Sufjan Stevens – The Ascension

Det är mer än trettio år sedan Madonna staplade in i ett litet kapell med axlarna bara och med en handvändning satte standarden för all framtida religiös popmusik. Med ”Like A Prayer” skapade Madonna en ritning för den moderna psalmen, en låt som ignorerar gränserna mellan sekulärt och kristet. Känslorna flyter samman – tro, tvivel, underkastelse, åtrå och längtan. Diskrepansen skapar fortfarande diskussioner.

Även om han själv ogärna diskuterar den, har tron varit en flod som strömmat igenom hela Sufjan Stevens åtta studioalbum långa karriär. Frågor om väckelse, tvivel och gudskärlek har vridit och vänts på i både intima akustiska nummer och skramlig kammarfolk. 

Men om han tidigare nöjt sig med att anspela på bibelberättelser, var det först på Carrie & Lowell som Stevens själv klev in i centrum, tillsammans med förlusten av sin schizofrena mor. Tvivlet och sorgen spillde över sakrala gitarrtoner, som draperade i silver och bärnsten. ”There’s no shade in the shadow off cross”, sjöng han på sången med samma namn, och avslutade skivan med att be: ”Lord, touch me with lighting”

Den här intima önskan om förlösning blev paradoxalt nog det som kastade Stevens ut i rampljuset, när han återvände till samma sound på soundtracket till Call Me By Your Name, och kammade hem en Oscar-nominering på köpet. Iklädd en circuskavaj och med ett pojkaktigt leende framförde han spåret ”Miracle of Love” för skådespelareliten, och vann hela världens hjärtan.

Men Stevens har aldrig varit helt bekväm med att bli omhuldad, och varje steg mot framgång har besvarats med ett åt sidan, ut i så vitt spridda projekt som ett multimediakonstverk om en av New Yorks motorvägar och en två timmar lång samling jullåtar.

Det är därför till viss del frestande att se den svindlande, frenetiska och expansiva The Ascension som ett sätt att distansera sig ifrån den intima, viskade Carrie & Lowell. Smattrande trummor dominerar ljudbilden. Flertalet spår sträcker sig över sex minuter. Men The Ascension är inte så mycket ett uppbrott, som en vidareutveckling och klubbifiering av det tidigare soundet, som utgår ifrån principen att det går att omvandla en ballad till en banger med en 4-to-the-floor kagge. 

Stevens röst står fortfarande i fokus, vilandes mellan en viskning och andetag, och här har han lärt sig nyttja den som ett eget instrument med en svindlande kontroll. Stundtals är den helt befriad från kropp och ålder, en kosmisk suck som vänt in i atmosfären på väg genom rymden.

Så när The Ascension går vilse i kärr av matig arenarock och synthpoptivism på spår som ”Video Game”, ”Come Run Away With Me” och ”Tell Me You Love Me” är det den som fortfarande lyser klart som ledstjärna. Även när instrumentationen låter som efterlämningar av CHVRCHES och Passion Pits storhetstid. 

Stevens riktiga styrka har alltid varit förmågan att införliva även de enklaste spåren med ett bräckligt och uppriktigt patos, såsom på cancerberättelsen ”Casimir Pulaski Day” på 2005 års Illinois. Spåren av det finns kvar, men The Ascension har bytt Carrie & Lowells intima tilltal mot ett deklarativt, och i sina sämsta stunder pastischartat, sådant. ”I don’t care if everybody’s in to it, I don’t care if it’s a popular refrain. I don’t wanna be a puppet in a theater, I don’t wanna play your video game” går en av skivans sämsta stunder på ”Video Game”. På ”Ativan” staplar han rim till ordsallad: ”I woke up in sterero, spent the day in vertigo”.

Det lyfter först när de religiösa undertonerna får blomma ut till fullt. ”I wanna love you”, ropar han på ”Ursa Major”, från vad som låter som botten av lejongropen. På öppningsspåret ”Make Me An Offer” förvandlas rösten till en kör av förvillade själar, en helt kroppslös bön om vägledning. ”Die Happy” upprepar titelfrasen tills den går ifrån pastisch till ett mantra, en nästan manisk önskan, även om spåret kapas av ett trumbreak som måste grävts fram ur en laptop stulen av Imagine Dragons

Elektronisk musik är egentligen inte någon nyhet för Stevens, han var där och vände på den kosmiska psykosen The Age Of Adz, och det arvet förvaltas som bäst när Stevens kontrollerar element av glitchpop med stadig och säker hand på ”Ursa Major”. Lager på lager av röst kombineras till något ut av den bästa kristna popmusiken sen ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For”. 

Det är förvirrande tider att vara vid liv, för att inte säga amerikan, i. På många sätt låter The Ascension som Stevens egen uppgörelse och flykt från sin samtid. Han gör ett försök att ringa in de känslorna på slutspåret ”Americas” tolv minuter, men tilltalet känns urvattnat och försöker sammanfatta någonting nästan omöjligt att överblicka.

I en nyligen publicerad intervju med The Guardian pratar Stevens om att han känner ett främlingskap inför sina tidigare skivor Michigan och Illinois, där han förvaltade delstaternas berättelser, symboler och kulturliv till underfundiga och högst personliga sagor. Men på många sätt är båda dessa verk fortfarande bättre och ärligare representationer av det gytter som är USA; en sargad blandning av viljor, missledda och arga men samtidigt fulla av hopp och kärlek till berättarkonsten som en väg framåt, en väg till frälsning. 

Kanske känns det perspektivet smutsigt och överslätande för de som nu fått upp ögonen för det våld som USAs statsmakt är uppbyggt på. Men de skivorna fångade ändå människan, ohjälpligt vilse i strömmar den inte kan påverka. Där fanns någonting djupt mänskligt, en brygga mellan jaget och världen. 

Den överbyggnaden försöker sig Stevens på igen, men han tappar på vägen det jag som en gång varit så ledande i hans musik. Trots att det i många fall är bättre än vad någon av de indie-darlings som red på Stevens våg under början av 2000-talet skulle kunna drömma om, känns The Ascension karaktärslös, från en konstnär som alltid haft människan i fokus.

Som om han stirrat för länge på himlen, och glömt vilka som också traskar där bredvid honom. 

[Asthmatic Kitty, 25 september]

5