Skinhead Reggae – en historia om en motsägelsefull subgenre

Foto: Hans Wåhlberg. Mike Thomas visar stolt upp bild av Symarip som de såg ut kring 1970

Jag träffar 74-årige Michael ”Mike” Thomas, basist i The Pyramids, i hans lilla vill i utkanten av Helsingfors. Han är en av pionjärerna inom sub-genren Skinhead Reggae som uppstod i  Storbritannien i slutet av 1960-talet.

Vid mitten av samma årtionde kallade sig hans band The Bees och var enligt Mike ensamma i Storbritannien om att spela ska. De kompade många jamaicanska stjärnor och gick under flera namn men etablerades snart som The Pyramids och under en tid som Symarip

Mike säger sig dessutom ha svaret på vem som startade Skinhead Reggae:

– Ja, det var ju vi. 

Hela fenomenet med Skinhead Reggae tarvar en förklaring. Hur kunde dessa skinheads, vita ungdomar som senare mest förknippats med rasism och naziströrelser, ta den afro-karibiska brittiska befolkningens musik till sina hjärtan? Och hur kändes det för dessa afro-karibiska musiker att spela inför hundratals stampande och hoppande skinnskallar?

Vi behöver ta ett steg tillbaka för att få hela bilden av den till synes osannolika sub-genren. 

Windrush-generationen

Andra världskriget lämnade svåra sår i den brittiska gatubilden. Storbritannien behövde  byggas om och upp på nytt. Alla som var medborgare i samväldesländer skulle få fritt inträda till Storbritannien och vara fria att bo och arbeta där. 

Några av de allra första anlände med skeppet HMT Empire Windrush som ankrade Tilbury Docks i East End London den 22 juni 1948. De här första som kom och de som följde under  det närmaste decenniet skulle komma att kallas ”The Windrush Generation”, efter namnet på skeppet.

Väl på plats upptäckte dock snart de nyanlända att befolkningen överlag inte alls var lika välkomnande. En rasistisk och främlingsfientlig attityd låg i den brittiska imperiekulturens DNA och de svarta nykomlingarna blev illa sedda främst p.g.a. rasistiska fördomar. De afroaribiska invånarna möttes också av öppet uttalad och aggressiv rasism, inte minst från White Defense League . Graffiti med orden ”Keep Britain White” blev vanliga i områden med  många svarta. På senare år har det också avslöjats en medveten strukturell diskriminering  från brittiska statens sida. 

Ändå lockades många, framför allt från Jamaica, att ta klivet över till Storbritannien med utsikt om jobb, högre löner och levnadsstandard. Bland annat Mike Thomas mor som i slutet  av 1950-talet flyttade till London och tog med sig Mike, hans två bröder och två systrar.

– Min mamma har senare sagt att hon ångrar det, säger Mike med sorg i blicken. Hon hade det bättre på Jamaica, men det var många som flyttade därifrån då. De blev lovade en massa saker men när de kom dit fanns ingenting. De kunde inte ens hitta någonstans att bo, säger han.

Mamman hittade dock till slut ett hem i Balham i södra London, inte långt från mer kända Clapham och Brixton, och där växte Mike upp tillsammans med sina syskon. Det var inte så illa tycker han idag, men lägger ändå till att mötet med rasism blev en chock för honom.

Förutsättningarna för ett kulturellt fenomen som Skinhead Reggae kan knappast sägas ha varit idealiska.

Skinheads som grannar 

De afro-karibiska immigranterna tvingades bo i städernas slumkvarter där bostäderna var av sämsta kvalitet. Deras vita grannar var av brittisk arbetarklass. I början av 1960-talet var den strukturen etablerad i de allra flesta storstäder i Storbritannien. Vita och svarta ungdomar möttes på gatorna och kulturutbyte uppstod.

Till en början var det mods som bland vita ungdomar populariserade den jamaicanska musiken, även om den inte utgjorde den dominerande musikstilen i deras kretsar. Modsen mixade gärna med sina karibiska grannar och frekventerade till viss del accutane deutschland och lyssnade gärna till jamaicansk musik mellan soul- och pop-låtarna. De tog också upp en del  element från jamaicanskt mode som exempelvis the pork-pie hat. 

En ”hårdare” kärna av mods började under senare halvan av 60-talet anamma en look som skulle bli känd som skinheads-look. De intog en fientlig attityd till den samtida hippiekulturen men enligt många var deras uppkomst också en reaktion mot den allt snobbigare  och dyrare mods-kulturen.

Dessa blivande skinheads utvecklade en egen stil, mer trogen den  klass de tillhörde, med grova kängor, jeans och hängslen och med tiden en egen sub-kultur med bas i mods-kulturen. Modsen däremot försvann från scenen i takt med att de blev äldre. Skinheadsen förde dock vidare kärleken till de svartas musik, soul och framför allt ska/rocksteady/reggae. De snabba och enkla rytmerna var lätta att ta till sig och stod i skarp  kontrast till proggrockens och den psykedeliska hippiemusikens långa symfoniska låtar och komplicerade gitarrsolon.

