The 1975 – Notes on a Conditional Form

Äntligen. The 1975 har hittat tillbaka till sina rötter. Lyriken har åldrats baklänges till det bättre i Notes on a Conditional Form. Förra albumet var en allvarsam krönika om en samtid i förfall och en internetskadad generation – detta album är en ungdomsfilm om de stunder som i sin enklaste form förgyller eller förstör livet. Samhällskritiken får utrymme även på detta album i låtar som ”People”, men styrkan i Notes on a Conditional Form ligger för första gången på flera år i den cinematiska vardagsskildringen. Denna romantisering av livet kommer i rätt tid. I synnerhet ”If You’re Too Shy (Let Me Know)” låter oss återvända till de lätta dagarna utan pandemi och oro. Ingenting lyfter humöret mer än John Waughs saxofonsolo.

Frontmannen och lyrikern Matty Healy är inte rädd för att driva med sig själv. Han har tidigare levererat låttexter som ”I fight crime online sometimes and write rhymes I hide behind”. I Notes on a Conditional Form återfinns denna brillianta lekfullhet, exempelvis i en av mina personliga favoriter ”Nothing Revealed Everything Denied”.

Men ibland blir det för mycket av det goda. ”The Birthday Party” fångar en avtrubbad känsla genom vad som verkar vara omställningen från missbruk till nykterhet. Ändå känns låten mest som en hanteringsmekanism i form av kassa skämt, en malplacerad banjo och irriterande röster. ”Roadkill” har jag svårt för av samma anledning – stundtals är det som om The 1975 är rädda för att ta sig själva på för stort allvar, och då försvinner magin. ”Please ignore me, I’m just feeling sorry for myself” skanderar Matty i ”I Think There’s Something You Should Know”, men musiken träffar faktiskt hårdare när hjärtat får blottas än när det känsliga avfärdas och göms undan.

Utöver dessa avvikelser är produktionen fantastisk. The 1975 skapar i flertalet låtar en sfär av dimmiga synthar, släpande elgitarrer och tungt reverb som liknar deras tidigaste EP-skivor, utan att tråka ut oss med kopior. ”Then Because She Goes” och ”Guys” är speciellt nostalgiska. Utöver detta är albumet otroligt skiftande. Jag hör Bon Iver, jag hör Prince, jag hör Happy Mondays. I det tjugotvå låtar långa albumet ryms såväl åttiotalets glittrande synthpop som Manchesters psykedeliska Madchester-era. Notes on a Conditional Form har något för dansgolvet, något för hjärtesorgen, något för dagdrömmarna, något för allt.

Notes on a Conditional Form strör flera liter socker över tillvaron. På ett par ställen blir det för sött och oseriöst, men överlag hittar The 1975 balansen mellan ironisk pop och talangfullt känsloframkallande.

[Interscope/Dirty Hit, 22 maj]

7