Hanna Järver: ”När jag får hybris, så förtjänar jag det”

Foto: Hannah Nyström

HYMNs Joseph Pollack satte sig ner på Brown and Black Inn på Hornsgatan i Stockholm för att prata med Hanna Järver om hennes kommande album Tusen täta lögner in, hennes nya singel ”h e l v e t e”, musikvideoinspelningar, hur bra hon är på mellansnack och en massa annat.

Du fick ju välja var vi skulle ha intervjun någonstans, varför valde du just den här puben?

– För att jag ville support det här stället under corona, man går ju också ut så sällan så man kan unna sig lite godare öl då.

Ja, vad är det för öl du dricker, apropå det?

– Jag tog en alkoholfri som jag inte testat förut, Don’t Worry Pale Ale. Den är god!

Själv är jag tråkig och tog en vanlig landsortslager.

– Men den gör jobbet.

”Vi har släppt två musikvideor redan, men det är främst
”h e l v e t e” som tillhör den här musikvideoserien”

Den gör jobbet! Vi är ju här idag för att prata om ditt nya album som kommer i höst. Vill du berätta lite om det?

– Var ska jag börja? Vi har släppt två låtar från albumet nu och det är skrivet under senaste året och skivan kommer ihop med en liten musikvideoserie också.

Är hela albumet en musikvideoserie?

– Nä, inte riktigt Lemonade-grejen. Hade jag haft de resurserna så hade jag gjort det. Vi har släppt två musikvideor redan, men det är främst
”h e l v e t e” som tillhör den här ”musikvideoserien”. Den är första delen i den här trilogin.

Så de här tre musikvideorna har en story alltså?

– Ja, absolut.

Om man får spoila handlingen till första musikvideon: du mördas ju i slutet. Handlar de andra två om att du kommer tillbaka som zombie?

– Kan vara något åt det hållet…

Och att du mördas, är det baserat på verkliga händelser?

– Ja, men det är det.

Kanske inte bokstavligt?

– Nej precis. Men när jag skriver så måste det finnas någon slags verklighetsförankring. Även om det är väldigt flippat. Jag kan liksom inte få en idé som inte är något självbiografisk, då känns det som att jag ljuger.

Den här storyn du berättar, är det genom låtarna och videorna då eller?

– Ja, det är det väl. Man kan nog säga att jag spunnit vidare på något slags tema från skivan. En slags förlängning av den. Men det får mig också att tänka: ”när gjorde jag skivan?”. Det känns som ett svart hål lite. Nu kommer jag bara ihåg att jag jobbat med videorna, eller som att det är lika mycket en del av skivan som låtarna. Jag tänker som sagt ibland: ”när skrev jag den här skivan?”. För direkt efter att vi släppte förra skivan var vi på turné och spelade varje helg den sommaren. Och vi började bygga studio.

Bygga studio? Är det ett musikuttryck jag inte känner till?

– Nej, vi byggde en bokstavlig studio. Rev alla väggar i en lokal, byggde fyra studiorum och bara det var som ett heltidsjobb i nio månader till ett år typ. Så ett år efter att jag hade släppt första skivan så hade jag panik, för jag hade inte hunnit skriva någon musik. Studiobygget blev ett mycket större projekt än någon hade kunnat tänka.  Det har överlag hänt väldigt mycket i mitt liv senaste två åren, så jag förstår inte riktigt hur jag kunnat göra den här skivan. Det känns mer som att jag haft få korta intensiva dagar då jag kunnat skriva fem låtar och sen har jag inte skrivit på ett tag igen och sen haft en sån kort period igen.

Det är nästan som att du lagt en femhundring i din vinterjacka och upptäcker den ett halvår senare, fast det är låtar du gjort?

– Jag vet inte om det är så, eller om det är en efterkonstruktion.

Blir man inte ivrig, när man har så mycket musik man inte släppt, att få veta vad folk tycker?

– Jo, absolut. Jag har nog aldrig haft en så stark känslomässig koppling till något jag gjort. Det har därför varit bra att ha det här under våren, att spela in videor. Albumet i sig har varit klart sen i höstas.