Gängen blev kända för sin våldsamhet och många var stolta över  att vara en bovver boy. Ordet kommer av cockney-slang för bother (”looking for  bovver?”/”söker du bråk?”). Det här motsvarade ganska väl Rude Boy-temat hos jamaicanska band för den här tiden.

Termen ”skinheads” hade förstås med deras rakade huvuden att göra men lanserades främst  av pressen och inget som de själva använde till en början. De såg sig bara som arbetarklassungar som ville ha kul på sitt eget vis, klä sig på ett visst sätt, och lyssna på sin musik. Vilket alltså skulle komma att bli i huvudsak reggae.

Skinhead Reggae etableras

Mike Thomas minns hur som helst att dessa skinheads började dyka upp i allt större skaror på deras konserter. Så det föll sig naturligt att spela in ett antal låtar med texter som vände sig till den nya publiken. Pyramids blev kontaktade av Graeme Goodall som hade skivbolaget Doctor Bird och behövde ett band och de började spela in en mängd låtar för honom. Men  eftersom de hade kontrakt med President Records som The Pyramids var de tvungna att ändra namnet och idén kom upp att mer eller mindre vända på bokstäverna till Symarip.

– Goodall hade en låt som Derrick Morgan hade spelat in, ”Moon Hop”, och frågade oss om vi kunde göra något liknande. Vi tog Morgans idé men när vi var klara var det en ny låt.

Det blev ”Skinhead Moonstomp”, den snabbaste inspelning bandet gjort, men också deras största hit. Den gavs ut på Doctor Birds sub-label Treasure Isle och sålde 20 tusen ex på två veckor. 

Det råder delade meningar om den är en kopia av Derrick Morgans ”Moon Hop” som blev en hit kring årsskiftet 1969/70. Enligt Morgan gjorde sig Symarip skyldiga till en ”stöld” och han gav snabbt ut låten ”Copy Cat” som kommentar till det hela. Återbruk av s.k. riddims har  förvisso alltid varit omfattande inom reggae och kan lika gärna ses som en tradition.  

Albumet Skinhead Moonstomp gavs hur som helst ut av Trojan Records 1970. Den gavs en re-release 1980 när en ny ska-våg hade brutit ut och tillsammans lär de ha sålt i 7 miljoner exemplar. På plattan finns också titlar som ”Skinhead Girl” och ”Skinhead Jamboree”. Målgruppen var klart definierad, men detta ställde också snart till problem för Mike och  hans band. 

– Vi blev bannlysta. De här skinheadsen hade tunga kängor och klubbarnas golv höll inte när  de började hoppa och stampa i golvet. I låten ”Skinhead Moonstomp” säger vi ”stamp your feet” och det gjorde de, det var så de dansade. Klubbägarna var rädda att de skulle riva  deras ställen. BBC bannlyste skivan och DJs vågade inte spelar låten. 

Jag frågar honom om de inte själva hade några problem med dessa skinheads? 

– Nej, tvärtom. Det var en vänskaplig attityd kring den här aggressiviteten. Vi var skyddade  och våra vänner och släktingar också. Vi såg det ofta. Men vi förstod senare att det fanns vissa individer som inte var skinheads som orsakade problem. Vi förstod det inte då  eftersom vi själva inte hade något trubbel med dem. Två av bandets bästa vänner, John och Dennis, var skinheads, berättar Mike.

– De här två killarna var som nära släktingar. De gick till nästan alla våra gigs, vi såg alltid till att de kom in på klubbarna. De satt i våra omklädningsrum och drog skämt och om något hände ställde de upp för oss. Vi var som en enhet, säger Mike och flätar ihop händerna.

Den här bilden bekräftas av flera andra reggae-profiler i UK. Max Romeo (mest känd för sin ”Wet Dream”) berättar i BBC-dokumentären Reggae The Story of Jamaican Music: ”På den tiden skyddades jag av skinheads”.

Namnen bakom Skinhead

Reggae Laurel Aitken är ett av namnen som brukar nämnas bland förgrundsfigurerna för den nya genren. Hans karriär började på Jamaica men senare flyttade han till London och blev sedermera Boss Skinhead. Han gick också under monikern King Horror. Det var just Aitken som tog Mike Thomas och hans band under sina vingar och introducerade dem till de rätta personerna i London.

Mike invänder ändå att det var Symarips sångare Roy Ellis som på  ”Skinhead Moonstomp” kallade sig Boss Skinhead Caleb och på så vis anammade den titel  som ofta tillskrivits Aitken. Boss Skinhead blev Aitken, enligt Mike, först under Two Tone-eran kring 1980.

Reggae-historien finns förvisso i nästan lika många versioner som det finns artister inblandade. Det kan i alla fall fastställas att Symarip blev en av de viktigaste  grupperna för utvecklingen av Skinhead Reggae. Men de var sannerligen inte ensamma.

