Modest Mouse: The Moon & Antartica – en av 2000-talets starkast lysande skivor

Djupt nere i en grotta sitter tre personer fastkedjade. En ensam fackla bakom dem kastar skuggor över den skrovliga stenen. Bilder på väggen här är deras enda sällskap. Snart försjunker de i diskussioner om dem, deras varande, betydelse. De vet inte om att skuggorna kastas av föremål och människor som passerar framför facklan, och att vad de ser bara är suddiga avspeglingar av de verkliga tingen. För dem tre utgör skuggorna hela världen.

Grottliknelsen tillhör Platon, den västerländska filosofins fadersgestalt. Han var besatt av tanken på en idévärld, en äkta värld, där alla tings ursprung skulle finnas. För Platon var skuggorna på väggen den enda värld vi ser, och bara en blek kopia av idévärlden som passerar framför facklan.

Den dyker upp halvvägs in i en av 2000-talets märkligaste epos, Modest Mouses tredje skiva The Moon & Antartica. ”In the last seconds of life, they’ll show you how, how they run this show” deklarerar sångaren Isaac Brock. ”… the stars are projectors yeah, projecting our lives down to this planet earth.” Skivan genomsyras av en besatthet vid att vara fast, oförmögen att fly. Vi är ständigt bevakade, tycks den säga. Ögonen är bokstavligt talat överallt. ”The 3rd planet is sure that they’re being watched, by an eye in the sky that can’t be stoped” hävdar Brock i inledningen och fortsätter med att förklara att ”the universe is shaped exactly like the earth, if you go straight long enough you’ll end up where you were”. De spelar som ett band som bevittnat skapelsen utifrån och återvänt.

Modest Mouse föddes ur fattigdom, den amerikanska arbetarklassens slitna, våldsamma och klaustrofobiska fattigdom. Isaac Brock växte upp i en av USAs tusentals husvagnsläger, strax utanför Olympa i Washington State, och föddes in i den kristna sekten Grace Gospel Church. Han mötte trummisen Jeremiah Green och basisten Eric Judy i tidiga tonåren, under ett 90-tal då grungens skugga hängde tung och flanellklädd över de nordliga delarna av USAs Stilla Havs-kust. Men runtom spirande en parallell, mer dämpad scen. Axel mot axel med bland annat Elliot Smith och Built to Spill byggde Modest Mouse en kryptisk alternativrockscen som skulle komma att blomma ut i The Shins och Death Cab For Cuties segertåg.

Debuten, This is a Long Drive for Someone With Nothing to Think About, och dess uppföljare The Lonesome Crowded West utmärktes av en skev och slamrig tolkning av country med fötterna i hardcorescenen, ledd av Brocks vibratogitarr och karaktäristiska läspningar. Brock blev en majsfälten och de stora motorvägarnas Tom Waits, en turguide till en värld full med misantroper, cowboys med dödsångest och vilsna vandrare, medan Green och Judy arbetade ut en säregen och dynamisk rytmsektion.

Foto: Karin Lundin/Rockfoto

Med tanke på de starka banden till den lokala scenen är det inte konstigt att nyheten om övergången till storbolaget Epic, ett av Sonys flaggskepp och hem till bland annat Michael Jackson och Abba, mottogs med skepsis. Men samtidigt är det också mycket troligt att The Moon & Antarticas karaktäristiska ljudbild är en produkt av att tre tjugoåringar plötsligt fått resurser de tidigare bara drömt om.

Ambitionen är svindlande och skivan är en timmeslång sångcykel där varje spår utgör en kugge i ett mardrömslikt maskineri. Att släppa ner nålen någonstans mitt i framstår som en omöjlighet. Här finns en helhetsbild som är allt för stor, allt för väluttänkt, för att den ska kunna plockas isär.

Trots anslaget och det oroväckande proggiga omslaget är skivan otvivelaktigt präglad av sin tid och plats. Instrumentationen är rå och skramlig, och Brocks elgitarr står fortfarande i centrum när han behandlar varje riff som en slagpåse. Någonting kallt och ödelagt skimrar kring instrumentationen. Likväl är det fortfarande Green och hans trumset som är Modest Mouses grundpelare. Hans förmåga att gå ifrån grungeslammer i ”Alone Down There” till ofelbar punkfunk på ”Life Like Weeds” är skivans tysta vägvisare, en säker stig mellan svindlande höjder och dalar.

