Killinggänget och musiken

Foto: Joakim Strömholm

Under 90- och 00-talet var Killinggänget Sveriges största, och bästa, humorgrupp. Med succéer som NileCity 105,6 (1995), Torsk på Tallinn (1999) och Fyra nyanser av brunt (2004) blev de stilbildande för den så kallat ironiska humorgenre som kom att karaktärisera 90-talet.

Idag utgörs konstellationen av Tomas Alfredson, Robert Gustafsson, Andres Lokko, Martin Luuk, Johan Rheborg och Henrik Schyffert. Fram tills 2005 var även Jonas Inde med. Flera av medlemmarna har på olika sätt sysslat med musik vid sidan av sina humor- och skådespelarkarriärer: Lokko som en Sveriges mest namnkunniga musikkritiker, Schyffert som ”gitarrist” i Whale, Gustafsson som ”sångare” i Rolandz och Inde som låtskrivare åt bland andra Martin Stenmarck och Hundarna.

Men musikaliska inslag har också letat sig in i Killinggängets produktioner. Här följer några exempel.

Optiker Berglund sings Randy Newman

I början av 2000-talet gav sig Killinggänget ut på cyberspace i form av humorhemsidan Spermaharen. Killingarna var helt rätt i tiden, it-boomen peakade och finansiärer var beredda att skjuta till stålar så fort någon yttrade orden ”ta sig ut på nätet”.

På Spermaharen premierades kvantitet framför kvalitet. Bakom sig hade Killinggänget en filmsvit med fyra små filmer om ensamhet, död och ”att göra någon illa”, men Spermaharen var tramsets högborg. Där publicerades dagligen lustigheter om ett Lennart Hyland-museum vars annex tillägnades hans ”halvmeters balle”, hemma hos-reportage hos Usama bin Ladin eller fejkade nyhetsartiklar om att Thåströms manager Pange Öberg ”inte är så trevlig som han verkar”.

Ett av de återkommande inslagen på sidan var krönikor av den Randy Newman-älskande optikern Optiker Berglund. Karaktären var såklart fiktiv, ändå konkretiserades han på cd:n Optiker Berglund sings Randy Newman (2001). På skivan är det Jonas Inde som gör Newman-tolkningarna, men illusionen vidhölls in i det sista genom pressbilder och ett cd-häfte där Optiker Berglund skrev om sin relation till låtarna.

Albumet gavs verkligen ut (skämtet var att Optiker Berglund skulle hamna efter Oasis i cd-facken) och recenserades som en (hyfsat) konventionell ljudinspelning. Dagens Nyheter kommenterade den ”ironiska installationen” med att ”Den verkliga humorn uppstår när skivan möter verkligheten, när människor och medier kommenterar och försöker tolka den (som nu). Allra roligast blir det i den stund någon missar att det handlar om humor, att Optiker Berglund bara är på låtsas, och tar honom för äkta vara.”

Mötet med Magnus Uggla

Inför Killinggängets andra och hittills sista krogshow Glenn Killing på Grand – lite sång, lite dans, lite naket (1999–2000) såg det ut som att föreställningen skulle krocka med Henrik Schyffert och Whales USA-turné (där de spelade förband till Blur). Eftersom Schyffert var showens konferencier och klister behövdes en ersättare. Överst på önskelistan stod – något oväntat, kan tyckas – Magnus Uggla. Han hade nämligen gästat humorgruppens första krogshow några år tidigare och sjungit duett med Jonas Indes karaktär Loke Martinzson.

Ett möte bokades in på Café Opera och allt gick smooth tills Martin Luuk som från ingenstans hasplade ur sig att han inte ville jobba med ”den där Uggla”. Alla, inklusive Magnus Uggla själv, tittade förvånat på Martin Luuk. Hade de verkligen hört rätt? Hade han pratat om Uggla i tredje person, trots att han, bokstavligt talat, satt precis bredvid honom?

Och så kom fortsättningen, anledningen till varför Martin Luuk plötsligt inte ville ha med Uggla i showen: ”Jag tycker inte om det han står för”.

Något samarbete Killinggänget och Magnus Uggla emellan blev, av förklarliga skäl, aldrig av. Magnus Uggla fick emellertid någon slags upprättelse när Martin Luuk nästan tjugo år senare skrev manus till hans monologföreställning Hallå! – popmusik, kickar å kläder (2015).

Brown – Motalas bästa (och enda) indiepopband

I tv-serien Percy tårar (1996) förekommer det fiktiva indiepopbandet Brown. I en scen intervjuas de av fanzineredaktören Hardy Nilsson efter att ha spelat för en lika gles som oentusiastisk publik på vad som verkar vara en fritidsgård (”Nästa låt heter ’Breakfast in Bed’ från vår ep Bed n’ Breakfast”). Intervjun går mest ut på att Hardy ställer ledande frågor till bandet utan att varken anteckna eller bry sig om svaren. Sedan säger han ”rubrik: de kallar sig Brown – och menar det” varpå han hastigt avslutar intervjun med anledning av att han ”har en deadline att passa va’”.

