Soviet Wave – ett fenomen i tiden?

Sonen: Pappa, kommer framtiden att vara ljus? 

Pappan: Ja, min son, framtiden kommer att vara ljus. Inga mer skräckfyllda krig, inget mer  lidande i världen. 

Sonen ler. 

Pappan: Vill du bli kosmonaut? 

Sonen svarar entusiastiskt: Ja, jag vill bli kosmonaut. Jag vill se rymden och bli den förste mannen på Mars!

Det här är en liten berättelse som finns som kommentar till ett Youtube-klipp om Soviet Wave. Jag har förstås ingen möjlighet att kontrollera om det är autentiskt men skribenten fortsätter att berätta om när pojken blivit vuxen och möts av tv-nyheten att Sovjetunionen är upplöst och den sovjetiska flaggan halats för sista gången på Röda Torget i Moskva. Pojkens drömmar om ett ljust liv som kosmonaut slog aldrig in och på 90-talet väntade ett ekonomiskt ras för de allra flesta och med våldsam kriminalitet på gator och torg.

Den musikaliska våg som sköljt över Ryssland handlar om nostalgi. Till viss del en längtan till en tid då det fanns hopp om framtiden och allt var mycket enklare.

Det är ett motsägelsefullt tankegods. För hur var det egentligen i Sovjetunionen? Vi vet ju  mycket väl idag hur åsiktsregistrering, likriktning, angiveri och förtryck formade människor och deras vardag på ett mycket destruktivt sätt. Det här gäller givetvis också rockmusiken. 

Under en tid var den helt förbjuden, eller åtminstone omgärdad av rigorös kontroll och  strikta restriktioner enligt den s.k. VIA-modellen då statliga censorer dikterade musik och lyrik. Under en period mellan 1982 – 1986 fanns till och med ett krav att 80 % av gruppernas material var tvunget att skrivas av medlemmar i kompositörernas fackförening, som givetvis bara innehöll av regimen godkända kompositörer.

Ändå blev 80-talet i stort en tid av viss lättnad. Men rockklubbarna som staten öppnade hade den också full kontroll på och agerade gatekeepers för vilka som fick uppträda och hur  publiken fick uppträda dessutom. De band som inte följde den givna mallen fick mestadels agera underground. Deras produkter cirkulerade på kassetter som kopierades om och om igen och som höll en ljudkvalitet därefter. Eller också på ryobra, magnetröntgenskivor, som  plockades upp från sjukhusavfall. Ibland lämnades skelettbilder kvar synliga och därför  kallades de också ben-skivor. 

Det kan vara svårt att föreställa sig den här världen idag och inte kan väl dagens ryssar vara så naiva att de längtar tillbaka till detta?

Kanske inte ändå? 

Det handlar också mycket om romantisk nostalgi där olika kulturella fenomen plockas upp  som teman i låtar och bandnamn. Ungefär som vi i Sverige kan le åt en svunnen tid när det bara fanns två statliga tv-kanaler som bland annat serverade barnprogram med Ville, Valle och Viktor eller med Staffan Westerberg som lekte med raggsockor i Vilse i pannkakan.  Det kan alltså finnas en glimt i ögat bland dagens ryska Soviet Wave-nostalgiker, men en del fenomen i Sovjetunionen kan förstås också minnas med viss saknad. Framför allt var allt enklare eftersom det bara fanns en tillåten syn på världen och nationen.

I Peek-A-Boo Magazine finns en intervju (gjord 2017) med bloggaren (bloggen heter Soviet Wave)  Dmitriy Gruzdev, en av förgrundsfigurerna inom Soviet Wave-communityn. Han hävdar bestämt att det inte handlar om en önskan om återgång till det sovjetiska politiska systemet  utan om nostalgisk flykt till en svunnen tid i brist på framtidstro. Idén om att återvända till  den ljusa framtiden är en idé ”reserverad för den äldre generationen”, säger han. Bloggen Soviet Wave är enligt Dmitriy helt opolitisk och där diskuteras aldrig dagsaktuell politik,  hävdar han. 

Vad är då egentligen Soviet Wave för musik? 

Soviet Wave har uppstått som en egen genre, eller sub-genre till 2000-talets syntvåg, och  innefattar egentligen bara band som ägnar sig åt elektronisk musik/syntpop samt öppet ägnar sig åt Sovjet-nostalgi i sina texter och samplingar och ibland strävar efter ett sound  som påminner om sovjetisk studioteknisk standard.

