IDLES ursinniga energi, täta punkinspirerade rock och politiska texter har tagit Storbritannien och delar av övriga världen med storm de senaste två-tre åren. Flitigt turnerande resulterade bland annat i det dynamit-laddade live-albumet A Beautiful Thing: Live at Le Bataclan, inspelat i december 2018 och släppt 2019. Hela den konserten finns för övrigt på Youtube och tar garanterat andan ur en.
Det är bland annat därför deras nya album, Ultra Mono, emotsetts med höga förväntningar. Redan tidigare har smakprov släppts i form av singlarna ”Mr. Motivator”, ”Grounds”, ”Model Village” och ”A Hymn”. Den sistnämnda håller jag som den bästa av singlarna och även nya albumets starkaste låt. I den uppvisar IDLES också en lite annan sida än fullt ös på högsta volym. Den håller klart lägre profil och texten är mer mångtydig. En del har tolkat det som att IDLES är på väg att bli mindre uttalat politiska och börjat söka mer inåt i människors trasiga eller komplicerade själsliv. ”I wanna be loved, everybody does” är orden som inleder ”A Hymn”.
Men nya albumet ger inte skäl att tro att bandets politiska lyrik är på väg till papperskorgen. I ”Anxiety” sjunger frontmannen Joe Talbot bland annat: ”Our government hates the poor, cold leaders, cold class war” och jämför tillståndet i Storbritannien med en bilolycka. ”Carcinogenic” (sv/ ”Cancerframkallande”) börjar mer textraden ”Working people down to the bone on their knees, 9-to-5 every day of the week is… Carcinogenic”. I ”Reigns” ställer Talbot en fråga till dem som regerar; ”How does it feel to have shanked the working classes into dust?”. Det här är också tre av de bättre spåren på plattan, vid sidan av singelspåren.
De politiskt uttalade budskapen finns alltså i högsta grad kvar som ett, tror jag, livsviktigt element i IDLES musik. Åtminstone om de ska fortsätta i samma höga tempo och med samma rasande energi. Det är i mötet mellan det täta, tempostarka kompet och lyriken, framförd av Joe Talbots halvspruckna röst, som IDLES magi uppstår. Talbot verkar ha fyllt strupen med bensin, satt en tändsticka till munnen och tuttat på för att spruta ut sin eldfängda agitprop. Med en nästan skrämmande ursinnighet och frenesi spottar, fräser och mullrar han ur sig all sin frustration över samtidens oförrätter och orättvisor.
IDLES musik brukar etiketteras som punk och det är inte alls malplacerat. De äger dock en annan dimension än de flesta punkgrupper vill jag påstå. Det handlar bland annat just om deras politiska medvetenhet och djup, som är så mycket mer än bara attityd. Men de är också oerhört tajta och alla medlemmar behärskar sina instrument briljant. Det som först slår emot en som larm verkar i själva verket, om man inte ryggar, vara noga genomtänkt och tajmat.
Ibland snuddar de vid pubrock med fotbollsramsor, fast med politisk udd. Exempel ur tidigare material är låten ”Mother” som handlar om hur Talbots mor fick slita ihjäl sig för småslantar, eller ”Danny Nedelko”, en solidaritetsförklaring med alla immigranter och en verbal spya över chauvinistisk nationalism. Från nya albumet tror jag ”Model Village” har förutsättning att bli en liknande live-hit framöver med sin medryckande refräng att sjunga med i.
Jag lämnas emellertid lite i bryderi av Ultra Mono. Redan tidigare har jag ibland känt att deras attack är så brutal att den är svår att smälta i stora doser. Man får ibland ta emot dem lite i taget för att kunna hämta andan emellanåt. Det är en känsla som växer sig starkare i och med lyssningen på det nya albumet. Det saknas helt klart lite av den fantasi och lekfullhet som jag tyckte lyste igenom på tidigare plattor.
Dessutom är produktionen på den här plattan mycket torrare än på förra studioalbumet Joy as an Act of Resistance. Jag saknar lite reverb för att tillföra mer spänst och rymd. En, enligt min mening, viktig ingrediens för att få fram den där rusiga live-känslan som är essentiell för just IDLES.
Jag tycker inte heller låtmaterialet är riktigt lika starkt som tidigare, även om ”Mr. Motivator” håller hög klass och ”A Hymn” är ett litet mästerverk. Det vill ändå inte riktigt lyfta, känner jag. De öser på i högt tempo och jag kommer på mig själv med att tänka att det kanske börjar gå på rutin. Hur länge ska de själva orka med sitt eget höga tempo och urladdningar? Hör jag tecken på avmattning?
Rå energi och närmast desperat attack är förvisso det som definierar dem som band. Deras arga sound och uttryck är den näring som deras fans vill åt och behöver. Därför tycker jag också rent allmänt att de funkar allra bäst live och att deras bästa album hittills är just liveplattan jag nämnde i inledningen. Då framträder dessutom deras utstrålning och lekfullhet mer, vilket ger en förhöjd upplevelse av deras brutala rock.
Möjligen tänker de också själva att det inte är ett alternativ att dra ned tempot och göra en annan typ av mindre tempostark, kontemplativ rock? Då vore de kanske inte IDLES längre? Vi får se hur länge de orkar. Och hur länge lyssnarna orkar.
Ultra Mono hade fått en sjua i betyg av mig om alla låtar hållit samma klass som ”A Hymn” och ”Mr. Motivator”, men det räcker sammantaget inte till mer än en sexa.
[Partisan Records, 25 september]
