Franska Trion: ”Vi spelar in en skiva på en förmiddag”

Foto: Samuel Pettersson

Häromdagen släppte Franska Trion sitt elfte album Är det konstigt. I helgen har de även tre spelningar på anrika jazzklubben Fasching i Stockholm. I samband med spelningen och nya albumet tog bandets pianist, sångare och låtskrivare Matti Ollikainen ett snack med HYMN på Hotell Scandic mitt emot Fasching.

Hej Matti! Kul att få vara här! Hur gick spelningen på Fasching igår?

– Det var jättekul, det var ovanligt bra med tanke på att det inte var fullsatt nu på grund av corona. Publiken var fantastisk. När vi brukar spela så är vi vana vid att det är högt tryck. Nu var det väl lite drygt 70-80 personer tror jag.

Hur har corona påverkat bandet?

– Tja, oss som grupp har det nog inte påverkat så mycket, men det påverkar en som musiker. Vi har ju naturligtvis heller inte kunnat spela live, förutom någon livestream och nått enstaka gig som vi gjorde någonstans.

När det kommer till er som liveband, ser du någon skillnad på hur ni låter då jämfört med hur ni låter på skiva?

– Det tror jag inte vi gör. Det borde egentligen inte vara så stor skillnad annat än hur ordentligt gjort det är med ljudet på inspelningarna för vi spelar bara in allt på en gång väldigt snabbt liksom. Men det är klart att man kan få en annan grej när man har publik. Just på livestreamen borde vi ha låtit ganska likt ändå för då hade vi ingen publik. Men samtidigt så kan musiken landa på ett annat sätt än vad man själv är medveten om. Publiken är en stor inspirationskälla för oss, det blir en känsla av att vi gör något tillsammans.

”Publiken är en stor inspirationskälla för oss, det blir en känsla av att vi gör något tillsammans”

Nu är ni aktuella med det nya albumet Är det konstigt?. Vad kan du berätta om det?

– Som vanligt så har det kommit lite sånger som såklart ofta har med mitt liv att göra på något sätt. Det som är nytt är att musiken utvecklas, av sig själv då, genom att man tar nya riktningar. Nu är det med andra instrument till exempel som gitarr, saxofoner och kör. Så ljudbilden är ju annorlunda. Jag har aldrig några idéer när jag skapar låtarna utan det är bara något som kommer. Men jag har lyssnat på så mycket under åren så låtarna tar sig många olika former och stilar helt enkelt. Det är svårt att säga om något är bättre eller sämre med albumet, jag är nöjd med det och tycker det har en bra helhet.

På föregående album Dom ensammas planet var tidigare trummis Thommy Larssons frånvaro påtaglig och istället var det fyra olika trummisar som spelade på låtarna. Hur har bandkonstellationen utvecklats?

– Det är ju Christopher Cantillo som blivit vår nya trumslagare och det funkar jättebra! Han bidrar ju med något nytt till musiken också såklart. Efter vi hade släppt Dom ensammas planet så fick de fyra trumslagarna vara med på lite olika gig och ur det blev det Cantillo som fick spela med oss.

Foto: Daniel Melin/ Rockfoto

I en intervju med HYMN förra året fick du frågan var man ska placera Franska Trion genremässigt och då svarade du att ni har ”blivit någon form av rock”. Är det ett påstående du fortfarande håller med om?

– Jo, men om jag ska säga något så skulle jag säga att det är någon slags rock, det är det närmsta jag kan komma.

Men det finns väl andra influenser? Som jazz exempelvis? 

– Jag lyssnar på mycket på jazz, blues och country. Så det är mycket amerikansk musik alltså. Plus att jag lyssnar mycket på europeisk klassisk musik. Men framförallt är det den amerikanska musiken som är den påtagliga influensen. Sen lyssnade jag mycket på hårdrock som barn men annars har det inte varit så mycket. Inte heller lyssnar jag på nutida popmusik överhuvudtaget. Eller väldigt lite åtminstone, kanske blir någon raplåt eller så.

”Framförallt är det den amerikanska musiken som är den påtagliga influensen”

Har du några exempel? 

