Swindie-legendarerna The Wannadies är aktuella med nya singeln ”Can’t Kill The Musikk” – det första släppet på hela arton år. Dessutom släpps en återutgivning av sjätte albumet Before and After imorgon. HYMNs Fredrik Bergström har pratat med Pär Wiksten i bandet.
När man förbereder sig inför att prata med människor som har ett långt liv i branschen kan man förvänta sig några olika saker. Antingen får man någon som är så trött på alla samma, gamla, frågor de fått under årens lopp. De som svarar halvdant på frågor för att de helt enkelt inte orkar, som försöker vifta bort ens frågor för att de bara inte vill.
Eller så får man en Pär Wiksten från The Wannadies i luren. Någon det känns som att man har pratat med i flera år. Eller ”ett socialt monster som älskar att lära känna folk” som han uttrycker det själv. Riktigt vad han håller på med därhemma vet jag inte riktigt men det skramlar om disk i en ekande lägenhet.
Pär är en man med fler strängar på sin lyra än en harpa. Han verkar aldrig få slut på saker att göra. Eller på historier att berätta. Och det finns en del att ta av från Wannadies dryga 15-åriga karriär, plus efterföljande 18-åriga paus.
På fredag släpps bandets sista skiva från 2002 Before and After (Startracks) på helikoptervinyl. Den upputsade, tidigare osläppta låten ”Can’t kill the musikk” kom redan i förra veckan. Jag har noga förberett 20 frågor att ställa om det. Men innan vi ens kommer dit har vi massor att avhandla och när jag så småningom stänger av min bandspelare har det gått mer än en timme.
Efter inte ens två minuter har vi hunnit diskutera mixerbord, pratat om olika typer av instrument, och att köra fast i låtar man håller på att skriva.
– Jag känner att den skulle bli fet, säger han om en ballad han jobbar på just nu, på lika klingande Skelleftedialekt som från scenen under storhetstiden på 90-talet.
Han fortsätter:
– Jag har lite engelsmän som sjungit in lite grovgrejer för att de ville ha exakt en sån låt och vi känner att det kan bli grym, och jag är helt låst. Men det är nånting med just den här, det är nån labyrint jag gått i.
Jag vet, säger jag, man har liksom en melodi man gillar jättemycket och sen har man ord man vill få in, men de passar bara inte riktigt.
Sedan kommer vi in på det där med äkta vara. Enligt min högst personliga åsikt är Wannadies ett av de där banden som fullkomligt lyser av äkthet och egensinnighet. Nu när jag har en man med västerbottnisk charm som verkar automatiskt påkopplad i luren, fattar jag varför Wannadies var så stora som de var under 90-talet… och vi kommer till ”You and Me Song” om en stund.
Vi kommer in på The Clash och jag berättar att jag var i London och såg utställningen London Calling på Museum of London förra året. Däribland den sönderslagna basen från omslaget. Poängen jag vill komma till att på samma utställning fanns en pytteliten mixer de spelade in skivan på. Men jag blir avbruten.
– Då hoppas jag verkligen att det var den. Jag har varit på andra musikmuséer och jag tycker inte att det gör nånting när man har skarvat ibland om det framgår att de gör det. Men det är trist om det känns lite replika-fejk, att de låtsas liksom. Det är ju inte samma färg på Agnetas Waterloo-byxor och bilden bredvid från 1974?!
Han påpekar att han köpte London Calling 1981, för att han bodde i Jörn och allt var minst två år försenat ut dit.
Förutom Wannadies fanns det en uppsjö av band från norrländska småstäder, något som blev signifikant för hela 90-talets indiescen tills den så småningom började trappa av när millenieskiftet tog vid. Band som färgade min, och många i min närhets, tonårsperiod.
”Det går inte att berätta för de som hörde den första skivan och säger att den är bäst att den inte är bäst”
– Jaså du menar den där indien som kom då, säger han en aning sarkastiskt. Eller inte sarkastiskt. Från Pär Wiksten låter det som ett ärligt statement.
