I’m Kingfisher: ”Jag tror att vi var många som skrev ett nytt album i år”

Foto: Johan Bergmark

Thomas Jonsson – sedan 2010 mer känd som I’m Kingfisher – har överösts med lovord både här hemma och internationellt under i stort sett hela karriären. Han har spelat med flera av genregiganterna och hans plattor har gästats av några av Sveriges mest lysande röster och instrument. Turnéschemana har sträckt sig över en imponerande samling länder och själva spelningarna får halvskeptiker att bli helfrälsta fans. Kort sagt: I’m Kingfisher upphör aldrig att hänföra. I fredags släpptes platta nummer sju, The Past Has Begun, och HYMN har så klart bytt några ord med honom.

Det är omöjligt att inte börja i änden som har präglat hela jordklotet under större delen av 2020. Hur har Covid-19 påverkat arbetet med den här plattan?

– Om det var något som var bra med allt knas, var det att jag fick en massa tid över i bubblan att verkligen fokusera fullt på slutfasen av skivan. Jag har varit rätt duktig på att hasta mig igenom den processen tidigare. Carl Edlom, som producerat, skickade en massa mixar i mars och som jag lyssnade! Magnus Lindberg fixade mastringsversioner i april, samtidigt som Anders Cold skickade layoutförslag till omslaget. Och jag lyssnade och lyssnade, och vände och vred, och fick ihop en platta som kom väldigt nära hjärtat.

”Jag lyssnade och lyssnade, och vände och vred, och fick ihop en platta som kom väldigt nära hjärtat”

Skulle du säga att det minst sagt märkliga världsläget har gjort dig mer kreativ?

– Ja, jag tror att vi var många som skrev ett nytt album i år. Det var en knepig vår för mig, även utan coronan. Samtidigt har jag haft en väldigt produktiv period musikaliskt, jag har skrivit mitt happy album nu och det känns verkligen som rätt beslut.

Så du har i stort sett skrivit ett nytt album innan det här ens hann komma ut? (skratt)

– Ja, jag skrev jättemycket i våras, och vill sätta igång och spela in så fort jag kan, fast ofta är det just nu i mellanskedet som de roligaste låtarna kommer, i lättnaden över att man är klar, liksom. Men det är redan en fråga om gallring, skivorna blir ju alltid för långa. (skratt)


Har det varit knepigt att inte kunna spela live som vanligt?

– Egentligen inte, jag känner mig hoppfull och har en otroligt bra label (Fading Trails, reds anm) som jobbar för mig. Det känns som att det ljusnar lite och jag har en del 50-persspelningar på gång. I övrigt är jag helt inne på att vi måste vara fortsatt försiktiga under lång tid framöver.

Responsen på det nya materialet har varit riktigt bra och förhandsbeställningarna rullade på, vilket bäddat för en ganska behaglig release.

– Det har absolut varit bättre flyt den här gången. Johan på labeln har gjort ett jättejobb, och jag gillar verkligen att ha den här skivan i huvudet. Den blev väldigt snygg också. I övrigt så är det fortfarande lika märkligt att ge ifrån sig musik, men det känns som det verkligen är dags nu.


 

De första gångerna man lyssnar på nya plattan, känns det lite som en flerstegsraket, där varannan låt är förankrad i klassisk Thomas Jonsson och varannan är något nytt – håller du med?

– Nämen det kan jag nog hålla med om. De tre singlarna vi gav ut nu är ju lite mer från den mjukare och varma sidan, en ton som jag gärna vill dyka ner mer och djupare i framöver. Sen finns det ju låtar som hakar in i det jag gjort förut, framförallt på förra skivan Transit. Jag älskar ju det där med lite snärjiga gitarrer, men det är något visst med en vanlig, enkel folksång också.

”Jag tycker att det är lite värmande, och viktigt att man kan börja roas av det trasiga”

Jag har ett helt gäng nya favoriter på den här plattan. Vad kan du säga om ”Captain, I’m Going Blind”?

– Det var den första låten jag skrev för den här skivan, om man bortser från lite skåprens. Den kom till efter en lång tids skrivartystnad. Egentligen är det ju bara tre texttablåer och en omstämning, men det är definitivt en text som jag fick jobba hårt för, och som jag tycker mycket om. Jag tycker att det är lite värmande, och viktigt att man kan börja roas av det trasiga.

”The Plausible Impossible” och ”The Biggest Blow” då?

– De har det gemensamt att de skrevs väldigt snabbt, vilket är ovanligt för mig som alltid mer ältar låtar i huvudet än faktiskt sitter ner och skriver. ”The Biggest Blow” kom till när jag satt på kökspallen en förmiddag, och ”Plausible Impossible” skrevs under lediga stunder på turnén med Damien Jurado 2018. Lätt som en plätt! (skratt)

Foto: Johan Bergmark

Du kallar detta ditt countryalbum. Jag köper det, men får också vibbar av Pearl Jam, främst i ”Christ and the Woman Taken in Adultery”, och även av Bruce Springsteen. Är det en liten aning en rockplatta också? (skratt)

– Jag försöker impregnera mig så mycket som det går med all sorts musik och se vad som händer i huvudet, och tycker att det finns utrymme för en massa stilar även om jag spelar solo. Det är klart att uttrycket blir mer nedtonat, och ett hopkok av allt, men ju mer man slänger in i mixen, desto roligare. Om man har en Springsteen-växel, så är det väl aldrig fel? (skratt) The Ghost of Tom Joad-skivan är så himla stor, tycker jag. Eddie Vedder finns där på avstånd och lurar ibland, det finns ju det där soundtracket från Into the Wild som du tipsade mig om för tio år sedan. Lysande!  Men just ”Christ…” tycker jag verkligen knyter an till countrytematiken, men kanske så som Dylan Carlson från Earth tänker på countryn.

