Vad behöver vi höra när livet inte är som vi önskar att det vore? Tim Baker bidrar till samtalet med en EP titulerad Survivors. Skivan diskuterar Bakers insikter om att det viktigaste är att finnas till – att leva är ett mirakel i sig. Vi är alla överlevare, även i de svåraste stunderna.
Formatet känns igen när Baker skapar en handfull pianoballader, med ett par undantag som den orkestrala känslan i ”Sylvan Valley”. Han är som en mer sansad version av Tom Odell, för påSurvivors är ingen röst gråtfärdig och ingen pianotangent misshandlad av ett överlyckligt par av händer. I exempelvis ”Texas Girl at the Funeral of Her Father” leds vi av mjuka toner till en båt som inte tar sig till land och en sjöman som inte tar sig till sjöss. Försiktigt och respektfullt berättar Baker en historia om hur döden kan slita oss isär från varandra.
Men just denna återhållsamhet är skivans svaghet. De välslipade melodierna är så lena att de aldrig fastnar – det är vackert och lugnande men jag hittar ingenting intressant nog att lägga till i en spellista. Alla historier får ett lyckligt eller försonande slut. Ångesten är tålmodig tills den försvinner. Hur stöttande lyriken än är blir den ofta platt i mina ögon. Någonstans i strävan efter att vara en optimistisk hjälte försvinner ärligheten, inte minst i titellåten ”Survivors” som i min mening är skivans svagaste spår.
Det som i teorin verkar som en trygg hand på axeln är i verkligheten mest en intetsägande kaffepaus. En mjuk återhämtning, en skön fåtölj att vila i, men inte den grandiosa tröst som albumet utger sig för att vara.
[Plug Your Ears Publishing, 17 juli]
