Årets bästa experimentella skivor – kvartal 2

Kaitlyn Aurelia Smith. Foto: Chantal Anderson

Det har blivit dags att sammanfatta de bästa experimentella musikalbumen under det andra kvartalet 2020. Som vanligt samlar vi i denna genomgång det bästa inom drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och mycket mer. Musik som kort och gott är svår att placera inom ett konventionellt genrefack.

När årets första sammanfattning publicerades hade världen, och musikvärlden med den, precis börjat krackelera med anledning av coronaviruset. Trots många uppskjuta albumsläpp har det släppts en hel del bra musik under de tre månader som passerat. Med domedagsstämningen intakt och behovet av karantänmusik fortsatt bestående kan det vara en god idé att låna ett öra till albumen nedan.

Här är 15 av de mest intressanta albumen som släpptes under det andra kvartalet 2020. Samlad spellista för Q1 och Q2 hittar ni här.

Erland Cooper – Hether Blether

Hether Blether är den sista delen i Erland Coopers triologi om Orkneyöarna, där den nu London-baserade multiinstrumentalisten tillbringade sin uppväxt. Tillsammans med en mängd kollaboratörer orienterar han försiktigt genom brittisk folk, neo-klassisk musik, ljuva körarrangemang, elektronisk ljudmattor och mjuk postrock i en låtsvit om öns karga landskap, dess fåglar och det otämjda havet som omger den. Utöver Coopers sporadiska sång berättas skivans övergripande narrativ om isolation, nostalgi och minnets förgänglighet genom singer/songwritern Kathryn Josephs trygga spoken word.

DJINN – Avant de Sevir

Via alltid intressanta kassettbolaget Zeon Light kommer en ny EP från göteborgsbördiga frijazz-duon DJINN. Det anonyma bandet som delar medlemmar med Hills och Goats följer upp fjolårets debutalbum med en halvtimme ny musik strösslad över fem spår.

Influenser från Don Cherry, Albert Ayler och Alice Coltrane blandas friskt med kosmiska och psykedeliska tongångar, ofta i ett rasande tempo. På det stora taget är det mer av samma från den fina debuten, men när man sträcker ut sig lite mer på tolvminutaren ”Centralstimulantia” nås en ny nivå.

Ezra Feinberg – Recumbent Speech

Multiinstrumentalisten och kompositören Ezra Feinbergs andra soloskiva låter som att den lika gärna kunde släppts på ECM för några årtionden sen. Lika delar inspirerad av Michael Rother och Rodelius som av Steve Reich och Terry Riley har Feinberg snickrat ihop en motorisk men mjuk mix av kosmische, krautrock, konstmusik, psykadelisk folk och new age.

6 låtar över 40 minuter att helt förlora sig i där varje ny lyssning blottlägger nya ljuvliga detaljer. Sommarens soundtrack utan tvekan.

Greg Fox – Contact

Greg Fox trummor har hörts i många sammanhang. I black metal-gruppen Liturgy, i supergruppen Ex-Eye med Colin Stetson och i noiserockgruppen Zs för att nämna några. Fox gjorde ett namn för sig som solomusiker med mästerliga The Gradual Progression från 2017. Contact är en naturlig fortsättning på det Fox då påbörjade där han nu tillåter sig själv att skala av musiken lite för att ge plats åt mer improvisation.

Med hjälp av sensory percussion – ett elektroniskt hjälpmedel som triggar olika samplingar beroende på var på trummorna man slår – muterar Fox sitt trumspel till orkestrala infernon av kontrollerat kaos. Precis som hos likasinnade trumslagaren Eli Keszler blir det ibland tekniskt i överkant, men när bitarna faller på plats skapas ljudlandskap som saknar motstycken och som är långt mer än bara solotrummor.

Military Genius – Deep Web

Till vardags spelar Bryce Cloghesy gitarr i det kanadensiska postpunk-kollektivet Crack Cloud. Hans förstlingsverk som soloartist under namnet Military Genius delar huvudbandets infallsrikedom men gräver efter inspiration på lite andra platser. Deep Web är en avantgardistisk genrecocktail av minimalistisk elektronisk pop, noise, lo-fi jazz och abstrakta fältinspelningar.