– Man hinner gå igenom några kullar fans och de har alltid sin favorit-era. Det går inte att berätta för de som hörde den första skivan och säger att den är bäst att den inte är bäst, för då var de precis 16 och hade börjat gymnasiet och allt hade öppnat upp sig och så kom ”den där” skivan. Och då betyder ju omgivningen och deras emotionella ålder mycket mer än musiken.
Han jämför det med Human Leagues hit ”Don’t You Want Me” som spelades överallt under en klassresa till Korfu när han själv var tonåring.
– De (Human League) skulle kunna komma med 100 låtar som var bättre, det är ju en stark låt men det är ju framför allt min mottaglighet som gör att man skjuts tillbaka.
Och han har nog en poäng i det.
Wannadies verkar handla mer om en resa som egentligen bara rullat tills de sedan hamnat på topplistor. Han påpekar att de aldrig varit ett särskilt beräknande eller uttänkt band, utan gått mest på känsla. När man ser tillbaka, menar han, är det märkligt när man tänker på den indierörelse som fanns i Sverige och hur stor den var. Han jämför med punken.
– Man tror ju att det är hundratusentals kids som startar någon slags punkrörelse men det är bara typ 70 pers. I New York precis som i London. Siouxie Sioux står och hänger där med Clash och Sex Pistols. Det är lik förbannat bara 70 pers, som alla känner varandra.
På jobbet som anställd på Domus skivavdelning träffade han det som senare kom att bli Wannadies. Och alla som höll på med musik i Skellefteå. Han lärde så småningom känna en uppsjö av band som, precis som den yviga kalufsen från Jörn, inte var nöjda med musiklivet i Skellefteå. Det fanns en förening som då bestod mest av blues och covers, vilket inte var av intresse för dem. Så de bildade en egen förening som de kallade för Musikfabriken.
Förlagan av Wannadies bildades 86-87 men bandet bildades officiellt 1988. 1989 kom första singeln och 1990 var de signade med MNW.
– På bara några år gick vi från att ha bildat en musikförening till att bli signade på ett skivbolag i Stockholm. Då hade vi ett eget liv och åkte på turnéer och sådär.
”På bara några år gick vi från att ha bildat en musikförening till att bli signade på ett skivbolag i Stockholm”
Här någonstans ringer Pärs mat- och jobbklocka. Han berättar att han håller på att prova en metod där han jobbar i intervaller.
– Det finns en gammal Bergmandoktrin där man jobbar konsekvent i korta sjok och tar en promenad emellan så jag har gjort en del, framför allt, textjobb. 20 minuter skriva och 10 minuters promenad. Och det funkar. Man måste släppa pennan när klockan ringer. Tanken är att man ackumulerar när man är ute och går och sedan tömmer man ut det.
För en svensk indiefantast med 90-talet i resväskan är ”You and Me Song” en sån där pärla som är talande för hela decenniets samlade svenska indiegenre. Den spelades överallt där det fanns snedluggar, axelväskor och för tajta t-shirts. Idag dyker den fortfarande upp i diverse sammanhang. Nu senast i en reklamfilm på TV.
– Som jag minns det så tyckte vi att det var världens största hit och alla på skivbolaget var inte lika övertygade. Jag tror att det var den som släpptes som första singel. Men det var ju inte bomber och granater när den släpptes. Istället var det ”Might Be Stars” som gick som en raket.
Sedan fick ett brittiskt bolag nys om ”You and Me Song” och ville kolla in bandet. De kom över och tittade när de spelade på Studion i Stockholm och tyckte att det bandet från landet hade nånting. I augusti, året efter skivan Be a Girl släpptes, hade de släppt ”You and Me Song” i England. Den gick in på den engelska indielistan, något som skivbolaget inte hade förväntat sig. Wannadies åkte sedan över och spelade på Dublin Castle i Camden i London.
– Det var slutsålt och så var det var kalabalik. För mig var det typ min tredje pubertet, i 29-årsåldern. I min historieförfalskning var vi typ 21 när vi åkte till England.
– Alltså att komma till London, precis i mitten av britpopexplosionen. Alla var glada, det var fest överallt, hela tiden, på gott och ont. Och så flög vi tillbaka till Skellefteå, och så flög vi tillbaka till London. Och så höll vi på i över ett år innan jag, Christina och Fredde (Schönfeldt) flyttade dit.
