Symfonirock – lista och historik för noviser eller nostalgiker

Det är sannolikt inte särskilt många som är födda efter 1980 som vet vad symfonirock är för något. Vi som är äldre minns dock de långa, pompösa och ekvilibristiska musikutbrotten som det ofta handlade om. En äldre bror skedmatade mig med den och jag tröttnade någonstans kring 1976. Men jag har märkt att det finns en del pärlor som fortfarande har ett rum i mitt  hjärta. Jag roade mig med att framställa en låtlista över favoriter och/eller smakprov på olika stilar inom genren.

Till en början är här en del kännetecken för dem som fortfarande kliar sig i huvudet och undrar vad det är eller som behöver friska upp minnet. Symfonirock är visserligen en tämligen bred genre men själv skulle jag vilja sammanfatta de vanligaste dragen enligt följande:

Influenser från klassisk musik, jazz, folkmusik och till viss del psykedelisk rock Lååånga låtar, tio minuter eller längre var inte ovanligt.

Pompösa arrangemang och gärna med hela orkestrar, mycket klaviatur och långa och avancerade gitarrsolon.

Låtar som var uppbyggda just som symfonier och/eller gick i kringelikrokar Texter om fantasifigurer (sagor, myter, fantasifulla berättelser, ”tales”).

Kyrkliga inslag som kyrkorglar eller körer rena versioner av psalmer, gärna inspelade i  kyrkorum.

Genren utvecklades främst i Storbritannien vid slutet av 1960-talet och början av 70-talet. En del benämner den som progressiv rock vilket är den term som ofta används i just Storbritannien medan vi här i Sverige främst förknippar proggen med den politiska (läs vänstervända) pop- och rock-vågen kring vid ungefär samma tid.

Om man vill var lite elakt raljant kanske man kan säga att vi har symfonirocken (och Thatcher) att tacka för punken. Efter en överdos av orglar, tvärflöjter och 22 minuters sagoberättelser törstade den nya tonårsgenerationen vid mitten av 70-talet efter korta, raka rocklåtar kryddade med raka, cyniska och provokativa texter. Dessutom en längtan efter att få spela musik utan krav på klassisk musikskolning eller på att vara ekvilibrister på  instrumenten.

Själv tappade jag som sagt intresset ungefär där men lyssnade innan dess gärna på GenesisYes och Supertramp bland andra. Att gå tillbaka och välja låtar till listan har varit en märklig resa i tiden, som att försöka memorera en dröm eller något avlägset minne som kanske inte ens är mitt eget. Det mesta av materialet här har legat i träda i min hjärna och det är sällan man hör det spelas någonstans egentligen. Döm om min förvåning när jag plötsligt hörde tonerna från en Camel-låt från bonussonens rum. Det finns kanske en del förutsättningar för en revival? Kanske har vi den redan? För hur långt från symfonirocken ligger egentligen musiken vi förses med från band som alt-J, Sigur Ros, Son Lux, Low Roar eller Mogwai

Här har jag hur som helst valt ut ett antal spår som jag fortfarande gillar och/eller som jag  tycker är klassiska exempel ur genren. Jag har lagt låtarna i olika block, som brukligt är för symfonier, och ger här lite att läsa under lyssningen.

Symfonirockens giganter och föregångare 

Pink Floyd bildades redan 1965 och är kanske den mest kommersiellt framgångsrika av alla i den här samlingen (?). De har också utgjort inspirationskälla för en mängd efterföljande grupper och artister. De rörde sig från psykedelisk pop till det mer symfoniska och experimentella men blandade gärna friskt med ingredienserna. Största hiten lär väl vara  ”Another Brick in the Wall” som släpptes 1979 men jag har valt lite tidigare material som  kanske är mer representativt för genren.

Barclay James Harvest tillhör kanske inte de mest framgångsrika i det här sällskapet. Ofta med stämpel otursförföljda men var ändå ett av de tidigaste symfonirockbanden. Bildades 1966 men spårade in på symfonirocken redan 1968 i och med kontraktet med EMI/Harvest.  Kanske lite mer lättsmälta än många andra i genren.

