Let There Be Rock – intervju med rockfotografen Johan Bergmark

Nick Cave, Foto: Johan Bergmark

Likt många före mig har jag alltid fascinerats av kameran, inte minst dess förmåga att kunna berätta historien som den är, men också förvränga den. Själv har jag stått i otaliga diken och plåtat såväl Mary J Blige, Maxwell och Iggy Pop som Icona Pop, Teddybears och Annika Norlin. Därtill har otaliga vänner fått stå pall för mitt eviga klickande.

Det var få gånger som det blev riktigt så bra som i tanken, kanske är det därför jag har sex bilder signerade av Johan Bergmark och en signerad av mig utspridda på lägenhetens väggar. Titt som tätt ses vi, men det är sällan något mynnar ut i skrift, men nu har det blivit dags. Jag har nämligen lyckats plita ned några historier signerade någon som betyder mycket för mig personligen, som därtill också betytt mycket för mig personligen – fotografen Johan Bergmark.

PJ Harvey, Foto: Johan Bergmark

Självfallet är det inte så att kameran få ligga på hyllan och damma, den åker fram när tillfället är rätt. Kanske framförallt efter att man insupit några historier i sällskap med just Johan och modet därefter slår i taket. Väl minns jag den gången han återberättade historien om när han skulle plåta Quentin Tarantino men istället hamnade på ett etablissemang med utskänkningstillstånd och vaknade med en betongkeps istället för 36 rutor på den då stekbordsheta regissören, men det blev faktiskt en bild som nu är någorlunda känd… Även om han själv är rätt missnöjd med den, om jag minns rätt.

Hellre nämner han gången då Olle Ljungström valsade in i hans studio på Södermalm iklädd tejpade jeans med en golfklubba i hand och annonserade sin ankomst med, något parafraserat, ”Johan! Jag åkte tunnelbana hit och det var fantastiskt att ha en golfklubba i handen, man fick sitta helt ostört då!”. Eller då Per Persson bad honom stanna till och inhandla fyra flaskor vitt vin innan ankomst, betalt skulle han få genom någon annan, då Persson enligt egen utsago inte ”har det där ”tjwisch”. 

Jocke Berg, Foto: Johan Bergmark

Även om filmens värld ligger honom varmt om hjärtat är det någonstans rockmusiken som är hans kall. Det var inom den han började, och det är inom den han i mångt och mycket fortsätter. Och på många sätt var det just rockmusiken som gjorde att jag själv lärde känna personen ansvarig för de bilder som pryder mina väggar. 

Johan Bergmark har plåtat kända ansikten i snart 30 år. I helgen svänger hans utställning Let There Be Rock (vilket även är titeln på den bok som ligger till grund för utställningen) förbi Hälsinglands Museum där det, som alltid på Bergmarks utställningar, kommer bjudas på livemusik, denna gång i form av Ulf Sturesson

”Det visade sig att jag hade lätt för att ta bra rockbilder, och det var så det startade”

Du har en karriär som spänner över 30 år, hur började det?  

– Allt började med en Black Sabbath-konsert när jag var 13. Då brast det! Jag kände ett kall efter att se musik live. Varje dag. Som 13-åring har man ju varken råd, eller åldern inne, att gå på konserter i Stockholm. Men jag byggde ett fuskpresskort och låtsades jobba åt ett magasin som hette Flash. Det fanns så klart inte. Men med kamera på magen fick arrangörerna lite bilder efter spelningarna och gick med på att släppa in mig. Det visade sig att jag hade lätt för att ta bra rockbilder, och det var så det startade. Kameran blev min nyckel att få gå på gig gratis.

Vilken är den mest minnesvärda fotosejouren du haft med en artist eller ett band?

– 90% av mina plåtningar är minnesvärda. Svårt att plocka ut någon speciell… Men de tidiga blev ju viktiga för min kommande karriär.

Eddie Vedder, Pearl Jam. Foto: Johan Bergmark

Berätta! 

