Fleet Foxes senaste skiva Crack-Up omvände undertecknad från en Fleet Foxes-skeptiker till kanske inte en Fleet Foxes-älskare, men i alla fall en Fleet Foxes-entusiast. Deras första album på 6 år var en experimentell nytolkning av bandets då relativt uttjatade stämsångsdränkta folkpop som med komplexa arrangemang lyckades smälta samman folk, proggrock, jazz och modern klassisk musik i en helhet som var både teoretiskt intressant och emotionellt engagerande – en ljudbild att förlora sig i där nya delar uppenbarade sig vid varje ny lyssning och som krävde att man som lyssnare klarade av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.
När bandet nu återvänder drygt två år senare får den som hade hoppats att bandet skulle dyka ännu djupare ner i det experimentella kaninhålet tyvärr försöka lära sig att hantera sin besvikelse. Shore är nämligen vid första anblick en relativt konventionell och rak skiva. Här finns definitivt spår av de fina arrangemangen från Crack-Up. Sättet melodin i ”A Long Way Past the Past” byggs kring harmonierna och blåset, det Steve Reich-liknande orkesterarrangemanget i ”Cradling Mother, Cradling Woman” och den manipulerade och subtilt upphackade körsången i ”Jara” för att nämna några, men på det stora hela är albumet mer direkt än sin föregångare.
Strängt betraktat är albumet i princip en soloskiva av bandets frontman Robin Pecknold som spelat in skivan med hjälp av ett digert antal gästartister. Exempelvis så medverkar fler medlemmar från Grizzly Bear än medlemmar från Fleet Foxes på skivan. Lägg därtill mer eller mindre betydande gästspel från Kevin Morby, Uwade Akhere, blåskvartetten The Westerlies, f.d The Walkmen-sångaren Hamilton Leithauser med familj, brasilianske folksångaren Tim Bernardes och Dap-Kings-trummisen Homer Steinweiss.
Pecknolds stora roll skiljer sig förvisso inte jättemycket från hur Fleet Foxes brukar operera – Pecknold har skrivit och arrangerat en stor del av det tidigare skivorna själv också – men det är kanske först nu man kan tycka sig skönja vad den kollektiva inspelningsprocessen gör med musiken. Det mest uppenbara är att stämsången är arrangerad väldigt annorlunda – ingen jätteförlust då det som sagt är ett av bandets mer uttjatade element – men desto större hål efter sig lämnar Skyler Skjelsets progressiva gitarrspel som var en av föregångarens höjdpunkter.
I samband med att Crack-Up släpptes medgav Pecknold via sitt privata instagramkonto, där en stor del av inspelningen av både förra och nya skivan dokumenterats noggrant, att bandet enligt kontrakt var obligerade att släppa en uppföljare inom 24 månader, något som kanske förklarar varför Shore känns lite förhastad i vissa avseenden. Med förhastad menas inte att skivan på något vis känns ofärdig – tvärtom låter den fantastiskt – men via samma instagramkonto har man kunnat se att albumet inte var helt färdigt förrän för bara någon vecka sedan, och nog hade de 15 låtarna tjänat på att få ligga till sig lite.
Kanske hade skivan även tjänat på att en nej-sägare hade fått gå in och stryka delar av det extensiva låtmaterialet. Trots att kvalitén är genomgående hög sackar skivan rejält i början av sin senare hälft på grund av den långa speltiden och de relativt strömlinjeformade låtstrukturerna. 55 minuter är väldigt långt om alla låtar är relativt lika till sin utformning.
Även konceptuellt är skivan betydligt svagare än sin föregångare. Musikaliskt finns det inte samma typ av röda tråd och de 15 låtarna står på gott och ont mer var och en för sig själva. Där Crack-Up var tydligt arrangerad för att lyssnas på som en helhet från början till slut känns Shore mer som separata delar som kan sorteras in i spellistor utan kontext. Mysticismen och symboliken är bortskalad och kvar blir mestadels en bombastisk upptempo-folkpop som känns som en vuxen, och förvisso bättre, motsvarighet till bandets två första skivor.
Om man klarar av att se bortom den initiala besvikelsen över att det inte är något proggrockmästerverk är skivan och dess hantverk dock inte alls utan förtjänster. Detaljrikedomen och låtarnas textur är fortfarande imponerande och känslan av att varje låt växer ju mer man lyssnar kvarstår även om låtstrukturerna är lite torftigare.
Den vidöppna ljudbilden är inbjudande och man kan höra influenser från Beach Boys, Bill Withers, Stevie Wonder och Van Morrison i den rätt trevliga blandningen av folksoul och barockpop som präglar merparten av skivan.
”Sunblind” kan vara den absolut bästa poplåten i bandets repertoar och tillsammans med ”Can I Believe You” och ”Jara” bildar den en otroligt stark öppning på skivans a-sida. Även ”A Long Way Past the Past”, ”For a Week or Two” och ”Quiet Air/Gioia” känns som de befinner sig nära toppskiktet i Fleet Foxes katalog.
I samband med att Shore släpptes meddelades det även att en kompletterande 9 låtar lång uppföljare kommer att spelas in inom kort tillsammans med resten av bandets fasta uppställning. Tanken är att denna systerskiva ska släppas under nästa år och kanske kommer man se Shore i ett annat ljus när man ser helheten, men i nuläget känns det som en proffsig och lite tråkig uppföljare till bandets roligaste skiva.
[ANTI- , 22 september]
