Ytterligare ett kvartal av detta gudsförgätna år är till ända, och det innebär att det återigen har blivit dags att summera den senaste tidens mest intressanta skivor inom det experimentella fältet. Som vanligt samlar vi i denna kvartalsgenomgång det bästa inom exempelvis drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och mycket mer. Musik som kort och gott är svår att placera inom ett konventionellt genrefack.
Här är 13 av de mest intressanta albumen som släpptes under det andra kvartalet 2020. En samlad spellista för kvartal 1, 2 och 3 hittar ni här.
Julianna Barwick – Healing Is A Miracle
Julianna Barwicks nya skiva känns lite som ett steg tillbaka till rötterna för den numera Los Angeles-baserade ambientmusikern. Musiken är enklare och mindre komplicerad än någonsin tidigare. Den öppna ljudbilden är mer inbjudande och tillgänglig än vad som är sedvanligt för genren och det är en varm skiva vars hoppfulla budskap känns både hopplöst och kanske därför också välbehövligt i en tid som den här. Ett väckelsemöte i ambientform där röstloopar skapar sakrala körer som svävar över de vackra ljudmattorna.
Nästan ännu bättre än själva skivan är det kompletterande albumet med utökade versioner av de tre albumhöjdpunkterna ”Inspirit”, ”Healing Is A Miracle” och ”Wishing Well” där dessa sträcks ut i över 10 minuter långa fulländade versioner av sig själva.
Daniel Blumberg – On&On&OnOn&On&OnOn&On&On On&On&OnOn&On&On….
Daniel Blumberg har sedan sin tid i mer konventionellt utformade pop- och rock-konstellationer som Yuck och Cajun Dance Party sökt en egen väg bort från traditionellt låtskrivande. På On&On…, den andra skivan i egen namn, fortsätter han att lösa upp formen på den folkpop som präglade föregångaren. Genom upprepning, repetition, och improvisation tar Blumberg och hans band, bland annat bestående av Jim White på trummor, de jazziga folkarrangemangen i oväntade riktningar som är lika kontrollerade som kaotiska. Detta manifesteras tydligast i titelspåret som återkommer i fyra olika varianter under skivans gång och där textraden ”I expected that love to be strong and go on and on and on” utgör en kärna som sedan töjs och tänjs i mängder av riktningar i de fyra olika tolkningarna.
Deradoorian – Find the Sun
Angel Deradoorians andra fullängdsskiva i eget namn är en synnerligen mångfacetterad konstrock-skiva. Hennes soloprojekt har alltid framstått som en fristad för mer experimentella idéer än vad hennes uppdrag i band som Dirty Projectors och Avey Tare’s Slasher Flicks har gjort. Find the Sun känns som det hittills mest fulländade utförandet av dessa idéer. En ren och distinkt ljudbild, skapad med kompromisslösa tillvägagångssätt. Poplåtar i grunden, men där krautrock, frijazz, psychrock och acid-folk blir självklara beståndsdelar. Lyssna bara på det nio minuter långa trum- och flöjt-stycket ”The Illuminator”, atmosfäriska ”Monk’s Robes” eller de medeltida harmonierna i avslutande ”Sun”.
V/A – Field Work: Ultrasonic
Fladdermus-drone! Bakom projektnamnet Field Work finns ljudkonstnären Stuart Hyatt som under de senaste åren gjort fältinspelningar av fladdermöss i Indiana och modellerat ljudet så att det blir hörbart för det mänskliga örat. Hyatt har sedan skickat sitt bibliotek av fladdermusljud till artister som Sarah Davachi, Mary Lattimore, Jefre Cantu-Ledesma och Felicia Atkinson som fått i uppdrag att med hjälp av ljuden och sin egna musik skapa musikkompositioner.
Vissa av artisterna använder fladdermusens ljud som en ljudbädd över vilken de improviserar fritt, andra förvränger djurets läten och skapar nya ljud som går i dialog med de egna instrumenten medan andra helt suddar ut gränsen mellan fladdermusens läten och exempelvis en syntheziser. Slutresultatet blir häpnadsväckande fin skymningsambient.
Gong Gong Gong – Rytme og Drone
Bejing-baserade avantrock-duon Gong Gong Gong följer upp fjolårets utmärkta Phantom Rhythm med Rytme Og Drone, ett samarbete med danska slagverkarna Anton Rothstein (känd från bla Marching Church) och Angel Wei Bernild (känd från bla First Hate). Den kinesisk-amerikanska duon vars musik i vanliga fall utgörs av endast gitarr och bas adderar nu alltså för första gången trummor och percussion till sin musikaliska palett.
Som titeln med all önskvärd tydlighet förmedlar rör det sig om rytmorienterad dronemusik. Skivan spelades in under ett enskilt tillfälle och fångar de fyra musikerna när de improviserar fram rytmmönster utifrån löst förbestämda mallar med Tom Ngs gitarr som ryggrad, Joshua Franks bas som melodisk motor och de båda danskarnas slagverk som fritt forsande improvisation ovanpå. Krautrock, drone, ökenblues och spaghetti western-riff i perfekt harmoni.
J.H Guraj – Introspection/Migration
Under artistnamnet J.H Guraj smälter gitarristen Dominique Vaccaro samman amerikansk sologitarr-tradition med indisk raga-musik, blues, drone och rytmer från mellanöstern. Trots att den relativt korta skivan innehåller material sammanställt över 5 år känns den väldigt spontan och direkt. Tio små pusselbitar som tillsammans skapar en fin helhet.
