Manchester – från industristadsvärsting till het kulturmetropol

Foto: William McCue/Unsplash

Den 18 maj 1980 tog Ian Curtis, sångare i Joy Division, livet av sig. Den 29 juli 1980 gav de tre återstående medlemmarna av Joy Division en konsert på Manchester’s Beach Club. De var inte längre Joy Division men inte heller ännu New Order.

Kanske kallade de sig bara för Bernard Sumner, Pete Hook och Stephen Morris? Jag vet inte, men det blev ett vägskäl till något nytt för dem och en punkt för sagan om Joy Division men samtidigt bara ett slut på kapitel 1 i utvecklingen av Manchester från en sliten rest av den industriella revolutionen till en het kulturmetropol.

Manchester var på 1970-talet en av världens äldsta (kanske den äldsta?) industristäder. Men den var då märkt av en nästan tvåhundra-årig utveckling som hade slitit ned staden till något  som kändes uttuggat och utspottat, nermalt av många decenniers bearbetning av både miljö och befolkning. Staden förlorade runt 200 tusen industrijobb mellan 1959 – 1977. 

Arbetslöshetssiffran låg som mest kring 20 % vid mitten av 1980-talet och befolkningen minskade med 95 tusen mellan 1971 – 1981. De unga flydde staden om de kunde. En stad som byggdes under den industriella revolutionen och därmed hamnade i fritt fall i takt med de-industrialiseringen som tog fart på 1970-talet. Att tala om en blomstringstid under 1800- talet är dock en skönskrivning. Stadens många arbetare levde i högsta grad i armod både finansiellt och miljömässigt.

Redan Friedrich Engels skrev på 1800-talet om Manchester med skräckartad bestörtning: 

”The race that lives in these ruinous cottages, behind broken windows, mended with oilskin,  sprung doors, and rotten door-posts, or in dark, wet cellars, in measureless filth and stench …  must surely have reached the lowest stage of humanity”. 

Mark Twain lär ungefär vid samma tid ha sagt (tongue-in-cheek) att han gärna skulle bo i  Manchester eftersom: 

”The transition between Manchester and death would be unnoticeable”. 

Riktig så illa var det ju inte längre kring 1977 men för den yngre läsaren kan det vara på sin  plats att betona hur slitet det var. Ändlösa rader av by-law-houses i sina svärtade tegelskal,  med boxar som matades med mynt för att få el, med VVS-lösningar som alla tycktes vara hembyggen från före båda världskrigen, med enkla och dragiga fönster som gjorde rummen  iskalla under vintern och heltäckande mattor i olika nyanser av brunt och med olika stadier av mögelskador. Den som gick ut för att vädra näsan möttes av en omisskännligt stickande  koldoft och om du snöt dig gav det en svart näsduk som resultat. 

Det var just detta som fått Paul Morley, smått legendarisk skribent för NME, att hävda att Manchester var ”the best place in the world to be and the very worst place all at the same time”. För just 1976 – 77 drog en punk-våg över Storbritannien och för Manchester kom den att betyda enormt mycket mer än för de flesta andra städer. Likt Fågeln Fenix, som reste sig ur askan från elden som förgjorde den, kom Manchester att få en ny och betydligt mer  attraktiv image. Fasaden har följt efter, på gott och ont, men låt oss ta det från början. 

Sex Pistols. Bildkälla: Wikimedia Commons

Punk-konserterna som satt vågen i rullning 

1976 gav Sex Pistols två konserter i Manchester. Den första i juni 1976 på Lesser Free Trade  Hall. En konsert som har klassats som världens mest betydelsefulla rockkonsert vid sidan av Woodstock och Live Aid. Inte särskilt många såg den, men ett antal av de musikprofiler som senare blev stora stjärnor lär ha gjort det. Morrisey (the Smiths), Howard Devoto och Pete  Shelley samt de övriga i the Buzzcocks, Mark E. Smith (the Fall) och Bernard Sumner och  Pete Hook, som skulle bli gitarrist respektive basist i det band de strax därpå bildade och som först fick namnet Stiff Kittens, men sedermera blev Warsaw och Joy Division. Tony Wilson, mannen bakom Factory Records och klubben the Hacienda, lär också ha varit där. 

