Bakom Drab City står två låtskrivare och producenter med de svåruttalade artistnamnen oOoOO och Islamiq Grrrls. Good Songs For Bad People, Berlinbaserade duons första album under det gemensamma namnet, pryds av ett gråskaligt omslag som hämtat ur storstadsdystopin Hell City (hemvist för kroniskt deprimerade seriefiguren Klass Katt).
Likt Gunnar Lindkvists tecknade serie uppehåller sig Drab City kring livets skuggsidor. Albumets protagonister lever i hemlöshet (”Hand On My Pocket”), under patriarkalt förtryck (”Working For The Men”) eller i destruktiva förhållanden (”Devil Doll”).
Duon manlige hälft oOoOO var i början av förra decenniet ett stort namn och en av pionjärerna i, då så uppmärksammade, witch house-scenen. Drab Citys musik placerar sig en bit därifrån men har anammat den fragmentariska naturen och dunkla, något beslöjade estetiken.
Musiken på Good Songs For Bad People är dock inte särskilt svårtillgänglig. Byggstenarna härrör ur klassisk popmusik. Girl group-harmonier värdiga ett bakfullt Shangri-Las och classic rock-gitarrer i kombination med en ljudbild (och kanske framför allt – en attityd till musikhistorien) som minner om Portishead och övriga delar av 90-talets Bristolbaserade trip hop.
Till skillnad från, mer elektroniskt orienterade men precis lika känslostarka föregångaren Faminine Mystique (som gavs ut under namnet oOoOO & Islamiq Grrrls), finns flera beröringspunkter med amerikansk indierock ur samma decennium. Det är inte bara låttiteln ”Troubled Girl” som ger associationer till Sonic Youths mer lågmälda och eftertänksamma ögonblick.
Huvudpersonen i bästa spåret ”Live Free & Die When It’s Cool” har lämnat uppväxttidens småstad på jakt efter något större och vackrare men blir aldrig accepterad av de ”coola” människor som hen ser upp till och förblir en outsider.
Underdog-perspektivet är en stor del i varför Good Songs For Bad People träffar så hårt och är ett så relevant album sommaren 2020.
[Bella Union, 12 juni]
