Koma Asociala sparkar åt alla håll

Igår, 30 september, släppte punkbandet Koma Asociala sitt debutalbum. Albumet är inspelat av Siken som är aktiv i band som Giftigt Avfall och Attentat. Men låt oss ta det från början – jag bjöd hem kängpunkarna till mig för att kolla läget inför släppet av deras självbetitlade platta.

Punken kanske inte är död, men den är ju knappast något som dominerar i dagens populärkultur. Hur bildades Koma Asociala?

– Konstellationen så som den ser ut idag kom till på en fest. I musikhuset Skriket på Lindholmen träffade vi Saga och frågade om hon ville spela trummor i vårat band. Saga var jättefull och lyckades övertyga oss om att hon var grym på trummor, säger Moa.

– I efterhand har vi ju insett att det inte var sant, skrattar Saga, men som tur var kunde Clara spela.

Istället visade det sig att Saga kunde sjunga och spela gitarr och hösten 2015 bildade de en trio. Trummisen Clara flyttade sedan iväg ett tag och blev tillfälligt ersatt av en kille som inte riktigt passade in i dynamiken.

– Jag minns att han frågade om jag ville att han skulle lära mig stämma min bas, suckar Moa medan de andra skrattar och skakar på huvudet. En typisk mansplainer.

Vem är det som skriver texterna och vad handlar de om?

– Jag skriver de flesta texterna, säger Clara. Det är mest feministiska texter, ibland rätt grova, nästan åt könsrockshållet. Åsikterna som vi uttrycker är i sig egentligen inte så radikala, det är mer på det grova sättet vi uttrycker oss som vi sticker ut. Vi skriver också om djurrätt, nazister, kärnkraft…

– Men sen har vi den där låten om att stycka män, skrattar Moa.

”Det var punk eller inget”

– Jo det är klart, men den handlar ju egentligen mer om djur, fortsätter Clara. Att vi spelar just punk är nog för att jag var väldigt drivande i det. Det var punk eller inget. Jag tänkte att alla andra genrer var ett skämt. Att musiker inom andra genrer inte menade något med vad de sjöng om. Man måste mena nåt!

Okej, men får ni mycket kritik för era texter? Kränkta snubbar som tar illa upp och så?

– Vi har faktiskt fått väldigt lite dålig respons. I och med att vi håller till i sådana kretsar där kvinnor får ett helt annat utrymme än män så känner vi oss alltid väldigt trygga. Punkscenen är väldigt accepterande. Hade vi spelat någon annan genre så hade vi nog fått mer kritik. Det är ganska svårt att snubbla över oss om man inte tillhör vår scen. De som går på våra spelningar vet vad de har att vänta sig och delar också samma åsikter.

– Men vi skriver som sagt om annat också. Vi sparkar åt alla håll, säger Clara och funderar en stund innan hon fortsätter.

– Vi har förvisso en låt som heter “Mansjävel” som fått lite kritik. Det har kommit fram killar och frågat om vi verkligen menar ALLA män? Men vi skriver ju om mycket annat också. Allt vi är emot. Psykisk ohälsa, destruktiva förhållanden. Det blir lite politiskt ibland. Istället för att ta den städade diskussionen om varför män i grupp är ett problem så skriker vi det på scen.

– Det är ju lite vad man förväntar sig av ett punkband, instämmer Moa. Jag tror att vi passar in i vår roll. Vi har åsikter. Vi bäddar bara inte in dem utan låter det bli lite rough istället.

”Nu är vi taggade på att spela utanför Göteborg”

– Fan, vad vi tjötar, konstaterar Saga medan bandet ivrigt pratar i mun på varandra och försöker beskriva sin musik och vad de vill med den.

Albumet släpps på Bandcamp och har spelats in av Linus “Siken” Sikström i Anti Ljudkvalitéstudion. Hur kom ni i kontakt med Siken?

– Siken var på vår första spelning någonsin. Det var på Valand under Göteborgs Kulturkalas år 2016. Jag vet inte, han kom fram till oss i bandet och erbjöd sig att spela in oss. Han tyckte nog att det var kul att vi var unga och hade bildat punkband. När det nu blev dags att spela in så kontaktade vi honom.

En sista fråga. Ryktet har nått mig att Koma Asociala är svåra att boka. Vill ni kommentera det?

– Det stämmer, fast inte för att vi är kräsna, säger Moa. Det har varit sjukdomar och resor som kommit i vägen. Haha, Norrland och depression.

– Vi har fått förfrågningar som vi behövt tacka nej till. Det har nog låtit som att vi är upptagna och har jättemycket för oss, men egentligen så är vi bara sämst, fnissar Saga. Det är inget vi är stolta över, det är alltid lika jobbigt och man skäms. Under en period var vi tvungna att tacka nej till mycket, men så är det ju inte längre. Nu är vi taggade på att spela utanför Göteborg. Vi väntar bara på att corona ska blåsa över.