Efter att Liam Gallagher smackat Pär med en puss mitt på läpparna och kallat ”You and Me Song” för ”what a lovely focking song that is man…” på en pub i Liverpool, tog sig låten senare från den engelska indielistan vidare över Atlanten. Låten hittade till Hollywood och hamnade i Baz Luhrmanns upphottade variant av Romeo och Julia trots att skivbolaget skickat fel mastertejp till filmens produktionsbolag så låten höll inte på att komma med överhuvudtaget.
När bandet sedan jobbade på uppföljaren Bagsy Me, fick de ett erbjudande om att spela förband åt David Bowie på hans europaturné.
– …och tackade nej. Vi skulle ju göra vår nya skiva. Vi hade kunnat pausat det men den ungdomliga hybrisen, det var väl kanske inte Bowies finest hour men det var ju ändå Bowie. Alltså vår hund heter Bowie, han är en av våra största hjältar så jag kan inte riktigt förstå att det här liksom bara togs ett beslut över en kaffekopp och att vi inte kände efter mer.
Nu släpps Wannadies sista skiva Before and After igen. 2002 när den kom skrev en stor svensk dagstidning om den och menade att ”Det stora problemet är att bandet valt att desperat hålla sig kvar i 90-talet”.
– Jag tyckte att vi hade en del genreflirtar som vi inte riktigt hade utforskat tidigare. Men till viss del är det väl best of Wannadies-idéer, lite disco, lite latingrejer, lite jazzigt, nån ballad och så är det punkindie. Men det är också en svår grej, om man lyssnar på Coldplay, så är det det gamla Coldplay, nu är de någon slags Avicii-Coldplay. Det är svårt, ett band som oss, hur mycket ska vi flytta oss? När vi började var vi för mycket left field. Sen flyttade fieldet på sig och vi blev mainstream utan att vi egentligen gjorde så mycket, och sen flyttade fieldet på sig och då var vi lite left field igen.
Han menar att han inte riktigt vill acceptera att trampa runt i samma även om de gjorde det mer än vad som var tänkt med sequencers och liknande men att de fortfarande låter mer som det lät i mitten av 90-talet.
Nu när Before and After når en ny vinylmarknad 18 år senare finns det dock ingen vidare dramatik kring släppet.
– Det var en kille som frågade om han inte fick släppa re-releasen av Before and After och då sa vi ”Det är kul med musik…absolut”.
– ”Vi tänkte göra en propellervinyl” sa han. Fan va roligt…det vill man ju ha. Min belöning är att jag får en skiva med vitsvart vinyl, och förlängningen var då om det fanns någon extra låt så jag började gräva i lådorna och då hittade jag några. Och så tyckte Thomas Kågström (A&R på Startracks) att fan den där ”Can’t Kill Musikk ”, är ju en rolig jävel – kan ni inte göra färdigt den?
B-sidan till ”Can’t Kill the Musikk” är liveversionen av ”My Hometown” från Popstad Skellefteå 2002, och är inget annat än episk.
Från en skivavdelning på Domus, via drömmen om att starta en musikförening i Skellefteå, till att ha spelat med Robbie Williams inför 160000 åskådare. Mycket verkar ha hänt av en slump, inte så väl utstuderat som man kan tänka sig om de istället hade varit ett band med en marknadsföringsplan.
Pär blir själv konfunderad över hur de gjort allting. Han påpekar att man blir blygare med åren. Och att ungdomens spontanitet är att bara kasta sig ut. ”Gå upp på stora scenen på Roskilde – vilket ger honom svettningar – som ingenting”.
Men någon reunion är det inte tal om, i alla fall inte just nu. Dörren står i alla fall på glänt till att ses och repa lite.
Så om en ny skiva som dröjer sig kvar i 90-talet, kommer någon gång, får framtiden utvisa. Men just nu är den här skribenten mycket nöjd med en trevlig pratstund med en musiker som spelar i ett band som fortfarande har mycket att erbjuda musiksverige.
