Spoken word är en bredare term för allt från högläsning av poesi till rappande. Troligen är det återberättade ordet en form av konst som är lika gammal som mänskligheten. Myter och sagor, släktsägner, historier om fjärran länder och folk, eller lovprisande av naturen, av kärleken eller livet självt har alltid ingått i den muntliga tradition som med tiden till stor del ersatts av skrift men som fått en liten revival på senare år bland annat i och med storytelling-trenden.
Under senare decennier har också poeter allt oftare brutit sig ut från sin tillvaro i bokhyllornas dammigaste hörn och ut på scener där en ung publik kan känna och förstå rytmen i lyriken som den är, lyssna på och njuta av orden. Med beat-generationens framväxt under 1950-talet – i samklang med be-bop jazz och singer-songwriters akustiska folkrock – fick poesin ett större utrymme i modern musik. Med amerikanska s.k. Poetry Slams, tävlingar i poesiuppläsning inför publik som blev allt vanligare under 1980-talet, fångades en ny generation. Hip-hopen och rappen som bröt igenom ungefär samtidigt har också bidragit till formens popularitet.
Spoken Word handlar egentligen bara om det talade ordet. Men det har också producerats mängder av musik som kombinerad med poesi bildar en skön helhet. Det är ju ingen genre i sig utan innehåller en mängd olika stilar, men det är ju orden som står i fokus och musiken är därför, som regel, lite tillbakahållen och meditativ.
Jag har här försökt sammanställa en lista med vad jag ser som fina exempel på hur poesi kan framföras i kombination med musik och tillsammans åstadkomma den lite speciella magi som det lästa ordets mer direkta tilltal kan skapa. Skönsång i sig självt fångar örat medan de talade orden, om än framförda rytmiskt, kan ge en klarare känsla för vad texten verkligen handlar om. Jag har i stort sett rundat rap/hip-hop som är en egen genre som fått väldigt stort utrymme ändå, och istället försökt fånga lite mer udda och sinsemellan självständiga akter.
Listan innehåller 23 spår som är sammanställda i tre block; Brittiskt; Döden som tema; Ärrade veteraner.
Brittiskt
Om USA under en längre period var den mest fruktbara myllan för poeter och Spoken Word-artister så vill jag ändå påstå att det mest intressanta bland modern tonsatt Spoken Word framförs av brittiska artister/poeter.
Min egen favorit är Kate Tempest [numera Kae Tempest red.anm] som fick sitt genombrott för sex-sju år sedan och emottogs då i UK som en av landets största talanger och stjärnskott. Hens poesi är mycket politisk men har också element av vardagsskildringar ungefär i stil med filmens brittiska diskbänksrealism/socialrealism. En del beskriver musiken som hip-hop men jag vill mena att den är lite mer mångfacetterad än så även om inspirationskällan är helt given. ”Ketamine For Breakfast” är från det fantastiska albumet Let Them Eat Chaos från 2016 medan ”Three Sided Coins” är från The Book Of Traps And Lessons (2019) som har en lite mörkare ton men utan att tappa i skärpa. ”People’s Faces” släpptes som singel och är kanske det finaste hen gjort, vilket säger en hel del. De avslutande stroferna lyder så här:
”I stare out at my city on another difficult day – And I scream inwardly – When will this change – I’m beginning to fade – But my sanity’s saved, ’cause I can see your faces – My sanity’s saved – ’Cause I can see your faces – It’s hard – We got our heads down and our hackles up – Our back’s against the wall – I can feel your heart racing – None of this was written in stone – The current’s fast but the river moves slow – And I can feel things changing – Even when I’m weak and I’m breaking – I stand weeping at the train station – ’Cause I can see your faces – I love people’s faces”
Dizraeli ger en berättelse om ett förhållande som bryts ned av vardagens realiteter, om hur den nyvunna kärleken och livsglädjen förvandlas med tiden och får oss att vilja fly på mer eller mindre drastiska vis. Dizraeli är rappare, poet och sångare från Bristol, som blivit en hub för experimentell elektroniskt färgad musik, trip-hop och rap i modern tappning. Låten är en av flera pärlor på debutalbumet Engurland (City Shanties) från 2009.
En historia om spruckna förhållanden berättar också Dan Le Sac Vs Scroobius Pip, som är projektnamn för duon Daniel Stephens och David Peter Meads. De gjorde hip-hop och elektronisk musik till sin lyrik som antingen lästes, sjöngs eller rappades fram. Mig veterligt är de inte längre aktiva tillsammans men ”You Will See Me” släpptes strax före jul 2013, lite som en provokation i den tid som annars är fylld av bjällerklang, kristna lovsånger och ombonad familjeidyll. Den är en förtvivlat bitter utstötning från den försmådde mannen som just blivit lämnad av sin älskade. En desperat förbannelse och revanschistisk krigsförklaring i tårfylld ilska som säkert känns igen av många som gått igenom samma separationsångest:
”I just want to show you – I just need to show you what you fucking walked away from – I will achieve all my goals ten-fold – I will achieve your goals too, casually – I will have happiness and joy in my life – I will fall in love; husband, child and wife – I will shine brighter than I could ever have dreamed to be – And you will see me”
Mala är en intressant musiker från UK. Han var founding member i gruppen DMZ som för ungefär 20 år sedan hade stora framgångar och var pionjärer inom dubstep-genren. På senare tid har han utforskat musikaliska spår från flera olika delar av världen, bland annat Kuba. Här har han tagit hjälp av sångaren Natty och poeten Benjamin Zephaniah, en i UK högt uppburen poet (kallar sig själv dub-poet) som är uppvuxen både på Jamaica och i Birmingham (stadsdelen Handsworth som domineras av Afro-karibiska invånare i första, andra eller tredje generation), men nu verksam i London.
