En sak få tycks lägga märket till är att Brooklyn-bördiga Woods i tysthet har byggt upp en av de mest gedigna diskografierna hos något nu aktivt band. Under femton års tid har man skapat hemmasnickrad och självproducerad psych-folk av yppersta klass där varje nytt album har känts som ett självklart steg i bandets utveckling mot den punkt där de nu står. Från lo-fi-folk via americana vidare mot proggiga jazz-utflykter och välpolerade psykadelisk indierock. Hela tiden i ständig rörelse, men alltid med fötterna bestämt placerade i ett eget uttryck.
Sedan senaste fullängdaren City Sun Eater in the River of Light har Woods hunnit med att släppa både det politiskt frustrerade minialbumet Love is Love och Dungen-samarbetet Myths 003. Dessutom tillbringade bandets kreativa kärnduo Jeremy Earl och Jarvis Taveniere en stor del av senaste åren som producenter och medmusiker till den numera så sorgligt bortgångne Silver Jews-sångaren David Berman vid arbetet av det som kom att bli dennes både comeback- och avskedsalbum under namnet Purple Mountains. Tanken var även att delar av bandet, med Taveniere i spetsen, skulle ha agerat kompband till Berman under turnerandet efter skivsläppet. Planer som abrupt avbröts när Berman tog sitt liv i augusti förra året.
Strange to Explain spelades mestadels in efter att arbetet med Purple Mountains-skivan avslutades, men innan det att Berman dog. Det finns således inga explicita referenser till Bermans död på skivan men trots det ter sig delar av skivan som en omedveten hyllning till honom så tillvida att man rent musikaliskt tar arbetet från de senaste åren med sig in i den nya skivan. En Woods-version av det melodicentrerade ljuduniversum man byggde för Berman.
Tydligast blir det i ”Can’t Get Out” där samma typ av fanfar-artade synthar som användes i ”All My Happiness is Gone” ekar i låtens inledning, men också i det generellt ganska poporienterade tankesättet som letat sig in i Earl och Tavenieres sätt att skriva låtar, något som främst präglar skivans första halva.
Rent objektivt har bandet nog aldrig låtit bättre. Flitiga kollaboratörerna John Andrews och Kyle Foresters både akustiska och elektroniska klaviaturinstrument tar mer plats än tidigare och det faktum att bandet inför inspelningen bytte östkust mot västkust färgar ljudbilden. Produktionen är krispig, instrumentationen komplex men samtidigt lätt att ta till sig, melodierna oklanderligt utformade och allt känns väldigt proffsigt och polerat.
Stundtals blir det lite för mycket av en uppvisning i hur bra man nu är på sitt hantverk – låtskrivandet, hookarna, produktionen – och även om låtar som ”Strange to Explain”, ”Can’t Get Out” och ”Where Do You Go When You Dream?” kanske tillhör det rent tekniskt bäst skrivna och producerade låtarna i bandets karriär är det inte utan att man saknar experimentlustan från City Sun Eater in the River of Light och With Light and With Love under den knappa handfull låtar som följer den väldigt lovande inledningen i ”Next to You and the Sea”.
Därför är det skönt när bandet väl släpper lite på tyglarna under skivans andra halva. Xylofon- och blåsmarinerade instrumentalspåret ”The Void” markerar ett skifte i tempo mot friare former. ”Be There Still” och ”Light of Day” låter med mellotron, elektriska piano och orglar som varma sommarvindar och den småflummiga vaggvisan ”Just to Fall Asleep” är härligt atmosfärisk. Små element av den ethiojazz och psykedeliska rock som inspirerade föregångarna smygs in och blandas med soldränkt västkustrock.
Mest njutbart är det när bandet sträcker ut och jammar loss som innan sista refrängen i andra halvan av ”Fell so Hard” när trummisen Aaron Neveu låser fast ett motoriskt krautrock-beat samtidigt som resten av bandet improviserar ovanpå. Eller i den sju minuter långa jazziga avslutningen ”Weekend Wind” där man låter trumpet, bongotrummor och vibrafon bilda ett icke-linjärt friformsjam med pulserande trum- och gitarrspel.
Må så vara att Strange to Explain inte är Woods bästa skiva, men det är ytterligare ett bevis i raden på att man tycks oförmögna att göra ett dåligt album.
[Woodsist, 22 maj]