Många andra har gjort anspråk på att ha varit bland de kring 40 personer som såg konserten men troligen blandar en del (avsiktligt?) ihop det med Sex Pistols uppföljande konsert, sex veckor senare, som drog fullt hus. Hur som helst blev dessa båda gig avstamp för en ny era i Manchesters utveckling.

Inspirerade av punkvågen och dess anda av DIY (Do It Yourself), respektlöshet och attack, satte det unga Manchester igång att bilda nya band eller blåste liv i projekt som legat på is.  Slående är bristen på karriärplanering. Det gäller förvisso för punken inte bara i Manchester  men kanske särskilt där. 

”We’re just here” är en återkommande kommentar när man tittar tillbaka på gamla intervjuer med dåtidens band och artister. De kunde liksom inte göra annat än det de gjorde.  Det verkade självklart och blev också ett syretält i den sönderfallande stadens gråsvarta vardag. Ambitionen sträckte sig inte mycket längre än så. Men också känslan av att vara en liten del av någonting större, ännu oklart vad, är åtminstone något som i efterhand har  beskrivits av många, som exempelvis Paul Morley som skrev så här för NME:

”We were part of a new, developing department of dissent, a conspiracy of freethinking  radicals darting through the margins of the city, operating in a seductive underground,  crusaders collaborating in the construction of a new city, even a new universe, made up out  of feeling, music and pleasure. We felt that we were at the very beginning of something, the  best place for young people to be, rinsing our environment of oldness and forcing a fresh  future into place” (Paul Morley, Joy Division – Piece by Piece. Writing About Joy Division  1977-2007”, Plexus, London, 2008, s 66). 

Joy Division – vehikel för utvecklingen 

Joy Division stod i centrum av all denna Manchester-magi. Bandet stod med fötterna stadigt i stadens ”ruiner” men drev ändå samtidigt viktlöst omkring i ett ännu okänt planetsystem.  Ingen annan än Paul Morley har bättre beskrivit (eller skrivit så mycket om) Joy Divisions musik och har bland annat sagt att JD var ”lost in cyberspace” samtidigt som de höll sig för  sig själva, fångade i sin egen ”splendid isolation”. 

Själv tänker jag att de hade en helt egen privat rymd som de lyckades bevara som sin helt egen, utan störningar utifrån, och som formades i en smutsig, nedsliten (fallfärdig) gammal fabrikslokal i det post-industriella Manchester. Troligen helt utan tanke på att de därmed skapade en rymd som miljoner människor världen över skulle upptäcka och vars  gravitationssystem de skulle sugas in i för alltid.

I stratosfären befann sig själva staden Manchester. Dess gråa, fallfärdiga, fuktiga yttre och  fattiga inre förutsatte skapandet av flyktvägar. Samtidigt var detta också själva orsaken till  hatkärleken till staden och magin som skimrade diskret för den som tittade noga. På liknande sätt som Berlinmuren satte en prägel på Berlin och gav upphov till en sällsam  verklighetsflykt och egenartad kreativitet som attraherade outsiders från hela världen.  Manchester däremot förblev till stor del en hemlighet för de flesta under den tid den bar på samma mystik och det är först i efterhand som omvärlden börjat inse att den funnits och därför söker efter den med ljus och lykta. 

Joy Division växte sig stora under den sannolikt mest kreativa perioden i Manchesters  historia. Det som började med två Sex Pistols-konserter under sommaren 1976 satte igång en rörelse i staden som bara kan liknas vid en mindre kulturrevolution. Det var inte bara det att bandprojekt startades. Eftersom punken ännu inte var rumsren fick de dessutom ta saken i egna händer om de ville ge en konsert eller spela in plattor. Buzzcocks gav ut sin första platta, den numera klassiska EP:n Spiral Scratch, men startade också ett skivbolag, New  Hormones, som kunde producera den. På samma sätt gjorde Slaughter and the Dogs (Rabid), helt enligt punk- och postpunk-devisen D.I.Y (Do It Yourself).  