Jon Hassell – Seeing Through Sound (Pentimento Volume Two)
Med Brian Eno-samarbetet Fourth World, Vol. 1: Possible Musics från 1980 myntade Jon Hassell begreppet Fourth World-musik, ett musikaliskt koncept där icke-västerländska musiktraditioner och moderna elektroniska tekniker kombineras i en musikstil där primitiva och futuristiska idéer samverkar.
Den nu 83-årige kompositören har med stycken för trumpet och elektronik genom sin karriär fortsatt att utforska musikaliska uttryck utanför det konventionella där västerländsk musiktradition inte nödvändigtvis är den plats världen snurrar runt.
Seeing Through Sound (Pentimento Volume Two) en systerskiva till Listening to Pictures (Pentimento Volume One) från 2018 och fortsätter sin musikaliska utforskning av det som inom konsten kallas pentimento – ett begrepp som används för att beskriva exempelvis de penseldrag som göms under andra penseldrag i en målning, lager av färg som göms under andra lager av färg och som syns först när det övre lagret skrapas av. Hassell applicerar begreppet på sin egen musik i ett metaforiskt försök att skrapa fram nya ljudlandskap under de egna ljudlandskapen.
Peter Kerlin – Glaring Omission
Vad som för Peter Kerlin började som experimenterande med 8-strängad bas utvecklades efter en tragisk olycka till ett sorgeverk över en död vän. Den mångsidige basisten Kerlin, som tidigare hörts i Chris Forsyths Solar Motel Band och Sunwatchers, backas upp av trummor, hammondorgel och stråkar på sina ställen, men basen är hela tiden i fokus och styr med varsam hand de krautrockiga psychjazz-kompositionerna mellan meditativa och det mer kaosartade passager.
Mong Tong – Mystery 秘神
Mong Tong består av två anonyma bröder från Taipei, och deras första album släpptes i somras via Kikagako Moyos skivbolag Guruguru Brain. Med en förkärlek för ockulta inslag skapar brödraduon ljudkollage där samplingar från skräckfilmssoundtrack och tv-spelsmusik flyter samman med kinesisk synthpop, psykadelisk rock, doom metal och new age. Den mestadels instrumentala skivan bygger snarare på atmosfärer än konventionella låtar och de åtta spåren flyter in och ut ur varandra som i en dimma.
Museum of No Art – Museum of No Art
Tyske multiinstrumentalisten Mona Steinwidder, vars självbetitlade debutalbum under namnet Museum for No Art ges ut på Toronto-etiketten Seancé Centre, använder sig av sampler, synthar och klarinett för att skapa minimalistiska drömpop-kompositioner. De flesta låtar baseras kring relativt likartade pulserande elektroniska rytmer och med hjälp av muttrande små basgångar, synthslingor och eko-effekter byggs ljudlandskap utan tydlig början och slut som skulle kunna pågå hur länge som helst. Stundtals påminner det om Hiroshi Yoshimura, inte riktigt ambient, inte riktigt minimalistisk techno, men någonstans mittemellan.
numün – voyage au soleil
Voyage au soleil är den instrumentala New York-trion numüns första album. En tonsatt rymdresa mot solen bestående av lika delar psykedelika som minimalism. Med sig på resan har de en arsenal av mer eller mindre väntade instrument. Utöver synthar, piano och orgel hör vi även mellotron, cembalo, theremin och det turkisk banjo-liknande instrumentet cümbüş.
Brian Enos Apollo-skivor känns som en given inspirationskälla, likaså Terry Riley och Harold Budd men kanske framför allt Bitchin’ Bajas med sitt motoriska driv försiktigt tassande i de ambienta ljudlandskapen.
Sam Preskop – Comma
Sea and Cake-frontmannen Sam Preskops solokarriär har, till skillnad från bandverksamhetens gitarrorienterade postrock-övningar, kretsat kring modulära synthar. Den tredje soloskivan består av 10 krispiga och kontextlöst presenterade ljudlandskap.
Kompositionerna är väldigt fokuserade kring ljudens form. Preskop bänder, böjer och drar ut toner. En viss meloditet finns, men musiken når aldrig något pop-liknande tillstånd. Trots synth och trummaskinsfokuset blir musiken aldrig maskinell och befinner sig långt från 80-talsdoftande synthmusik, kvar blir en lika minimalistisk som abstrakt samling musikstycken som landar mittemellan Kraftwerk och Stars of the Lid.
Shabason, Krgovich & Harris – Philadelphia
Shabason, Krgovich & Harris är en slags anspråkslös supergrupp bestående av singer/songwritern Nicholas Krgovich, saxofonisten Joseph Shabason och multi-instrumentalisten Chris Harris. Projektet inspirerades av deras gemensamma kärlek för den japanska new age-musik som kraftigt populariserats i USA senaste åren, inte minst via Light in the Attics samlingsvolym Kankyō Ongaku: Japanese Ambient, Environmental & New Age Music 1980-1990 från förra året.
Låtarna cirkulerar kring Krgovich ASMR-viskande vardagsbetraktelser runt vilken Harris och Shabason målar upp luftiga ljudlandskap (inte helt olika de Shabason skapade för Destroyer på Kaputt) med mjuka synthar, jazziga piano- och gitarrslingor och lätt brusande elektronik i skärningspunkten mellan ambient, minimalism och den mjukaste baleariska yatchpopen man kan tänka sig.