Så den släpps nästan ett år efter att du spelat in den?

– Ja, men exakt.

Foto: Hanna Nyström

Hur känns det att släppa ett album? Alltså jag tänker på recensioner och så, att läsa vad folk tycker om det man gjort helt plötsligt? Det måste vara helt sjukt.

– Det är jättekonstigt. Men i mitt huvud har jag redan släppt den här skivan, flera gånger om. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är som att jag bearbetar nederlaget på förhand. Jag är ganska inställd på att det kan bli vad som helst. Jag vill såklart att det ska gå bra för skivan, jag vill att folk ska lyssna på den och att jag ska kunna åka på turné – och fortsätta göra musik. Såklart.

Såklart.

– Och visst kan jag bli neurotisk kring att jag ska släppa något. Men jag försöker alltid ha mitt fokus på det jag gör kreativt och det jag ska göra.

Är denna musik vinter-, vår-, sommar- eller höstmusik?

– Jag släpper ju den på hösten och skulle säga att den går i linje med hösten.

Vad är skillnaden på det här kommande albumet och det du släppt tidigare?

– Soundmässigt var nog förra skivan mer fokus-producerad. Lite mer liksom… ah jag ska inte säga ”finurlig”, men det är mycket som händer i den. Små detaljer. På det här albumet så är det mer som att gå på en konsert, man river av låtarna bara. Lite mer av ett livetänk. Jag skulle säga att soundet är inspirerat av hur förra skivan lät när vi spelade den live. Det var delar av hur setet lät där jag tänkte: ”det här, det här är nice, här vill jag röra mig”.  Förra skivan utgick också ganska mycket från en tristess, över att ingenting händer. Den här är mer på liv och död.

Lite mer dramatisk alltså?

– Ja, precis.

Flera artister har ju blivit rätt kreativa med sina sätt att släppa album. Jag tänker på till exempel Veronica Maggio och Håkan Hellström som släpper sina album halvt om halvt. I Norge har hiphop-duon Karpe Diem släppt hela albumet på ett och samma spår på Spotify. Du funderar inte på att göra något sånt?

– Inte på det här albumet. Det blir någon singel till och sen kommer albumet i höst.

”Jag kommer ifrån att spela med band, så jag föredrar det” 

Vad gillar du med att spela live?

– Under förra turnén, på sommaren och hösten, så spelade vi 30 konserter med band. Innan dess har jag kört med tracks och det gillar jag inte. Jag kommer ifrån att spela med band, så jag föredrar det.

Hur är du som liveartist?

– Hm, jag rör mig mycket! Och jag är ingen mellansnackare.

Inte?

– Kanske i ljusa stunder. Men jag blir för självmedveten om jag säger samma sak på flera gig.  Egentligen är det väl bara bandet som vet det, men det spelar ingen roll. Men ibland kan jag mellansnacka, om det är en väldigt härlig publik. Vad ska jag säga mer? Jag är kul att se live! Jag älskar att spela.

Bra pitchat! Spelar du live idag med någon som du spelat med sedan du började med musik, när du var ung?

– Hm, nja. Filip som spelar gitarr i mitt band var i alla fall med i början av det här projektet och det är ju ändå 6-7 år sen nu. Men vi var också med i samma föreställning i Örebro när jag var 19 tror jag. Då spelade vi med varandra för första gången.

Vad var det för föreställning, om man får fråga?

– Ah, jag vet inte om du får det. I och för sig, den finns inte uppladdad någonstans. Så det är väl okej. Det var en föreställning jag gjorde ihop med en kompis som var dansare. Så det var några musiker, några dansare, och vi integrerade liksom, genom dans och musik.

Foto: Hanna Nyström

Du nämnde att du innan du spelade i band. Vad var det för band och när bestämde du dig för att bli soloartist istället?

– Jag hade två projekt, så jag hade egentligen ett soloprojekt innan det här också. Fast det blev ett band kan man säga, vi växlade.

