Som för så många andra killar födda under tidiga hälften av 1970-talet har KISS varit en stor del av min musikaliska allmänbildning. Jag blev KISS-fan 1980 vid sju års ålder (ok, ”fan och fan”, men det var då jag först såg bandet i OKEJ och blev helt fascinerad).
1980 släppte New York-bandet också skivan Unmasked, vilket många anser var starten på KISS nedgång och fall. Jag var för ung för att förstå bandets interna kriser och att Ace Frehley snart var ute ur bandet. Jag trodde t.o.m. att det var originaluppsättningen med bl.a. Ace som var på omslaget av osminkade Lick it Up från 1983.
Det har varit svårt att inte se likheter mellan 1960-talets största kvartett och 1970-talets största. Beatles och Kiss. Paul McCartney och John Lennon kan liknas med Gene Simmons och Paul Stanley: ledarna, de drivande krafterna och visionärerna. Ringo Starr och Peter Criss likheter är slående: oproduktiva och missförstådda bakgrundsfigurer.
Och så har vi George Harrison och Ace Frehley. Mina favoriter i respektive band. Helt klart bakgrundsgestalter som inte gillar livet som rockstatusen gett dem. De som bara vill spela bra musik, och som båda blommade upp efter de lämnat sina respektive band. Ace startade ett nytt band och släppte en rad av bra hårdrocksskivor på 1980-talet.
Ace Frehely fick en tämligen framgångsrik karriär i solobandet Frehley’s Comet samt när han återförenades kort med KISS. Han har alltid haft en kultstatus som den galne, nära till skratt, Dom Perignon-halsande gitarrkungen vars gitarr sköt raketer och började brinna – ibland lite väl mycket…
Nu släpps skivan Origins vol.2, vilket av titeln att döma är uppföljaren till 2016 års Origins vol. 1. På båda skivorna kör Ace coverversioner av rocklåtar från 1960-talet och framåt. Av de artister som han gör covers på i Vol.2 återfinns Jimi Hendrix, Beatles, Manic Street Preachers och självaste KISS.
Soundet är tight och Aces gitarr är snabbare än på länge med solon som är riktigt bra. Att spela coverversioner är på många sätt en kul idé men jag skulle gärna se att han skulle blanda in sina egna låtar i repertoaren.
”Good Times, Bad Times” inleder och det bådar bra för en stark och hård skiva, men jag tycker redan på andra spåret, vilket är en cover av The Mountains ”Never in My Life”, att intresset börjar falna. Tredje låten ”Space Truckin’” befäster detta.
’Ace Frehleys solon bär låtarna väldigt bra och bandet är tight, men Aces röst är inte så spännande. Trots att han låter ganska oförändrad sedan 1970-talets KISS så känns det som hans distinkta röst gör sig bäst när hans låtar blandas upp med andras, vilket var fallet i KISS där han oftast bara fick utrymme för en eller två egna låtar per skiva.
Jag hoppades att fjärde låten, ”I’m Down” (cover av Beatles), skulle lyfta men den är faktiskt sångmässigt sämst hittills på plattan. Och så fortsätter det genom 12 spår: tighta solon i ett tight band varvat med tunn sång av Ace själv.
Värt att lyfta fram är gästinhoppet av Lita Ford på Rolling Stones-covern ”Jumping Jack Flash”. Hennes sång gör den låten till ett av de bästa spåren på hela skivan. Kanske mest för något bryter av. Jag har läst någonstans för länge sen att Ace inte tyckte om sin egen röst och helst inte ville sjunga. Efter att hört igen Origins vol.2 känns det som det kunde vara sanning i de orden. Kanske har hans röst fått sig en törn av alla års alkoholkonsumtion – han håller inte ut tonerna, de höga tonerna nås inte riktigt och inte heller biter rösten ordentligt.
Ironiskt nog är KISS-covern av ”She” den bästa låten på skivan. Å andra sidan har nog Ace spelat den låten otal gånger sedan han spelade gitarr på den när den släpptes 1975 på skivan Dressed to Kill. Kul att notera är att enligt Wikipedia var det alla i KISS som sjöng på inspelningen utom just Ace.
Jag tror inte Ace och KISS kommer återförenas igen, men det vore kul om han valde spela fler covers av sitt gamla band på kommande Origins vol.3. För den kommer, hoppas jag, även om denna skiva inte var så bra som jag förväntade mig med tanke på val av covers och Aces långa karriär.
[eOne Music, 18 september]
