I solnedgången lyfts fram som en fristående uppföljare till Infruset. En ikonisk skiva som skapade en kulturell kanon i musikbranschen. Ett album som fick varenda Idol-nisse att försöka kapitalisera på det svenska språket. Att följa upp denna grammisvinnande husgudsskivan åtta år efter utgivandet känns som en svår uppgift. Speciellt med tanke på att förra årets BANG var bandets mest intetsägande album hittills. Lägg därtill att Mando Diao efter skilsmässan med Gustaf Norén varit ett svajigt Mando Diao med höga toppar och djupa dalar. Det är därför lite extra överraskande att bandet nu lyckas med att skapa en solid och jämn skiva.
I solnedgången består av tonsatta dikter från Karin Boye, Nils Ferlin och Gustaf Fröding som har kryddats med egenskrivet material samt fyra tillskott från Björn Dixgårds föräldrar, Malin och Hans. Föräldrarnas kommunistiska bakgrund präglar deras lyrik vilket tydligast lyfts fram i ”Sparven”. En låt som träffar rätt i hjärtat med sin raka förnuftighet.
Skivan berör människans problem, skavanker och tillkortakommanden. Den är solidarisk och allt annat än tillrättalagd. Låtarna har spelats in live i Borlänge under fyra dagar där ”Själens skrubbsår” är enda undantaget. Det är proggigt, dynamiskt och okonstlat vilket lyfter spåren ”Långsamt” och ”Sorgen” till att bli absoluta fullträffar.
Mando Diao har släppt en av bandets mest stabila skivor. Hög lägstanivå med få toppar. Hellre det än motsatsen.
[Playground Music, 12 juni]