Vad hette det solo-sedan band-projektet?

– Det tänker jag inte säga namnet på, haha. Sen var det ett band som hette Gazebo Gathering som var jag och några kompisar till. Det var mer synth, James Blake-igt med drum-pads. Men allt gick fortfarande att spela live.

”Nu är jag med ett band som ändå är väldigt involverade i processen, att skapa livesetet menar jag då”

Vem är du i ett band, tar du ledarrollen?

– Jag är ganska dålig i grupp på att ta plats, så nej jag är nog ingen självklar ledare. Men jag tycker om att bestämma, haha. Så i ett band känner jag kanske inte riktigt att jag fick utlopp för mina idéer.

Men om du inte är en ledarroll, hur övertygar du andra att spela i ditt soloprojekt? Det kan inte ha funnits pengar i det från början tänker jag.

– Det är en annan dynamik då skulle jag säga. Nu är jag med ett band som ändå är väldigt involverade i processen, att skapa livesetet menar jag då. Jag har också valt personer som jag litar väldigt mycket på, på deras musikaliska instinkter. Vänta, vad var frågan nu igen?

Haha, hur övertygar man någon att spela i ens soloprojekt? Hur manipulerar du dem? Nej, jag skojade med det sista.

– Jag tänker att de nog tycker det är kul att spela. Det är ändå ganska mycket frihet, i den roll de har. Även om det är mitt soloprojekt så är det ett väldigt härligt gäng. Det är viktigt för mig ändå att det är en slags ”bandkänsla”. Det är ju tråkigt att vara själv.

Är detta samma gäng som du spelat live med sist som spelar instrumenten på nya skivan?

– Ja, det är nästan samma gäng.

Men jag antar att det inte blir någon turné i sommar?

– Nej, precis. Men vi hade inte planerat för det. Jag hoppas att vi kan få till några konserter i höst.

Det finns ju vissa konserter som ändå görs nu, på Plan B i Malmö till exempel. Där folk får sitta på avstånd mot varandra och se livemusik. Är det något du skulle tänka dig?

– Det är jättebra att det finns och kul att det arrangeras. Men nej, fy vilken tråkig turné det skulle vara. I alla fall med band. Kanske nedskalat med bara en musiker. Jag tycker sittande publik känns konstigt när man spelar med band, det är ett set som är gjord för klubb.

Vilken är den bästa spelning du haft?

– Pustervik på förra turnén var väldigt kul. Det är också en så bra scen, den är så bred, så det är bra. Men också Slaktkyrkan var väldigt roligt. Och Popaganda var kul, eftersom jag blev överväldigad av att det var så mycket folk. Men jag tycker mer om klubbspelningar.

”Oftast har jag text, eller fragment till texter innan jag kommer till studion som jag får in i melodierna som skapas fram där”

Min flickvän är väldigt bra på att snappa upp och förstå all text som sjungs ut i låtar, jag är mer sån att jag mest bara tar in melodier. Hur tänker du när du skapar låtar, hur går liksom processen till där melodi möter text?

– Det är lite huller om buller. Jag sitter ju mest i en studio och spelar in ackord. Det är en annan sak om man sitter hemma, om man bara sitter med en gitarr så kan man skapa en låt från början till slut med röstmemo. Då är det lite skillnad i studion, det blir ett annat flow där, när jag kan spela in färdiga ackord direkt. Men jag skriver väldigt sällan själva texten där. Oftast har jag text, eller fragment till texter innan jag kommer till studion som jag får in i melodierna som skapas fram där.

Var brukar du skriva själva texterna då?

– När jag är på väg någonstans. Om jag går eller åker, det är då jag kommer på det bästa. Det tycker jag också är det bästa om man ska ha möte och spåna idéer med någon. Jag har börjat ha springmöten.

Springmöten, vad är det?

– Ja alltså att man springer ihop och har möte, samtidigt. Det är faktiskt inte så dumt! Man kan springa och vara tyst en stund, så kan det komma en snilleblixt medan man joggar. Mycket bättre än att vara i något mötesrum och bara stirra.