Ibland låter det som Dirty Beaches har återuppstått, vid andra tillfällen kan man höra spår av Robert Fripps gitarrambient, Suicides frenetiska electropunkeller The Durutti Columns ljudkollage. Stundtals spretar det lite i överkant, men skivans förtjänster väger över med råge. Den klaustrofobiska drone-jazz-balladen ”When I Closed My Eyes” och kraut-funkiga ”L.M.G.D” sticker ut lite extra, liksom nio minuter långa ”The Runner” där det låter som att Cloghesykör en helikopter rakt igenom Angelo Badalamentis Twin Peaks-soundtrack.

Powers/Rolin Duo – Powers/Rolin Duo

Instrumentalduon Powers/Rolin Duo består av Matthew J. Rolin på 12-strängad gitarr och Jen Powers på hackbräde, en typ av cittra där man istället för med fingrarna använder två små hammare mot strängarna vilket skapar ett mer genomträngande ljud. Kombinationen av Rolins expansiva melodier och Powers kaskader av reverb skapar en drone-liknande flod av ljud som slår som vågor mot hörselgångarna.

Öppningsspåret ”Endless Window” påminner om experimentell instrumental-folk i samma tradition som Robbie Basho, John Fahey och Leo Kottke medan ”Caterwauls”, som nästan låter som ett akustiskt My Bloody Valentine, illustrerar en annan sida av denna dynamiska duo. Avslutande ”Ageless Face” smälter sedan samman de båda stilarna i ett episkt tjugo minuter långt psykedeliskt stycke.

Pulled By Magnets – Rose Golden Doorways

Pulled by Magnets är en gotisk jazztrio led av förre detta Sons of Kemet– och Polar Bear-grundaren Sebastian Rochford som bandledaren och trummis med Pete Wareham på tenorsax och Neil Charles på bas.

Rochford säger sig ha hämtat inspiration från sin ungdoms fascination för grindcore och hardcore när han skrev låtarna, men trots att hårdheten onekligen finns där så bör skivan nog kategoriseras någonstans mellan postrock, doom jazz och drone.

Albumet är inspelat i en övergiven kyrka i London och nästan alla låtar är fångade live i en tagning med akustiken i lokalen som en nästan lika viktig bandmedlem som de tre musikerna. Ljudet blir gigantiskt och musiken är hård men långsam på ett sätt som får lyssnaren att tro att man i efterhand har manipulerat och saktat ner instrumenten till en dovare nästan oigenkännlig form.

Roedelius – Selbstportrait: Wahre Liebe

Nu 85-åriga Hans-Joachim Roedelius första studioalbum sen 2010 är en fortsättning på den serie självporträtt i albumformat som inleddes med Selbstportrait: Sanfte Musik 1979 och som sedan fortsatt med ytterligare sex delar under årens lopp.

Central är fortfarande Roedelius känsla för lågmälda melodier även i de mest minimalistiska förutsättningar som blivit hans signum både med banden Cluster och Harmonia, men kanske främst som soloartist. Precis som tidigare delar i serien är skivan inspelad med begränsade hjälpmedel, i detta fall mestadels med en farfisaorgel, en trummaskin och delaypedaler. Resultatet blir en knapp timme av rofyllda ambient-ljudvärldar som sluter cirkeln med de äldre albumen, men som ändå inte känns tillgjort nostalgiskt och tillbakablickande.

Sunwatchers pressbild

Jake Schrock – Omnibus

Jake Schrocks Tropical Depression var en liten synth-pärla som allt för få upptäckte när den släpptes 2018. Då liksom nu handlar det om atmosfäriska kompositioner för analoga synthar och trummaskiner, men Omnibus är ingen regelrätt uppföljare utan en samling utvalda låtar Schrock komponerat under årens lopp som nu samlas på en skiva. En arkivrensning som trots det låter som en sammansvetsad helhet, även om det spretar mer än föregångaren. Ofta går tankarna till Tangerine Dream och John Carpenters filmsoundtrack, andra gånger till 80-talselectro, krautrock och lo-fi-drömpop.