För skivbolagen, med Trojan och Pama i spetsen, kom skinheadsens köpkraft som en glad överraskning och gjorde åren kring 1970 till en gyllene period för dessa bolag. Många låtar spelades in som vände sig direkt till skinheads, vilket etablerade sub-genren Skinhead Reggae. ”Skinhead Train” med the Charmers, ”Skinheads a Bash Them” med Claudette &  The Corporation, ”Skinhead a Message to You” med Desmond Riley, ”Skinhead Speaks His  Mind” och ”Skinheads Don’t Fear” med Hot Rod All Stars och ”Skinhead Revolt” med Joe  The Boss (eg. Joe Mansano) är några exempel. 

En del av dessa var nyinspelningar av låtar som gavs ny titel innehållande termen skinhead för att direkt vända sig till gruppen. På så vis kom alltså skinheads och de afro-karibiska artisterna att ha ett förhållande till varandra som idag förefaller märkligt med tanke på den rasistiska prägel subkulturen med skinheads har fått under senare decennier. År 1969 var  skinheads och reggae ”inextricably intertwined”, som Michael de Koningh/Laurence Cane  Honeysett uttryckt det i boken Young, Gifted and Black – The Story of Trojan Records

Många artister och band nischade helt eller delvis in sig i det här facket. Där fanns också, förutom de redan nämnda, Sidney Crooks the Pioneers, Dandy Livingstone, Lambert  Briscoe (Hot Rod All Stars), Tony Tribe, the Rudies/Greyhound, Rico Rodriguez, Owen Grey, Nicky Thomas och the Mohawks för att nämna några. 

Mycket av materialet var instrumentalt. Dansanta och stomp-vänliga trudelutter utan sång alls eller möjligen med lite tillrop och upprepningar av låttitlarna. Ett bra exempel, och en av de mest medryckande, var Lloyd Charmers ”Ling Tong Ting – Skinheads on the Dancefloor”.  Det mesta av det som gavs ut i genren är annars, om än aldrig så charmigt, tämligen  primitiva versioner av de jamaicanska förebildernas alster. På Jamaica gick de här låtarna nästan uteslutande förbi med en axelryckning eller i värsta fall en fnysning.

Brittisk radio och tv mer eller mindre bojkottade reggae och särskilt den som vände sig till skinheads. Låtarna tog sig sällan in på hitlistorna i UK och i stort sett aldrig i toppskiktet. Men sålde gjorde de ändå. Försäljningsstatistiken som hitlistorna byggde på avspeglade inte rättvist de faktiska försäljningssiffrorna eftersom de byggde på statistik från de stora  butikerna (High Street-butiker) men inte från mindre specialbutiker som fanns i var och varannan stadsdel i de stora städerna. 

En del menar ändå lite surt att reggae-musikens popularitet hos den bredare allmänheten i UK hämmades av dess popularitet hos skinheads. Danny Holloway skrev exempelvis en NME-artikel 27/1-73 med titeln: ”Suddenly Reggae Is Up After Being Almost Booted To Death By The Skins”. I den beklagade sig Harry Palmer vid Pama Records och Lee Gopthal vid Trojan Records att just när reggae börjat etablera sig i UK så kom skinheads och ”förstörde  alltihop”. Det kan ju också ses som en efterkonstruktion. Just kring 1970 var de gärna med  och tjänade pengar på dem.

En liten revival i UK? 

Hypen kring Skinhead Reggae tog snart slut i början av 1970-talet. Då hade skinheads sugits upp i rasistiska National Front, ofta rekryterade vid fotbollsarenor, och var inte längre särskilt roligt sällskap för den afro-karibiska befolkningen.

The Pyramids tog till sig en ny stil, afro-rock, och turnerade i många år främst i Tyskland,  Österrike och Schweiz under namnet Zubaba.  

De åkte hem till England emellanåt men slog sig efter en tid ner i Schweiz där de hade  kontakt med en manager som gav dem många jobb. De tog då tillbaka namnet The Pyramids  men beslöt att inte vända hem till England när en ny ska-våg sköljde över Storbritannien kring 1980, med skivbolaget Two Tone och bandet the Specials i spetsen. Mike och Pyramids hade det trots allt ganska bra i Schweiz och jobb bokade flera månader framöver.

– Vi visste ju inte hur länge den där populariteten skulle hålla i sig. Vi visste inte ens att vårt album ”Skinhead Moonstomp” hade blivit återutgivet och sålde bra. Vi visste inte hur stort det där med Two Tone var.

Bandet splittrades i och med att Mike träffade sin blivande fru och flyttade till Finland,  medan ett par av de andra bandmedlemmarna flyttade till USA i slutet av 1980-talet. 

Förra året återförenades emellertid The Pyramids, och har sedan dess turnerat flitigt i  Storbritannien och i andra europeiska länder. Det var meningen att Pyramids skulle ha gjort flera framträdanden också i år. Såväl England/Skottland som Irland och Nederländerna hade fått besök av dem om inte corona-pandemin hade kommit emellan. 

Enligt Mike är publiken inte bara gamla veteran-skins utan även unga människor. De enkla,  snabba reggae-takterna lockar fortfarande till dans. Kanske upplever Skinhead Reggae en mindre revival?