Jag får själv mina bästa idéer i duschen eller när jag försöker sova. Får du bra idéer då med?

– Nej, inte när jag försöker sova. Då ligger jag bara och ältar.

Foto: Hannah Nyström

Vi pratade förut om att det mesta du skriver är självbiografiskt på ett eller annat sätt. Är du någonsin rädd att någon hör och känner igen sig i det du sjunger i låtarna?

– Herregud ja, absolut.

Kan det också kännas lite gött på något sätt? Om du typ dissar någon i en låt som blir stor, att det blir som en slags ”hämnd”?

– Nej, jag drivs inte av skadeglädje eller hämndlust. Jag tänker snarare att de kan bli smickrade? Eller det beror kanske lite på vilken låt. Jag har också varit med om att någon en gång hörde en låt som var rätt dissig mot den personen, men det gick helt över huvudet hen. Hen skrev: ”gud vilken bra låt” i ett meddelande till mig och allt.

Du har gjort en cover vet jag, ”Koka-Kola själ”. Den är ändå översatt, så jag antar att det kan finnas något självbiografiskt i den med. Kommer du göra fler covers?

– Gud, det var längesen jag gjorde den. Fem år sen. Ja, fler covers kan säkert komma. Men inget som jag planerat nu.

Kan du tänka dig att vara med i Så mycket bättre?

– Alltså, nej. Det är inte min grej tror jag.

Hur mycket skulle de behöva erbjuda för att du skulle tacka ja?

– Det finns säkert en summa. Jag ska inte säga för mycket. Men jag har också svårt att tänka mig att jag skulle få den summan, jag är inte den typen av artist.

Vem vet vad som händer i framtiden. Apropå det, känns det som att din karriär är på stadig uppgång?

– Det var en påtaglig skillnad efter So Long om man jämför med Närke. Men det känns ändå som att det varit en väldigt organisk och långsamt härlig utveckling. Det har skett organiskt som sagt, inget genombrott på något sätt.

”Det känns ändå som att det varit en väldigt organisk och långsamt härlig utveckling”

Så du har kunnat ta allting mentalt också?

– Precis, inget har kommit som en chock. Om jag hade fått genombrott tidigt hade det nog kunnat bli lätt att få hybris. Så det känns som att det varit bra för mitt psyke.

Men är du rädd för att få hybris?

– Nej. Jag är bara tacksam för den lilla hybris jag får. Jag tänker att när jag får hybris, så förtjänar jag det.

Börjar du bete dig douchigt mot volontärer på festivaler och servicepersonal då?

– Haha, det skulle jag aldrig göra! Det känns nästan som att jag snarare haft arrangörer som hängt efter mig och mitt band, för att de tycker att vi är så trevliga.

Foto: Hannah Nyström

Hur är det att skapa dessa musikvideor då? Berätta lite om produktionen av dem.

– Jag har insett hur kul det är med blod och har blivit stammis på Buttericks. Jag klipper dem själv, delvist har jag grade:at själv också. Sen är det en tjej som heter Hannah Nyström som gjort allt det visuella och som filmar.

”Jag har insett hur kul det är med blod och har blivit stammis på Buttericks”

Hur stort filmteam är ni?

– Vi är ett väldigt litet team, det är jag, Hannah och en som heter Jimmy som hjälper till med ljus. Och sen har det varit en till skådespelare, Simon.

Den snygga killen!

– Ja, men exakt!

Du har ingen sminkös på plats, eller sminkar du dig själv?

– Nej, det fixar vi alltid innan. Man vill spara så mycket tid för själva filmandet som det bara går. Det blir en så kul stämning också, vi har spelat in allting på natten. Jag köper alltid in sjukt mycket snacks, som först kändes överdrivet. Men när man tar sin första paus vid tre på natten – jävlar vad gott det är med choklad, kaffe, chips och… ja, allt är gott just då.

Det var nog allt jag hade att fråga om, att äta snacks mitt i natten känns som en bra avrundning, tack så jättemycket för att du ville vara med!

– Tack själv!