År 2003 vägrade han att ta emot utmärkelsen Order of the British Empire, med motiveringen att det var hans protest mot den brittiska regeringens politik, bland annat valet att gå i krig i Irak. Det var hans ord som inspirerade Mala att göra musiken till den här singel-tolvan. Det är tungt gung (vilken bas!) och en rastafari-osande text (Zephaniah säger sig vara Rastafari). Skulle inte vilja kalla det reggae eller dub dock. Här korsas musikaliska influenser i en mörk skildring av svart kamp och Rastafarian righteousness, tunga ord och ljud, Word & Sound, i skön kombination.
John Cooper Clarke, den omisskännliga och i staden Manchester närmast ikoniserade antihjälten, måste få vara med på en sån här lista. Han har på ett sätt definierat den punk/post-punk-scen som växte sig stark i Manchester omkring 1980 med Factory Records och Joy Division som motorer.
Hans geniala humor träffade helt rätt i hjärtat hos de outsiders som följde stadens punk- och postpunk-band i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet och han blev ”punkpoeten” helt enkelt. Självironin och den sarkastiska träffsäkerheten blev hans signum och han fick ofta mjuka upp publiken på stadens rockkonserter. Gärna med den omåttligt populära ”Twat” som är en enda lång, genialisk och underbar förolämpning. Lite av en brittisk tradition vill jag påstå.
Aldrig har jag väl blivit så charmigt förolämpad som i England, och mästarnas mästare i grenen var/är John Cooper Clarke. Han spelade också in tonsatta stycken och en av de bästa är ”Beasley Street”. Gatan finns såvitt jag vet inte på riktigt men inspirationen kommer från Camp Street i Lower Broughton, från de slitna och fattiga kvarteren i Manchester-stadsdelen Salford, och rent allmänt i Margaret Thatchers Storbritannien. Slagfärdig och samtidigt samhällskritisk poesi, eller vad sägs om de här text-raderna?:
”Where the action isn’t – That’s where it is – State your position – Vacancies exist – In an X certificate exercise – Ex-servicemen excrete – Keith Joseph smiles and a baby dies – In a box on Beasley Street” [Keith Joseph var en tory-politiker som sägs vara hjärnan bakom den brittiska konservatism som fick namnet ”Thatcherism”. Textraden ovan som nämner honom censurerades av BBC och när JCC framförde låten i programmet ”Old Grey Whistle Test” 1980 utelämnade han namnet Keith Joseph. Klipp finns på Youtube för den nyfikne, min anm.]
Skottland lockar måhända fram lite mer romantiska och nostalgiska känslosvall. Det är i alla fall vad som präglar de två sista spåren i det här blocket. Bill Wells är mångsidig kompositör, basist, gitarrist och pianist som bland mycket annat har arbetat ihop med Isobel Campbell, ena halvan av Belle & Sebastian. Under det senaste decenniet har han också jobbat mycket med Aidan Moffat, som slog igenom på 1990-talet med Arab Strap. Hans skotska vardagsbetraktelser i ”The Copper Top” – antagligen från ett hörnbord på puben – är odramatiska men lite rörande samtidigt; ”Everything is getting older”, konstaterar han filosofiskt mellan ölklunkarna.
Erland Cooper har i år släppt albumet Hether Blether, den tredje och sista delen i sin musikaliska kärleksförklaring till Orkney-öarna. ”Noup Head” är känt för sin fyr och ligger på den nordvästra delen av ön Westray, en av Orkney-öarna. Nog ser man det vilda havet och den vindpinade heden framför sig med hjälp av Coopers musik till Kathryn Josephs och Kevin Cormacks röster som framför poesi av John Burnside. Men så är albumet också tillägnat de ca 200 Orkney-öarnas naturskönhet och dess drygt 21 tusen invånare.
Döden som tema
Döden har alltid varit ett vanligt förekommande tema i poesi. Efdemins ”Oh, Lovely Appearence of Death” är ett bevis på detta om nu någon skulle tveka. Lyriken är hämtad från Charles Westleys poem ”Funeral Hymn For A Believer” skrivet redan 1780. Jag råkade se en tio år gammal bloggpost författad av en pastor James Pedlar som funderade över varför vi inte sjunger om döden numera, än mindre talar om den. Han tog just detta poem som exempel på hur det gjordes förr. Möjligen sporrade han då Efdemin att ta sig an utmaningen? Bakom pseudonymen döljer sig Phillip Sollman, tysk DJ från Berlin. Reciterar/sjunger lär enligt uppgift däremot William T. Wiley göra, en 82-årig funk-konstnär (!?).