”I slutändan är det bara låtar, små illusioner som också är på riktigt liksom”

Det känns som att jag alltid frågar dig det här, men flera av texterna känns som de mest personliga du har släppt, nära på privata.

– Både ja och nej. Det är klart man gräver där man står till viss del, men låtskrivandet fungerar i stort sett inte alls på det sättet, iallafall inte för mig, att liksom vara ordagrann. Det närgångna ligger i glappet mellan det klara och det diffusa och min låtskrivarprocess är mer det som maler i huvudet en månad eller två och marineras. En massa anteckningar som jag skriver ner och tappar bort, mer än något som jag skriver ner i affekt. Men i slutändan är det bara låtar, små illusioner som också är på riktigt liksom.

Som vanligt har I’m Kingfisher tagit hjälp av ett antal gäster på nya plattan. Den här gången är det bland andra Amanda Werne (Slowgold), Vilma Flood och Ella Blixt som har satt sina respektive signum på några av spåren.

– Alltså, fan vad det har varit bra folk med den här gången också! Man kan ju aldrig veta det. Det är bara slumpen som har satt in varje gång. Alla tre är superfavoriter, och alla tre är ledande anledningar till att den här skivan känns så på riktigt som den gör för mig.

Hur väljer du dina gäster?

– Jag och Carl valde helt enkelt de låtar som kändes starkast. Den känslan, att få höra hur det faktiskt blir när allt kommer på, är enorm. Som på förra skivan, när Martin Hederos spelade piano på ”Sarajevo”… Jävlar! (skratt)

Foto: Sandra Nilsson

Jag har frågat det här förut också, men har du någon önskegäst till nästa platta?

– Om jag får spåna fritt på artister som kretsar närmast hjärtat nu: Courtney Marie Andrews, Dwight Yoakam, Martin Hederos och Niamh Regan. Sistnämnda irländska har gjort ett fenomenalt debutalbum, som för mig är allt vad 2020 handlat om, tillsammans med M. Ward, Bob Dylan, Fiona Apple och Thåströms live. Släng med dom också som önskegäster! (skratt)

På tal om andra artister… Du har nyligen spelat in en Sven Ingvars-cover – berätta!

– P4 Värmland hade en grej under våren, där vi var ett gäng värmländska artister som fick uppdraget att spela in tolkningar av favoriter från den värmländska hithistorien. Mitt val var självklart; en dammig ballad av ”Byns enda blondin”, på engelska.

”För några år sedan när Sven-Ingvars firade 60-årsjubileum så blev jag inbjuden i den lokala tidningen att nämna min favoritlåt”

Varför var det ett självklart val?

– Det här är ju en låt som jag har hört oheligt många gånger när det begav sig. Det kändes som om videon gick jämnt på tv:n! För några år sedan när Sven-Ingvars firade 60-årsjubileum så blev jag inbjuden i den lokala tidningen att nämna min favoritlåt, och det är ju den. Och så började jag stå i duschen och gnola på den och komma på den där refrängen på engelska. Det är ju lite cheezy att översätta ”åt fel håll”, men när tillfället nu gavs så kickade den där tvångstankiga låtskrivarimpulsen in. Och de är ju från Grumstrakten, precis som jag. Plus att Niklas Strömstedt ju skrev den, och den kombinationen hamnar väldigt nära den jag var när jag växte upp. Men nu ville jag bjuda in den här låten i mitt rum, mer klaustrofobi, mer murder ballad. Det var något med det där manliga begäret som ligger och tassar kring det lämpligas gräns som fångade mig. Kanske var det inte så Niklas Strömstedt tänkte när han en gång skrev den, men jag ville bjuda in en gammal storfavorit från förr till min musikaliska värld nu. Och ja, jag har fått en hälsning av Niklas och han verkar inte stämma mig. (skratt)

Jag tycker att den är fullkomligt briljant! När släpps den för allmänt lyssnande?

– Jag ska ha redovisning i ämnet den 23 oktober. (skratt)

Foto: Johan Bergmark


Framtiden är som bekant fortsatt oviss, men Thomas Jonsson har blicken fäst framåt.

– Formeln att fortsätta skriva, spela in och spela ute kan ju låta som en jävla förbannelse på pappret, men det är ofta något av det bästa, fast ibland det värsta, som finns. Jag har lite lösa trådar som jag vill få fatt på, ett par albumidéer och kul småprojekt och samarbeten som jag antingen ska slutföra eller påbörja. Jag vill fortsätta ta mig någonstans, både inne i skallen och ute i världen.

Drömspelningen i en virusfri värld?

– Jag skulle jättegärna vilja ta mig tillbaka till SXSW i Austin igen.

I’m Kingfisher spelar på Kulturkvarteret i Kristianstad den 22 oktober och på Arenan i Karlstad den 24 oktober.