också släpptes som singel och blev en mindre hit.
”Mother’s Little Helper”
Med albumet Aftermath blev stenarna äntligen självförsörjande skulle man kunna säga. Det gavs ut 1966, först i UK och sedan i lite annan version i USA. Alla låtar är alltså skrivna av Jagger/Richards så här tar deras legendariska låtskrivarhistoria som gav dem benämningen ”The Glimmer Twins” rejäl fart med andra ord. Den här handlar om trötta, desillusionerade och pillertrillande hemmafruar.
”Under My Thumb”
Ännu en klassiker från Aftermath. Den här har ett lätt Motown-doftande bakgrunds-komp.
”Paint It Black”
Från den amerikanska versionen av Aftermath och en stor hit. Speciell på så vis att den hämtat lite influenser från tidig psykedelia. Här spelar Brian Jones sitar till exempel vilket visar en begynnande experimentlusta vid sidan av de vanliga rhythm & blues-spåren.
”Let’s Spend The Night Together”
År 1967 kom Between The Buttons, som vanligt släppt i en amerikansk och en UK-version. Återigen är allt material av Jagger/Richards. Här kan anas en viss brytning med r&b-traditionen och det spretar lite mer åt olika håll.
”Cool, Calm And Collected” bär spår av brittisk music hall, ungefär i samma stil som David Bowie vid den här tiden. I ”My Obsession” experimenterar de lite med en sorts stop & start-rytm och ”Back Street Girl” är i valstakt med sjömans-stuk.
”All Sold Out” drar åt det lätt psykedeliska och här gör blockflöjten, som skulle återkomma senare, debut. ”Please Go Home” är i grunden Bo Diddley-doftande rhythm & blues men med ekon och distade gitarrer och en theremin – spelad av Brian Jones – som ger en psykedelisk touch. Den fanns inte på den amerikanska album-versionen. Där fanns istället ”Let’s Spend The Night Together” och ”Ruby Tuesday”.
När den förstnämnda spelades i amerikansk TV var Jagger tvungen att istället sjunga ”Let’s Spend Our Lives Together” eller ”Let’s Spend Some Time Together”, och många amerikanska radiostationer valde helt enkelt att inte spela den utan istället ”Ruby Tuesday” som var b-sida på singeln.
”Ruby Tuesday”
… är en melodisk ballad. Med blockflöjt. Lär handla om Keith Richards flickvän Linda Keith och har rankats av rocktidningen Rolling Stone som den 303e bästa låten någonsin. Det är ju inte dåligt. Den nådde också förstaplatsen på amerikanska Billboard-listan medan a-sidan istället blev mer framgångsrik i Europa.
”Sittin´ On A Fence”
Albumet Flowers kom också ut 1967 och är ett lite udda plock från tidigare album och singlar, bland annat ”Ruby Tuesday” men också tre tidigare outgivna spår. ”Sittin´On A Fence” är helt akustisk vilket inte hörde till vanligheterna för en Stones-låt men låg nog väl i tiden med mycket singer-songwriters.
”She´s A Rainbow”
Med albumet Their Satanic Majesties Request 1967 övergav de för första gången rhythm & blues-låtarna helt och gjorde en störtdykning ner i psykedeliska vatten. Det är väl inte helt igenom lyckat men ”She’s A Rainbow” håller ännu hög klass. Lite Kinks-poppig till det psykedeliska och den lätt flummiga texten.
”2000 Light Years From Home”
Den här låten från samma album är också intressant. Det är lätt att tro att den handlar om att sväva ensam i rymden men handlar faktiskt om ensamhet i en cell då den skrevs av Mick Jagger när han skakade galler för droginnehav. Minns att jag tilltalades av just rymdkänslan i låten. Men jag var ju å andra sidan bara sex år.
”Sympathy For The Devil”
Om det görs dokumentärer om 1968 eller Vietnam-kriget kan man ge sig på att den här låten dyker upp. Finns på klassiska albumet Beggars Banquet just år 1968. Tillhör förstås en av deras mest spelade låtar och många har väl woo-woo:at i takt med kören på hemmafesten (?).
”Factory Girl”
Beggars Banquet är en återgång till rhythm & blues-rötterna men här finns också stänk av country-musik, framför allt i den här lite mindre kända låten.
”Gimme Shelter”
Om det görs dokumentärer om 1969 eller Vietnam-kriget kan man ge sig på att den här låten dyker upp. Den är från albumet Let It Bleed som förstås släpptes 1969 och som fortsätter i samma fina stil som det föregående. Återigen med lite country-toner i ”Country Honk” och i ”You Got The Silver” som också är lite Dylanesque.