The Moon & Antartica är maniskt besatt vid flykten och dess omöjlighet. ”Well I don’t know but I’ve been told, you never die and you never grow old” går ett återkommande tema. Tankar kring reinkarnation och evigt liv tjänar ofta som en tröst i mötet med dödsångesten, men för Brock finns där ingenting lugnande. Om det nu finns ett liv efter ett detta, ett evigt sådant, är det bara ännu ett fängelse. Hur ska det någonsin finnas vila om vi ständigt återföds?

Skivan har stått sig långt mycket bättre än andra skildringar av oron kring millennieskiftet tack vare sin ovilja att bli uttalat plakatpolitisk. Hotet från ovan är ständigt höljt i dunkel. Vem det egentligen är som alltid ser oss får vi aldrig veta. Bara ”Tiny Cities Made of Ashes” gör anspelningar på att ”Get dressed up in plastic, gonna shake hands with the masses”, men även där gastar Brock ”Does anybody know a way that a body could get away?”. Han låter som om han ligger instängd i bakluckan på en bil. Som om luften håller på att ta slut.

Briljansen finns i motsägelsen- en berättelse om en kosmisk skräck och djup ångest framförda av punkare med allt för många flaskor innanför dunjackan. Det lånar ett svidande patos till Brocks röst. The Moon & Antartica saknar ett profetiskt anslag. Det låter mer som ett samtal på en busstation man verkligen inte borde tjuvlyssna på.

Foto: Niklas Schmidt/Rockfoto

Men bilderna av instängda kroppar och liv som aldrig tycks vilja ta slut får också en annan svärta när de ställs mot Brocks bakgrund i USA:s husvagnsparker. Parkerna, på engelska benämnda som ”Trailer Parks”, liknar numera snarare samhällen i miniatyr och uppstod i samband med det explosiva byggandet av radhus i USAs förorter efter andra världskriget. De vita arbetare som inte hade råd med husen flydde även de stadskärnorna, men bosatte sig istället i mobila hem. Delvis var det billigare, men det innebar också enklare förflyttning för de säsongsarbetande.

De små utsprängda kolonierna kom snart att förknippas med epitetet white trash, eller mer specifikt trailer trash. Begreppet har sina variationer över hela den kulturella västvärlden, från Chavs i England till Gopniks i Ryssland. Det rör sig om den underklass som existerar utanför medel och överklassens regler och normer kring uppförande och liv. Ointelligenta, alkoholiserade, promiskuösa och våldsamma – fördomarna är många. Och som alla former av utanförskap, både sociala och kulturella, skapar det en sluten cirkel som är snudd på omöjlig att helt lämna. En fläck som aldrig går bort. ”You can take Britney out of the trailer, but you can’t take the trailer out of Britney”.

Med detta i åtanke blir The Moon & Antartica lika mycket ett porträtt av en socioekonomisk klaustrofobi, som kosmisk paranoia. En röst talar här ifrån ett samhälle som saknar utvägar, som slutits så totalt att den enda som svarar när man ropar är ekot. The Moon & Antartica är resultatet av när trycket ovanifrån helt enkelt blir för högt. Man krossas, eller sprids maniskt åt alla håll. Det är vad fattigdom, utanförskap och vetskapen om att man bär en husvagnsformad fläck på ryggen som aldrig kommer att gå bort, gör med en människa. Den metafysiska rädslan speglar den högst reella. Brock är fast, som människa och som själ.

Därför fortsätter The Moon & Antartica att smärta, trots att femton år passerat. Washington Post rapporterade i höstas att den ekonomiska ojämlikheten i USA var högre än vad den varit på femtio år. Husvagnsparkerna står kvar. Kroppar fortsätter sättas till världen, in i vetskapen om att de ska lämna den på samma ställe som de börjat.

Platons grotta, det amerikanska klassamhället, gud, kosmiska ögon, hemsökta ödemarker och återfödelse- någonting i anslaget verkar för pompöst. Men det är i dessa motsägelser, ur denna rena absurditet, som Modest Mouse lyckades karva fram en av 2000-talets starkast lysande skivor. Trots svindlande ambitioner slutar The Moon & Antartica aldrig att handla om, eller låta som, tre ungdomar från fattiga småstäder på den regniga amerikanska västkusten.