Merparten har rötter i synt-pop och post-punk men här finns också rappare exempelvis så den musikaliska stilen varierar något beroende på hur renlärig man vill vara. Detta är också ett fortgående diskussionsämne på  ryska sociala medier. Vad ska få räknas in i Soviet Wave-genren? Lyriken och tematiken är lättare att placera i fack än musik så beskrivningarna tenderar att bli lite svepande och  intetsägande musikaliskt.

I en artikel i The Guardian från juli 2015 talas det om ”den nya ryska vågen” som flirtar med  Sovjet-tiden. I artikeln framgår att allt fler ryska artister samplar tal av sovjetiska politiker,  ljudklipp från sovjetiska tv- och radioprogram, filmer etc. Alexander Kolupajev och Erika Kiseljova som är frontfigurer i Artek Elektronika är idag i 25-årsåldern och har följaktligen  inga egna minnen från Sovjetunionen. De får lita till historieböcker och berättelser från äldre generationer, säger de i artikeln. De är ändå vara fascinerade av den ”sovjetiska retorikens  idealism” och förklarar vad det handlar om:

”Vi ville bara överföra den här tidens [min anm./sovjet-tiden] känslor, då folk hade tro och  hopp och tänkte storskaligt.”

Dmitrij Gruzdev beskriver genren i ovan nämnda Peek-A-Boo Magazine-intervju som  ”drömsk elektronisk musik inspirerad av den sovjetiska kulturen”. Musikerna mixar sina syntmattor med ljudförvrängningar och samplingar från filmer och radio. De vill också gärna att lyssnaren ska få känslan av att de lyssnar till en radiosändning, ett kassettband eller vinylskiva och använder därför inspelningstekniska effekter för att få det att låta gammalt.  Det är förstås en del av nostalgin från Sovjet-tiden då rockmusik var förbjuden frukt.

Dmitriy pekar ut ledande band som; Mayak, Tvorozhnoe Ozero, Proton-4 Impuls-80Elektronika-302, Uran-08, lilii, PPVK, Pinballsound, Artek Elektronika, Ijun, Bezhevaja LunaMoskva-Kassiopeya och BAIKAL. Observera här att inte alla band kommer från Ryssland. En del hör hemma i Ukraina, som Mayak från Kharkiv och Elektronika-302 från Kiev exempelvis.

Mina personliga favoriter är bland andra Artek Elektronika, Trud och Naukograd  (benämningen för ”vetenskapsstad” som skapades på flera håll i Sovjet och ibland var  hemliga, stängda städer). En del tycker mitt intresse för rysk rock och Soviet Wave är lite suspekt eftersom bilden av Ryssland idag är så färgad av Putins auktoritativa politik. Men intresset i västeuropa/USA för rysk rockmusik generellt och banden som brukar fållas in under epitetet Soviet Wave ser ut att vara klart stigande. En artikel i Oxford Universitys  Music & Style Magazine från november 2019 ger en vink om vad det beror på.

Skribenten Nat Cheung framhåller att den melankoliska nostalgin i texter och musik som  sorterar under Soviet Wave-genren korrelerar med den stämning som råder bland väldigt  många ungdomar även i västvärlden. Kommentarsfält på chattar och Youtube-klipp som  handlar om Soviet Wave-musik, visar att de bär på samma depressiva och ångestfyllda tankar som deras ryska generationskamrater, menar han, och har säkert en poäng.

Klimatångest, den skenande kapitalismens rovdrift på planetens resurser och så nu corona-krisen ger en domedagsliknande bild av framtiden för många unga idag (Generation Z). Det är lite samma sinnesstämningar som kring 1980 framkallade goth-rocken och mycket av post-punken och präglade band som Joy Division. Då handlade det om arbetslöshet, ett  utdaterat brittiskt industrisamhälle som höll på att falla isär, Thatchers aggressiva nyliberalism och kalla krigets skugga. Idag är det alltså till större del andra ångestframkallande faktorer men känslorna är ungefär desamma. Kanske ger också de östeuropeiska metropolerna samma sorts bitterljuva bakgrundsfond som de brittiska  sönderfallande industristäderna gjorde kring 1980? 

Dagens komplicerade världsläge är på många sätt en betydligt svårare djungel att orientera i  än dåtidens bipolära kalla kriget-värld. Även för oss som lever i västvärlden.