”You Can’t Always Get What You Want”
Let It Bleed avslutas med den här långa balladen. Dess jammande komp, men med stråkar, hornblås och London Bach Choir ger en unik blandning av klassiskt och blues. Även detta en klassiker som ofta rankas högt bland världens bästa låtar. Finns i kortare singel-version men jag har valt albumets längre variant.
Noterbart är att Brian Jones, som ses som grundare av bandet, fick sparken under inspelningen av albumet. Hans drogberoende gjorde honom omöjlig för bandet. Texten i den här låten handlar om politik, kärlek och droger.
Marianne Faithfull har gjort anspråk på att vara inspirationskälla till den, men den kanske till viss del handlar lika mycket om Brian Jones? Hur som
helst ryckte Mick Taylor in som gitarrist på ett par av albumets spår och introducerades strax därpå som ny medlem av bandet.
”Brown Sugar”
Givet val från Sticky Fingers från 1971. Ännu ett klassiskt album i den kvartett med Beggars Banquet, Let It Bleed och Exile On Maine Street som förmodligen representerar bandets allra största storhetstid musikaliskt. På de här fyra plattorna finns en låtskatt att ösa ur för radio-DJs, filmmakare och cover-band, och förstås för Stones själva när de komponerar sin set-list för live-spelningar. Huruvida den här låten handlar om brunt farinsocker, om Mick Jaggers fru Bianca, om heroin eller amerikanska slavar tvista de lärde. Mick Jagger själv har i en intervju sagt att han inte har en aning utan att han bara kastat ned på papper vad som kom ur huvudet på honom.
”Dead Flowers”
Också detta en klassiker från Sticky Fingers och här dyker country-influensen upp igen.
”Wild Horses”
Ännu en ofta spelad låt från Sticky Fingers, också denna med stänk av country. Egentligen ingen märkvärdig låt men har rankats högt av tidskriften Rolling Stone.
”Shine A Light”
Dubbel-albumet Exile On Maine Street från 1972 nämns ofta som en av världens bästa rock-plattor, kanske den allra bästa. Det handlar kanske lite om kvantitet men kvaliteten på låtarna är genomgående mycket hög och bandet har nått den professionalitet som också bidrog till deras popularitet som live-band. Jag vill hävda att den är mer jämnbra än med skyhöga toppar.
De fortsätter här att utveckla sin rhythm & blues men kryddar med lite soul och gospel-toner också, bland annat i ”Shine A Light” som skrevs till minne av Brian Jones som hittades drunknad i sin swimming-pool 3 juli 1969. Kanske mördad, tror en del. Bland andra Brians dåvarande sambo, Anna Wohlin, och Barbara Marion, som först 2002 fick reda på att hon var dotter till Brian.
”Dancing With Mr D”
På Goats Head Soup från 1973 har soul- och funk-influenser fått ett än större utrymme än på det föregående albumet. I ”Dancing With Mr D” bjuder de upp till dans men den mest kända låten är förstås…
”Angie”
… balladen som ryktades handla om David Bowies fru Angela medan Keith Richards hävdar att den är om hans dotter med samma namn. En stor hit blev den hur som helst.
”It’s Only Rock’N’Roll (But I Like It)”
Från albumet med det kortare titeln It’s Only Rock´N´Roll från 1974. Har blivit ännu en klassiker och given allsångs-favorit från scen.
”Cherry Oh Baby”
På Black And Blue från 1976 tycker jag mig skönja en viss trötthet. Det verkar ha gått trögare att mejsla fram nya hits och klassiker för de annars mästerliga låtmakarna Jagger/Richards. Intressantast är kanske deras första försök till reggae, ”Cherry Oh Baby”. Det var under Bob Marleys storhetstid och bandet blev sannolikt inspirerade vid inspelningen av Goats Head Soup som gjordes i Kingston.
Många håller nog med mig om att ”Cherry Oh Baby” visar att de helst bör hålla sig till rock´n´roll (?). Noterbart är också att den här plattan var Ron Woods första som medlem i RS. Då hade han redan turnerat med dem under sommaren 1975 som ersättare för avhoppade Mick Taylor.
”Miss You”
Inte ens Rolling Stones gick torrskodda ur 70-talets disco-våg. Det här blev deras kanske främsta bidrag till discodansgolven dittills. Det var ingen av mina favoriter men blev en mega-hit som spelas ofta än idag. Den gavs ut som singel förstås men finns på albumet Some Girls från 1978. Det var jag inte heller förtjust i men rankas ändå högt bland alla deras plattor.
