Jag kommer ihåg när en av mina husgudar – Henry Rollins från Black Flag och Rollins Band – sa att ingen bra eller spännande musik gjorts efter Led Zeppelins fjärde album. Han kan inte hört Blues Pills! Det hade inte jag heller. Hade inte ens hört talas om Örebrobandet som, jag senare läste mig till, slog igenom snabbt efter debutalbumet 2014. Men jag har älskat blues i hela mitt liv och tänkte att ett band med det namnet är väl blues?
Men icke; visst finns det inslag av blues – men det här är snarare psykedelisk rock med känsla av summer of love-tiden i slutet av 1960-talet. Det är Blues Pills! Vilka begåvade musiker! Vilken ös!
Albumet Holy Moly börjar med en radioröst som fångar upp intresset, men först när sångerskan Elin Larsson börjar sjunga över det starka riffet i öppningsspåret ”Proud Woman” känner man att ”nu jäklar är vi på väg”.
Blues Pills är ett riktigt tight band som släpper loss ett sound som för tankarna tillbaka till hippies i Kalifornien för cirka 50 år sen. Detta förstärks i låten ”Low Road”.
Parentes: min första upplevelse av bandet var den officiella videon till just låten ”Low Road”. En gitarrist och en trummis med full sjuttiotalsmundering – långt hår, skägg och psykedeliska kläder. En sångerska som ser ut som vackra Sharon Tate med en stil och dans som t.o.m. får mig att vilja hoppa upp ur soffan och dansa. Vilket jag tack och lov inte gör. Och så klart: basisten. Coolt laidback med ett utseende likt Joe Bonnamassa och en ”läskig gubbe i gränden”. Och musiken är pricken över i:et.
Det är inte ofta jag känner att ett album håller så bra rakt igenom, men Blues Pills har överraskat mig. Från att jag inte hört talas om dem till att bli såld direkt. En härlig känsla.
Majoriteten av låtarna är fullt ös med en matta av snabb groove som skulle göra Phil Spector avundsjuk, men mitt i allt kommer låten ”Wish I’d Known” som är soft tillbakalutad. Känns lite som ”Castles Made of Sand” av Jimi Hendrix. Men den fungerar perfekt. Den behövs efter flertalet tunga, drivande spår.
Den enda låt som, enligt mig, inte håller måttet är ”California” som är väldigt lång och ointressant, och den kommer lite väl tidigt på skivan. Tack och lov är den placerad nära min favorit ”Low Road” som jag tycker så mycket om att den känslan överlever det tråkigare spåret. För sen är öset igång igen!
Holy Moly är tredje albumet från Blues Pills och jag är helt säker på att de kommer släppa många fler skivor. Hoppas dock att bandet inte får hybris och tappar sin kreativa glöd som så många band gör när experimenterandet tar överhand. Jag ser verkligen fram emot Blues Pills nästa drag.
[Nuclear Blast, 21 augusti]