Jethro Tull tillhör också pionjärerna och de mest inflytelserika. Stack ändå ut ganska markant med sitt tämligen eklektiska urval och framför allt genom frontmannen Ian Andersons sångstil och tvärflöjtsspottande.

Yes fanns också med redan på 60-talet men slog igenom i början av 70-talet. De vann snart  stor kommersiell framgång och fans över världen med sin elektroniska briljans (anförda av klaviatur-fantomen Rick Wakeman och senare Patrick Moraz) som komp till Jon Andersons  karaktäristiska sångstämma som gick högt, högt på registret. Tycker kanske själv att deras
kompositioner är lite väl överlastade men en del finstämda nummer är fortfarande sköna att lyssna till, som ”Soon” här. 

Genesis är definitivt den grupp på listan som ligger mig varmast om hjärtat. Jag älskade att sätta på mig de gigantiska hörlurarna som stängde ut omvärlden, låta mig svepas in i deras smäktande melodiska rock och kliva in i deras vuxensagor. Troligen hade jag konvolutet med  textraderna i handen och sjöng antagligen med, till ”glädje” för övriga familjen. De tillhör också de mest kommersiellt framgångsrika och frontfigurerna Phil Collins och Peter Gabriel kom också senare att inleda minst lika framgångsrika solokarriärer. Gruppens mästerverk är enligt min mening dubbel-lp:n The Lamb Lies Down On Broadway vilket framgår av urvalet,  men de övriga låtarna på listan är också pärlor som fortfarande glimrar. 

Gentle Giant tillhörde dock inte mina favoriter men måste ändå finnas med i en sån här samling. Mycket jazzinfluerade och gick i lite väl krångliga krokar för min smak. Men  ”Aspirations” är uthärdlig även för mina öron.

King Crimson var och är inte heller någon av mina favoriter. Kanske var de alltför influerade av fusionsjazz för min smak. Men de tillhör onekligen de mest inflytelserika banden. Vissa anger deras album In the Court of the Crimson, släppt 1969, som den allra första riktiga  symfonirock-plattan. De anfördes av Robert Fripp som senare har haft fingrar med i många pajer.

Emerson, Lake & Palmer var en sorts supergrupp som bildades av Keith Emerson från The Nice, Greg Lake från King Crimson och Carl Palmer från Atomic Rooster. Emersons klaviatur stod i förgrunden för deras symfoniska rock som var uttalat inspirerad av klassisk musik och kyrkomusik. Mest känt är väl deras koncept-album Pictures At An Exhibition som var en version av Musorgskijs verk samt tolkningen av psalmen ”Jerusalem” så det får bli mitt urval här. Pampigt värre.

Camel var ännu ett band med klara jazzinfluenser. Blev aldrig riktig riktigt stora då det begav sig men  tycks ha lämnat spår efter sig och blivit något av ett kult-band även hos en yngre generation.

Mer lättsmält/poppigare/rockigare 

Procol Harum bar på klara influenser av blues och rock och fick sitt genombrott redan 1967 med ”A Whiter  Shade of Pale”. De rörde sig sedan alltmer åt det symfoniska men rötterna i blues skymtade ofta fram tydligt. En av gitarristerna som spelat med dem var också Robin Trower som  senare gjorde solokarriär med ren bluesrock. Tillhörde de större grupperna under tidigt 70-tal men bröt upp definitivt 1977.

The Moody Blues bildades redan 1964 och spelade då, som så många andra, rock eller rhythm & blues snarare. Rörde sig snart mot det psykedeliska/symfoniska och var tidigt ute med elektroniska experiment. Mest kända för ”Nights in White Satin” 1967 men de har följt upp med flera hits och försäljningsframgångar sedan dess och är fortfarande i viss mån aktiva, endast med en paus 1974 – 78.