”Beast Of Burden”
En soulig ballad från Some Girls som ibland nämns bland de bästa Stones-låtarna. Växer lite ju längre den går.
”Summer Romance”
Emotional Rescue kom 1980 och disco-febern tycks inte ha gått helt ned för Stones. Märks tydligast i titelspåret och den inledande ”Dance (pt1)”. Men jag väljer hellre en den stunsiga ”Summer Romance” i gammal god stil om jag måste välja (och det måste jag ju) från ett av deras i mitt tycke svagare album.
”Start Me Up”
Just som man trodde att stenarna tappat stinget kom den här super-hiten 1981 som är första spår på Tattoo You. Spelades in ett antal gånger mellan 1975 – 78 och var ett tag tänkt att gå i reggae-takt!!(?). Tack och lov diskade de den idén och gjorde istället den här klassikern.
”Waiting On A Friend”
Från ojämna Tattoo You kommer också den här balladen som jag rankar som deras kanske allra finaste. Inte minst för texten som framhåller kärleken till en vän, vilket märkligt nog inte är alldeles vanligt i rock-lyriken. Kanske skrev Jagger och Richards låten åt varandra? Saxofonen hanteras för övrigt av jazz-legenden Sonny Rollins.
”Undercover (Of The Night)”
Undercover från 1983 är inte någon av bandets höjdpunkter. Sticker ut lite gör ändå titellåten med funk-rytmer och ett rätt tufft eko på gitarr-riffen.
”Key To The Highway – Piano Instrumental”
Det börjar bli glesare mellan albumen och Dirty Work (1986) tog de tre år på sig att släppa. Här finns ett försök att göra dub, lite Joe Strummer-inspirerat verkar det, men jag besparar er det och allt annat på den här plattan utom denna 33 sekunder korta piano-blues. Lyssna gärna till hela originallåten med Little Walter.
”Hold On To Your Hat”
Steel Wheels från 1989 är inte heller någon höjdare. 1980-talet var inte bandets starkaste tid vill jag hävda. Men i den här låten gäller det att hålla i hatten. Funkar nog som väckning av vilken live-publik som helst.
”Out Of Tears”
Med Voodoo Lounge 1994 är Stones tillbaka på banan igen, men bandet lät sina fans vänta på nytt album i rekordlånga fem år. Både Jagger och Richards spelade dock in soloalbum under mellantiden men utan att ge några avtryck på rock-historien. Värt att notera är också att Bill Wyman för första gången inte är med i bandet. Han lämnade redan 1992 och ersattes här av Darryl Jones.
Kanske var Rolling Stones snart ett minne blott kunde man nog tänka. Ack så man bedrog sig i så fall. Det här albumet innehåller inga klassiker direkt så mitt val blir den här ganska fina balladen, lite i stil med ”Angie” och ”You Can’t Always Get What You Want” (om man från den skalar bort kör och stråkar).
”Flip The Switch”
Från Bridges To Babylon som släpptes 1997 hämtar vi den här gungande godingen.
”Back Of My Hand”
A Bigger Bang kom först 2005 så här slogs nytt rekord igen med 8 år sedan föregående album. Ett säkert tecken på att bandet börjat tappa kraften att skriva nytt material, repa och spela in album. Men så hade de ändå hållit igång i 43 år och blivit 60-plussare allihop. Så varför inte välja den låt som ligger närmast bandets allra djupaste rötter, en delta-blues med själfullt munspel och allt. Den är faktiskt skriven av Jagger/Richards men kunde lika gärna ha varit Muddy Waters, som Rolling Stones senare spelade in en live-platta tillsammans med (Live At The Checkerboard Lounge 2012).
”Little Rain”
Det senaste (sista) studioalbum som bandet släppt kom 2016, Blue & Lonesome. Den är verkligen en loop tillbaka till blues-rötterna. Det är här Rolling Stones hör hemma märkligt nog eftersom de är från Dartford i grevskapet Kent i England och inte från Chicago eller Louisiana. De har egentligen alltid varit copy-cats men nog hörs det här att de kommit så nära originalen det går sin i blues-känsla? Men så hade de också övat i 54 år.
Eric Clapton lär ha sagt att rock är ett batteri som alltid måste återvända till bluesen för att laddas upp. Det gäller i högsta grad för Rolling Stones.