Kaitlyn Aurelia Smith – The Mosaic of Transformation

Music for meditation and yoga kallade Kaitlyn Aurelia Smith sitt senaste album – nio kompositioner specifikt skrivna och inspelade för avslappning. Med en fot kvar på yogamattan tassar hon nu tillbaka med ett mindre konceptuellt album som drar lite mer mot tidigare alster som The Kid och EARS, men fortfarande med en new age-influerad farmtoning som pendlar mellan ljudmeditation och minimalistisk pop.

Smith, som är klassiskt skolad pianist i grunden, arrangerar dessa nya nio kompositioner lite tydligare och med hjälp av modulära synthar, orgel och samplingar bygger hon ambientsymfonier som fungerar utmärkt både för djupare lyssning och som muskelavslappnare.

The Soft Pink Truth – Shall We Go On Sinning So That Grace May Increase?

Drew Daniels senaste soloalbum som The Soft Pink Truthlämnar han moderbandet Matmos förkärlek för konceptalbum och soloprojektets dito för dansvänlig musik bakom sig för orkestrala kompositioner i en minimalistisk mix av jazz och muterad housemusik.

Soloprojektet till trots är han är dock långt ifrån ensam på skivan. Matmos-parhästen M.C Schmidt bidrar med piano och Horse Lords-saxofonisten Andrew Bernstein samt vokalisterna Jana Hunter, Angel Deradoorian och Colin Self spelar också viktiga roller.

Skivans nio spår är komponerade så att de flyter samman till ett enda långt stycke där synthar, slagverk, blåsinstrument, piano-loopar, samplingar och lågmält mässande körsång skapar en apokalyptisk resa mot skivans klimax.

Sonic Boom – All Things Being Equal

All Things Being Equal är Spacemen 3 och Spectrum-medlemmen Peter Kembers första album under namnet Sonic Boom sedan 1990. Ljudgångarna och de analoga syntharna känns igen, men skivan känns mer avslappnad, lekfull och inte helt olik den musik Kember gjort tillsammans med Panda Bear i egenskap av producent åt Animal Collective-medlemmens senaste soloskivor – syradoppad experimentell elektropop med harmonier som skulle kunna ha hämtats från Beach Boys mest psykedeliska period runt 20/20 och Surfs Up, med gott om inspiration från både Kraftwerk och gospelmusik.

All Things Being Equal är kanske den mest Kembers tillgängliga musik spelat in, och låtar som de tre inledande bitarna ”Just Imagine”, ”Just a Little Piece of Me” och ”Things Like This (A Littlie Bit Deeper)” tillhör hans allra bästa.

Sunwatchers – Oh Yeah? & Brave Rats

Punkiga jazzrock-kvartetten Sunwatchers följer upp fullängdsalbumen från 2018 och 2019 med dubbla minialbum 2020, ett med nytt material och ett med covers, liveinspelningar och nytolknigar av äldre låtar. Två skivor som tillsammans illustrerar bandets mångsidighet.

Oh Yeah? visar upp bandet i sin mest intensiva och triumferande forminte minst det inledande fyrverkeriet i ”Sunwatchers vs Tooth Decay” och avslutande tjugominuterseposet ”The Earthsized Thumb” – och Brave Rats är med sina Alice Coltrane– och Sonny Sharrock-covers en lite mer lös och lekfull upplaga av bandet.

Andrew Tuttle – Alexandra

Australiensaren Andrew Tuttles akustiska sologitarr har hörts i samarbeten med likasinnade artister som Steve Gunn och Ryley Walker, men även med mer experimentellt lagda artister som Forest Sword och Matmos. Tuttles fjärde och hittills bästa soloalbum, där han tonsätter sin barndoms uppväxtområde Alexandra Hills i utkanterna av Brisbane, befinner sig mitt emellan det primitiva och organiska och det mer experimentella.

Över en bakgrund av fältinspelningar från området och stillsamt surrande dronemattor målar Tuttle med hjälp av akustisk gitarr och banjo upp nio instrumentala ambient folk-stycken som fångar känslan av en kopp kaffe på en solig veranda en tidig morgon.

Ibland förvrängs tonerna elektronisk väg, ibland är de rena och akustiska. Gästmusiker bidrar med lite blåsinstrument, orgel, piano och pedal steel här och där. Musiken, som utforskar gränslandet mellan stad och vildmark, är ömsint och kontemplativ.