Pearl Jam på Moderna Museets Trädgård i Stockholm. Jag hade sett dem tidigare på en liten klubb och visste att det skulle bli åka av. Eddie Vedder var bindgalen under den här tiden. Jag visste att jag behövde röra mig smidigt om jag skulle kunna få en bra bild. Det fick bli pocketkamera med en sådan där liten rem man kunde ha runt handleden.

– Självklart stod jag längst fram när Eddie flög ut i publiken. Jag skickade upp höger hand och kamera mellan hans ben när han surfade runt på publiken. Plötsligt satt jag fast! Jag hade fastnat med kameraremmen i Eddies gylf. För att inte bli av med kameran var jag tvungen att hålla mig i närheten när han gled runt på publiken. Det kändes lite märkligt med min hand på Eddies kön, men till slut kom jag loss och han vände sig om och jag fick den här rutan.

”Det kändes lite märkligt med min hand på Eddies kön, men till slut kom jag loss och han vände sig om och jag fick den här rutan”

– Och Vic Chesnutt… Jag hade ringt, mejlat och tjatat om att få till en kort plåtning med Chesnutt, som jag avgudade. Han skulle spela på Studion i Stockholm. Vägen in till scenen gick genom en smal, brant trappa. Jag hade riggat precis vid scenen för att kunna få detta gjort snabbt och smidigt.

– När Vic och hans crew kom sa hans tour-mananger att om jag bar ner Vic, så skulle han komma efter med rullstolen. Perfekt! Jag tog Vic i mina armar och bar ner honom för de smala trapporna. När jag vände mig om efter stolen såg jag att tour-managern tänt en cigarett där uppe. Alltså stod jag där med Vic i famnen och pratade väder i ungefär två minuter. Det kändes som en evighet! Men vi fick en rätt intim närvaro och jag tycker det känns i bilden.


Vic Chesnutt, Foto: Johan Bergmark

Och som följdfråga måste jag då fråga vilken som var absolut svårast?

– Naturligtvis alla de som aldrig blev av… Men av de artister som tackat ja till plåtning får jag väl ändå säga The Swans. De var så sjukt aviga och otrevliga att jag helt sonika la alla deras instrumentfodral och lådor med loggor på i en hög framför scenen, satte ett ljus och brände av typ fyra rutor. Mitt framför dem. Sen packade jag ihop och gick. Jag tog noll bilder på bandet.


”AC/DC är ett djävulskt viktigt band för mig. Bon Scott har en plats i mitt hjärta och Malcolms barréackord får mig alltid på gott humör”

Bläddrar man igenom din bok Let There Be Rock, som även ligger till grund för utställningen, står det tidigt klart att svartvitt är en favorit, hur kommer det sig?

– Det är något som gör att man kommer direkt till kärnan i svartvitt. Mindre som stör. Man sugs direkt åt det som är viktigt; ögonen. Det är huvudanledningen. Den andra är att det ofta är uselt ljus på livekonserter, då kan man pressa en svartvit film betydligt hårdare.

Som avslut är denna oundviklig med tanke på titeln Let There Be Rock: det ryktas om att AC/DC har ett nytt album på gång, tankar?

AC/DC är ett djävulskt viktigt band för mig. Bon Scott har en plats i mitt hjärta och Malcolms barréackord får mig alltid på gott humör. Jag lovade mig själv att aldrig mer se dem efter ett gig på Friends Arena, men när man hör två jävla ackord från kommande album så är man ju fast direkt. Världens riff-kungar! Basta!

Ulf Sturesson, Foto: Johan Bergmark

Att säga emot det sistnämnda stycket är förstås en omöjlighet, den som vill motsätta sig är varmt välkommen att hålla det för sig själv. De som har vägarna förbi Hudiksvall bör, som bilderna i artikeln visar, svänga förbi. Alternativt skramla fram ett stycke Let There Be Rock i bokformat, det ryktas nämligen om att ett visst känt band har spelat in en cover av, ett i artikeln nämnt, annat känt band, givit ut det på singel och inkluderat singeln i boken, vilka band det gäller låter vi vara osagt.