– Det inte länge sen, kanske två, tre år sedan som jag upptäckte Slick Rick. Han är fantastisk. När det kommer till klassiskt så är jag tokig i Schubert, och Haydn älskar jag. Sen gillar jag även senare kompositörer som Mahler, Schönberg och sen John Cage och arvet kring honom.

– Jag spelar imorgon på monopiano-festivalen på Fylkingen. Men då ska jag spela mer improviserad musik som kanske är lite annat än det som anknyter till europeisk klassisk musik. Så jag gör ju mycket som är annorlunda också, men ibland sitter jag även med i mer traditionella jazzspelningar.

– Men angående musiken jag lyssnar på så finns mycket obskyr musik på Spotify. Eller kanske inte obskyr precis, men man kan väl säga att det är den sortens musik som inte säljer mest.

Så om vi återgår till frågan varför Franska Trion är så svårplacerade så låter det ju lite som att det är för att musiken kan bli lite vad som helst?

– Jo, men precis, sen så har det ändå hamnat i någon sorts rock eller populärmusikalisk form på låtarna. Så de hamnar där fast man har influenser från allt jag har nämnt.

Är det samma när ni spelar in låtarna?

– Inspelningsprocessen är väldigt snabb. Vi spelar in en skiva på en förmiddag ofta. Vi bara går in i studion och spelar in och sen är det klart. Det är därför att den processen funkar bäst för mig, för det är när jag är spontan som jag känner att det blir bäst. Folk har olika processer, vissa kommer fram till ett bra resultat genom att mala och hålla på. Men min process är att om jag försöker ändra på någonting så försämrar det någonting i det naturliga flytet. Det finns någonting i det direkta.

– Det är samma sak när en låt kommer till mig. Det blir väldigt svårt att ändra på när de är färdiga. Sen så kan det väl hända att vi gör om något som blev dåligt, men i stort sett så spelar vi in alla låtar på en tagning. Det enda som är annorlunda på den nya skivan är att vi har massa nya instrument och kör som har lagts på i efterhand. Men grundstommen är inspelad på en förmiddag.

Foto: Alexander Tillheden/Rockfoto

Jag är lite nyfiken på just namnet Franska Trion. Finns det en historia bakom det?

– Det gör det. Vi skulle göra vårt första gig 2002 då vi fick frågan att spela på en avantgarde-klubb som i Göteborg som hette Brötz. Vi hade inget namn så vi sa till arrangören att sätta vilket namn han ville på oss. Då skrev han Franska Trion för han kände till att vår dåvarande basist Viktor Furbacken var uppvuxen i Frankrike. Så vi blev döpta helt enkelt!

Den är en lång tid ni hållit på. Tycker du att mycket har förändrats?

– På många sätt inte. Processen för musiken har alltid varit snabb, men man förändras såklart mycket på 18 år och musiken med en. Det är svårt att se några milstolpar, jag är nöjd med allt och att vi valt att göra det på det sättet. Jag har gjort det så gott jag kunnat, även när jag ser tillbaka på vad vi gjort tidigare så är jag inte onödigt självkritisk, för jag vet att jag har gjort ungefär vad jag velat. 

”Vi kommer att spela på som vanligt, det är det vi lever för”

Ni dyker ju upp i kommande säsong av På Spåret! Får du berätta något om det? 

– Nja, lite grann, men mycket lite, haha! Det är positivt att folk får se oss. Vi fick en lite större publik när vi gjorde julskivan för den användes i tre stycken avsnitt i dokumentärserie p SVT som hette Nordstan: en julsaga vilket är ett köpcentrum i Göteborg. Den handlade om människorna som fanns kring det här centrumet, uteliggare och allt möjligt. Till den gjorde vi versioner av de här julsångerna och gav ut på skiva och då fick vi ett visst publikgenomslag. Så det är självklart bra att vara med i På Spåret för att fler människor får tillfälle att se en.

Avslutningsvis, kan du berätta något om vad som är på gång med Franska Trion framöver? 

– Vi kommer att spela på som vanligt, det är det vi lever för. Det kommer bli lite lättare att komma ut och spela nu och det blir en del i november, december. Då kommer vi komma igång igen lite efter corona. Exempelvis så kommer vi till Debaser nu i december.

Det ser jag fram emot! Tack för att du tog dig tid att prata!