Danskfödda men Berlin-baserade Agnes Obel har en märklig förmåga att skapa smått hypnotiska, mjuka och drömska klangbilder, så också i ”Poem About Death” där hon tänker högt på temat döden.
Will Burns och Hannah Peel tolkar i ”Afterwards” känslor av förlust som kommer över en när någon nära har gått bort. Det är ett av de finare spåren på listan tycker jag och från två av de mindre kända artisterna. Peel står för musiken och Burns för lyriken och läsningen av den på mycket speciella och bitvis vackra albumet Chalk Hill Blue från 2019.
I skrivande stund är det exakt ett år sedan som Nick Cave & the Bad Seeds släppte albumet Ghosteen och nästan knockade en samlad kritikerkår med sin djupa sorgsenhet. Den är nästan plågsamt sorgsen och jag måste lyssna i små doser för att inte brista. I synnerhet om man känner till att hela albumet ingår i Caves sorgearbete över sin son Arthur som dog i en olycka för fem år sedan, endast 15 år gammal.
”Fireflies” tolkar jag som en reflektion över hur futtigt små vi är – ”fireflies a child has trapped in a jar” – i ett oändligt universum och hur obegripligt både stort och litet livet är, och döden. Det är givetvis sonen Arthur som Nick kommunicerar med när han konstaterar: “I am here and you are where you are”.
Ärrade veteraner
Nick Caves album Ghosteen tillhör, enligt Andres Lokko i SvD, ”en skara verk av äldre auteurer som är de första i rockhistorien att ens kunna låta sin musik tonsätta och illustrera livets höst”. De tidiga generationerna rockstjärnor är nu, om de fortfarande lever, på väg in i ålderdomen. Cave är dock ”bara” 63 år gammal. Brian Eno däremot är 72 år fyllda men visar inga tecken på falnande kreativitet och energi. Han dyker ständigt upp på mängder av både egna och andras produktioner och en diskografi blir nog lika lång som den här artikeln. Bland annat har han samarbetat med brittiske poeten Rick Holland vilket har resulterat i albumet Drums Between The Bells som gav upphov till en ny term; ”poetronica”.
Den som följt Iggy Pop genom åren borde förvånas över att han nu fyllt 73 år. Jag trodde aldrig att han skulle få bli en dag över femtio så som han störtdök in i både droger och utför scenkanter och högtalare under ett par decennier. Snarare verkade han ett tag göra allt för att komma med i den famösa 27-årsklubben. Nu har han lugnat ned sig betydligt och ger i albumet Free från ifjol ett antal Spoken Word-nummer med sin oefterhärmliga djupa och ärrade stämma.
Plattans tillkomst var också ett sätt för Iggy att frigöra sig från just rockmyterna och tempot i såväl musiken som i livsstilen under turnérandet. Till minimalistiskt komp i form av framför allt jazzig trumpet och piano reciterar han ett poem, ”We Are The People”, som Lou Reed skrev 1970 och handlar om USA. Med en Trump i ena änden och Biden i den andra är det lätt att se att texten kanske är mer aktuell än då den skrevs; “We are the crystal gaze returned through the density and immensity of a berserk nation.”. ”Do Not Go Gentle into That Good Night” är en läsning av Dylan Thomas poem med samma titel, medan ”The Dawn” har textrader av honom själv. Mörkare och mörkare ju senare i livet? ”Because the dark is like a challenger – And he will point out the sore point – The wanting point -In my stage of the game”.
Patti Smith svepte under 1970-talet runt i samma punk-kretsar i New York som Iggy Pop men hade redan då mer litterära ambitioner och poetiskt handslag än den gode Iggy. Det var då (1975) hon gjorde ”Birdland” som finns på genombrottsplattan Horses. Därifrån går vi genom årtionden av produktioner och till det sista spåret som är från albumet Peradam som är ett meditativt och poetiskt samarbete med Soundwalk Collective (Stephan Crasneanscki och Simone Merli). De tar avstamp från René Daumals roman Mount Analogue: a Novel of Symbolically Authentic Non-Euclidean Adventures in Mountain Climbing, som aldrig hann avslutas helt utan gavs ut postumt 1952. Den handlar minst lika mycket om symboliken i att bestiga ett berg som att göra det rent fysiskt.
Peradam är i boken en sällsynt ädelsten som är den enda godkända betalningsformen i det land där den utspelas och att hitta en sådan sten krävde alltid en form av inre prestation eller insikt, annars höll den sig osynlig. Romanen rör sig i det metafysiska vilket också är vad Patti Smith gjort mycket framför allt på senare tid och ”Hymn To The Liquid” bör vara en värdig avslutning på en lista som innehåller ett antal ”peradams”. Kan du se dem?