Brown fick ett år senare nytt liv då Killinggänget uppträdde på Lollipopfestivalen. Där framförde de låten ”Provocera” som enligt presentationen ”skrevs på ett hotellrum i Prag”. Om man sak tro festivalens grundare Håkan Waxegård drog Brown större publik än både Jennifer Brown och David Bowie. Att det här var under ironins absolut peak behöver knappast nämnas.

Referenserna

Redan i Killinggängets första tv-serie I manegen med Glenn Killing (1992) använde de sig av knepet att hotta upp manuset med obskyra popreferenser. Även karaktärernas namn lånades från mer eller mindre kreddiga indiemusiker. Det var ju så mycket roligare än om de skulle heta, låt säg, Lasse Andersson eller Lena Svensson, menade man.

Referenserna fungerade också som små blinkningar till de redan invigda, de som hade koll på Sonic Youth och Lädernunnan. Dessutom gav de upphov till begreppet referenshumor.

Detta medförde att Killinggänget i sina tidiga produktioner döpte sina karaktärer efter kända artister som Nate Dogg, Thurston Moore, J. Mascis och Tommy Bolin, samt betydligt obskyrare namn som Fred Asp, Jonas Almqvist, Chips Kiebye och Lol Tolhurst.

Parodierna

Som så många andra humorgäng har Killinggänget gjort sig skyldiga till parodier, vissa vassare och ambitiösare än andra. Till exempel har de vid ett flertal gånger parodierat sig själva, bland annat i filmen Gunnar Rehlin – en liten film om att göra någon illa (1999) och Dramaten-pjäsen Drömmen om herrön (2009–2010).

Andra gånger har de klätt ut sig och härmat andra. Som när Robert Gustafsson i scenversionen av I manegen med Glenn Killing (1993–1994) parodierar Lena Philipsson och sjunger ”Dansa i neon” över musiken till Nirvanas ”Heart Shaped Box”. Eller sketchen i NileCity där The Prodigy gör ett samarbete med Jalle Lorensson från Wilmer X. Och såklart får vi inte glömma ”Gangsta-Stina Åkerströms” version av ”Fråga stjärnorna”.

Killinggängets kanske mest kände musikparodi är emellertid sketchen där Andres Lokko, Robert Gustafsson, Johan Rheborg och Henrik Schyffert ska föreställa Popsicle. Scenen har formen av en vanlig rockvideo, men med detaljen att de har halva pingisbollar som utstående ögonglober. Parodin var träffande i det hänseendet att Andreas Mattsson i Popsicle verkligen har utstående ögon. Vad Killinggänget inte visste då var att detta kom sig av att han som barn var sjuk i struma. Insikten om detta ska ha fått Henrik Schyffert att ”känna sig dum” då Mattsson enligt honom är ”en av de trevligaste människor som går i ett par skor”.

Take a walk on the wassaaaa

Såklart går det inte att skriva en text om Killinggänget utan att nämna sketchen med de ”koleanska adoptivpäronen”, även den från NileCity 105,6. Gäst i studion är Lol Tolhurst som har med sig sina sjungande adoptivpäron. Han ber programledaren Glenn Killing säga ”ett datum, vilket som helst” då respektive dag på året motsvarar en låt. Till sist kommer Glenn och Lol överens om den 29 maj (som råkar vara samma dag som en av gängets medlemmar): Lou Reeds ”Walk on the Wild Side”.

Sedan kompar Lol sina adoptivpäron genom en, med 2020-tals mått mätt, rasistisk version av låten där alla R är utbytta mot L. Så fick man nämligen skämta förr i tiden.

Sketchen har på senare tid anklagats för att vara rasistisk och kränkande mot personer med asiatiskt ursprung. Med viss rätt. Det ska emellertid sägas att det semirasistiska lagret nog var mer av en slump än en medveten handling å Killinggängets sida. Sketchen kom nämligen till efter att någon i gänget på fyllan hade skissat upp en pärondräkt, vilket han faxade till SVT med texten ”sy upp den här!”. När de sedermera fick dräkten var de helt enkelt tvungna att skriva en tillhörande sketch.

Lite välvilligt kan man kalla det för ett missöde i satirens tjänst. Mer krasst uttryckt kan man säga att killingarna kunde ha behövt input från någon som inte var en vit heterosexuell cisman.

Linus Kuhlin är aktuell med bokenVuxna män gör saker tillsammans – en liten bok om Killinggänget’ som ges ut av Pug Förlag. På fredag är det releasefest med Killing-quiz. Mer info här.