Caravan tillhörde inte de allra största inom genren och befann sig i gränslandet till  psykedelisk rock. De var aktiva i slutet av 60-talet och början av 70-talet och låten här,  ”Magic Man”, släpptes 1969 och kanske inte tillhör paradexempel på symfonirock men är en av mina stora favoritlåtar alla kategorier.

Captain Beefheart & His Magic Band är en lite udda fågel i sammanhanget men brukar fösas  in i symfonirock/konstrock-facket. De var dessutom från USA till skillnad från de flesta andra  i genren som vanligen hade sina rötter i Storbritannien. Captain Beefheart var pseudonym för Don Glen Vliet som var grundare, musikaliskt ankare och frontfigur. Skulle själv vilja kalla  deras musik för experimentell och influenser från bluesrock är uppenbara. Ofta  svårtillgängliga och kaotiska men emellanåt före sin tid och har inspirerat en hel del band som kom fram i nya vågen efter punken. Just denna låt tycker jag är exempel på varför och  tillhör också det mer lättsmälta de gav ut. 

Renaissance gjorde kompositioner som bar på spår av såväl klassiskt som folkmusik och  hade något så ovanligt inom genren som en kvinnlig sångare, Annie Haslam. Mer trallvänliga än de flesta kollegorna i facket.

Supertramp var ett av de mest kommersiellt framgångsrika banden som radade upp ett antal hits och väl emottagna album under 1970-talet. Jag fick svårt att välja bland dem alla, men tror jag har fått ihop en ganska representativ samling.

Mellaneuropéer 

Merparten av de mest kända symfonirockarna kom från Storbritannien men genren var också stor i mellersta Europa och kanske i synnerhet i Nederländerna och Tyskland. Från Nederländerna kom bland andra Focus som stack ut genom att använda så udda inslag som  joddling och dragspel; Ekseption som vann stora framgångar under en kortare period kring  1970 med sina moderna tolkningar av kända klassiska verk; samt Golden Earring som istället  lutade åt den mer traditionella rocken. 

Tyskarna utvecklade en lite egen scen som brukar gå under benämningen Krautrock. Enligt min mening är det en spretig gren på symfoniträdet. CAN är en inflytelserik grupp i denna genre. Popol Vuh en annan, som dock snabbt växlade in på filmmusikteman influerade av musik  från andra delar av världen och med mycket elektroniskt. Just den sistnämnda detaljen utmärker andra tyskar och främsta exemplet enligt min smak och mening är Tangerine Dream som inspirerat många med sina drömska syntkompositioner och än idag är förebilder för många artister som sysslar med elektronisk musik/ambient. Tycker fortfarande att de  gjort suverän musik att ”chilla” till. Kraftwerk skulle kunna adderas här och tillhör mina favoriter, men de är inte så representativa för symfonirocken. 

Svenskt 

Fanns det några svenskar som platsade i det här sällskapet då? Jovars, många drog åt vänster och hade nordisk folkmusik som klangbotten men ett par nådde hög internationell kvalitet och blev relativt välkända även utanför Sverige. Hansson & Karlsson nådde berömmelse för sin lite udda framtoning med Bo Hanssons hammondorgel i förgrunden och Janne (senare ”Loffe” med hela svenska folket efter skådisdebuten i Jan Troells tv-succé Någonstans i Sverige) Karlsson på trummor. Faktum är att de också har kompat Jimi Hendrix när han spelade i Sverige. Bara det är ju stort!

Made in Sweden hade mer av jazzinfluenser och levde två liv kan man säga. Musikalisk  frontfigur var gitarristen Jojje Wadenius som 1972 började spela för Blood, Sweat & Tears och därmed satte punkt för det första livet. År 1976 kom en återförening och då med Tommy Körberg som sångare. 

Postludium 

Avslutar med Mike Oldfields ”Tubular Bells pt 1” som ju är ett musikaliskt mästerverk hur  man än ser på genren som sådan. De flesta känner säkert igen inledningen från skräckfilmen  ”Shining”, som är en snutt från låtens början. Hela kompositionen är drygt 26 minuter lång  och ligger därför allra sist på listan. Håll till godo.

SPELLISTA!