Do It Yourself – flödande kreativitet 

Det var strax innan lokale tv-profilen Tony Wilson startade Factory Club (a.k.a. Russell Club)  och Factory Records till vilket ett flertal av stadens stigande stjärnor skulle knytas med  kontrakt (Joy Divisions lär ha skrivits med Tony Wilsons blod) som gav full konstnärlig frihet  och hygglig fördelning av förtjänsten. Hela musikexplosionen gav ifrån sig ringar på vattnet och skickade ut små räddningsbåtar till de lokala förmågor som kanske annars bara haft  konstnärliga drömmerier, eller också lockades talanger utifrån till staden där så mycket plötsligt hände. 

Factory Records designer Peter Saville gav ifrån sig skivomslag och affischer som blev klassiska, rockpoeten John Cooper Clarke spottade ur sig sina rytmiska pisksnärtsskämt med tvättäkta Mancunian-dialekt, fotografen Kevin Cummins plåtade banden och gav oss bland annat några ikoniska foton av Joy Division, Martin Hannett steg fram från att bara ha varit en  musikalisk kuf till att bli geniförklarad för sina skivproduktioner, och Paul Morley skrev om allt som hände i New Musical Express (NME). De och flera andra konstnärligt begåvade (eller bara entusiastiska) fungerade som kommunicerande kärl som gav livgivande blod åt varandra.

De flesta blev också staden trogna, även efter genombrott och begynnande framgångar,  istället för att genast resa till London och storögt skriva kontrakt med någon av  skivbolagsjättarna. Storheter som besökte staden mötte kollegor som ägde ett nyvunnet självförtroende och en humoristisk kaxighet. Ett skönt citat är det som Howard Devoto  (Buzzcocks och sedan Magazine) levererade när han mötte Iggy Pop och gav honom ett ex av Buzzcocks första skiva, Spiral Scratch, enligt legenden med orden: ”I’ve got all your  records. Now you’ve got all mine”.

Manchester steg som fågeln Fenix ur sin aska och gav London en match om att vara Europas musikhuvudstad. Det tåg som sattes igång hösten 1976 rullade allt fortare under 1977 och gick sedan inte att stoppa på ett bra tag. Det blev ett antal stopp på vägen men resrutten skulle kunna beskrivas med bandnamn som inte bara blev stora i Manchester utan erövrat världen: Buzzcocks-Magazine-The Fall-Joy Division-New Order-Simply Red-the Smiths JamesThe Stone RosesHappy MondaysThe VerveThe Chemical BrothersOasis

Ungefär där försvann kanske magin. Samtidigt med att Tony Wilsons Factory Records 1992 var tvungna att ta konsekvenserna av mångårig generositet med pengar de inte hade – allt för att åstadkomma de konstnärliga produkter de ville berika världen med – och klappa igen.  Definitivt så när samme Wilsons klubb Hacienda – näringsjorden för acid  house/pop/psykedelia-danskulten som gav staden epitetet Madchester – stängde 1997 efter problem med drogförsäljning och våldsamheter.

Flera av de stora personligheterna kring Factory Records dog för övrigt alltför tidigt. Joy Division-sångaren Ian Curtis som 23-åring 1980, producenten Martin Hannett som 42-åring 1991, Joy Divisions manager Rob Gretton som 46-åring 1999 och Tony Wilson som 57-åring 2007.

Anthony H. Wilson – Mr. Manchester 

Om någon enskild person kan tillskrivas tillblivelsen av det nya Manchester så är det just Tony Wilson, tv-personligheten som var först (i världen?) med att ge plats för punkrock i sin show So It Goes, som tog Joy Division och en mängd andra lokala talanger under sina vingar med sitt skivbolag Factory Records, och som startade den extravaganta och moderna klubben the Hacienda. Men framför allt mannen som älskade Manchester men ville pumpa in nytt blod i staden och placera den på världskartan som en progressiv och spännande plats att vistas på. 

