Det fanns en period i livet när jag relativt ofta semestrade i den grekiska övärlden. Mindre öar med häckande eleonorafalkar attraherade mig mest och kvällarnas middagar med grekisk musik skapade vackra stunder och minnen för livet. Nu är det många år sedan jag var i Grekland, men jag lyssnar fortfarande på grekisk musik då och då med artister som Sokratis Malamas, Melina Kana och Manoz Loizos som exempel.
Dimitris Mystakidis är en strålande gitarrist. Han kommer från Thessaloniki och denna kväll skulle kretsa mycket om låtar från albumet Amerika som släpptes 2017. Jag kom till ALICE i den danska huvudstaden vid åttatiden och i den dunkla lokalen var stolar utställda i prydliga led och ovanför baren hängde tre kristallkronor som spred ett behagligt ljus.
På scenen stod två gitarrer och en mikrofon till höger och på den stora duken bakom scenen fanns en bild på omslaget till Amerika-plattan. Ur högtalarna hördes äldre Nordamerikansk musik som till exempel Woody Guthries fina “Jesus Christ”.
Klockan nio gick Dimitris Mystakidis på scen och inledde instrumentalt med sin akustiska gitarr samtidigt som duken visade en film på ett rytande hav i regn och blixtar. Vi bjöds därefter på en strålande konsert och historievandring från den period i början av 1900-talet då landet ofta var indraget i krig och konflikter, med fokus på grekernas utvandring till Amerika och hur de togs emot där.
Mycket på duken var textat på engelska, vilket var väldigt bra, men när det blev mellansnack på grekiska så hängde jag inte riktigt med, men det gjorde inte så mycket. Inramningen denna kväll var ändå storartad.
Den första låt med sång blev inledningsspåret på plattan “Kai giati de mas to les” och havet på duken fortsatte att gunga och himlen blixtrade. “O Pinoklis” och “O doctor” var två musikaliska höjdpunkter under första set som tog slut efter cirka 40 minuter.
Det blev paus och det var svårt att ta in alla intryck från livsöden som beskrivits på duken och högtalarna fortsatte att spela gammal Nordamerikansk musik i form av Muddy Waters “I Be’s Troubled”.
Efter tjugo minuter kom Dimitris Mystakidis tillbaka till scenen och fortsatte där han hade avslutat en stund tidigare. Låtarna spelades inte i samma ordning som de är släppta på plattan, men varje låt hade sin egna historia på duken. Kvart i elva tog det slut och trots att det var mycket mörker som förmedlades fanns ändå tillräckligt mycket ljus i berättelserna för att få en god balans. Dimitris Mystakidis lyckades utmärkt med att ge oss ett vackert minne för livet denna kväll.
Högtalarna spelade Leadbellys “Where Did You Sleep Last Night?” när jag promenerade ut från ALICE. Jag funderade på orden “Human is the answer, whatever the question is” som figurerade i slutet av konserten. I mörkret utanför stod en gammal röd telefonkiosk och jag gick vidare i Köpenhamnsnatten.