Han beskrevs på en mängd motsägande vis och alla var helt korrekta för denna komplext sammansatta entreprenör. En charmör och charlatan, cyniker och romantiker, underhållare och filosof (inspirerades av Situationisterna), men alltid nyfiken på det nya och närmast desperat framåtblickande samtidigt som han visste allt om Friedrich Engels vistelse i  stadsdelen Salford drygt hundra år bakåt i tiden. Hans affärsverksamheter präglades mer av äventyrslust och upptäcktsfärd än kommersiella baktankar. Det perfekta exemplet är väl omslaget till New Orders maxisingel ”Blue Monday” 1983 som var så dyrt att göra att varje sålt exemplar gav en förlust. En stor förlust, eftersom det blev den bäst säljande maxisingeln någonsin. Men snyggt var det.

Wilsons publicitetsiver, exhibitionism och PR-trick handlade mer om att sälja idén med det han gjorde och etablera den bild av Manchester han ville skapa än att ackumulera kapital. Därför slutade projekten som de gjorde, med finansiella  krascher.

Men själv framstår han idag som Mr. Manchester och mannen som förde in staden i framtiden. Han skildras humoristiskt men samtidigt ömsint av Steve Coogan i (härmed varmt  rekommenderade) filmen 24 Hour Party People (2002) som också är en historia om Factory Records, Joy Division, Happy Mondays och om Manchester. Den 10 augusti 2007 dog han efter en tids sjukdom. Innan dess hann han kräva att kallas Anthony H Wilson. H:et stod för  Howard men enligt Wilsons egen utsago för; hopeless, hardcore, high falutin, hippy, hype,  hard sell, high brow, hubris.  

År 2017 utsågs han postumt till ”Metro Mayor” för Greater Manchester. Han är säkert, typiskt nog, både stolt och smickrad i sin himmel men lika säkert också frustrerad av den mindre fantasifulla och avantgardistiska fortsättningen på Manchester-sagan.

Manchester re-invented (?) 

Manchester kastades mycket tack vare Wilson in i den moderna världen och staden har nu en mycket mer putsad fasad. På gott och ont. Hacienda är numera lyxlägenheter. Det förfärliga brutalt modernistiska Hulme Crescents var när det byggdes i början av 1970-talet ett av Europas största byggprojekt men blev slitet nästan innan det var färdigt och fick ett  välförtjänt dåligt rykte som ett av Europas värsta bostadsområden. Jag minns chocken när jag såg de övergivna husen stå med sina slitna fasader i ett långt skridet stadie av förfall och vänta på rivningen 1994. Nu står där hus med betydligt mindre dimensioner och byggda för mer penningstarka bostadsägare. Men just där, mitt i den tröstlösa betongen i Hulme, stod då i slutet av 1970-talet Tony Wilsons The Factory. Som en asfaltblomma.

Det är lätt att bli nostalgisk men mer meningsfullt är att fråga sig vad som ska komma härnäst? 

Paul Morleys nostalgiska tillbakablickar på 2000-talet handlar enligt vad han själv skriver inte om att längta tillbaka utan strävar lika mycket framåt i tiden. Det handlar mer om att fånga en rörelse, se ursprunget till den och använda erfarenheten i nya upptäcktsfärder. I Morleys fall Manchester men det kan gälla vilken plats som helst. Det var filosofin om DIY (Do It  Yourself) och det förfall och den tristess som omgav Manchester-bor under 1970-talet som i kombination utlöste en sorts fördröjd eruption. Något som hade bubblat under ytan och som fick Manchester att som en förmodat utdöd vulkan plötsligt bubbla över av kreativitet,  aktivitet och nyvunnet hopp om framtiden.

Det är en historia som kan inspirera efterföljare. Att med rockmusikens hjälp förvandla en hel storstad från ful ankunge till ståtlig svan… eller en Fågel Fenix.